CinemAfrica firade 20 år med varierat program och starka filmer

Svart maskulinitet, afro-Science fiction, kollektiva historiska minnen och #metoo ur svarta kvinnors perspektiv. 2018 års upplaga av CinemAfrica bjöd på ett ovanligt stort, varierat och politiskt laddat program för att fira festivalens 20-årsjubileum.

Felicité. Foto: CinemAfrica

Redan på invigningskvällen av CinemAfrica blev det tydligt att den mångfacetterade afrikanska diasporan i Sverige och unga afrosvenska konstnärer har flyttat fram sina positioner de senaste åren.

Inför drygt 1 000 gäster läste Augustprisvinnaren Johannes Anyuru den drabbande dikten Aska om det rasistiska våldet i dagens svenska samhälle, dansaren Niki Tsappos från Guldbaggevinnande filmen ”Martha & Niki” framförde ett vackert och suggestivt danssolo, och riksdagsledamoten Momodou Jallow från Vänsterpartiet höll ett engagerat tal om hur stolt han var över att vara del av den afrosvenska, kreativa kontexten.

Efter de sedvanliga tacktalen till samarbetspartners och presentation av festivalens gäster visades den senegalesiska filmen Felicité av Alan Gomis. Filmen, som också var Senegals bidrag till Oscarsgalan 2018, berättar historien om den ensamstående mamman Felicité som bor i ett enkelt hus i en förort till Demokratiska republiken Kongos huvudstad Kinshasa och arbetar som klubbsångerska på en bar.

Efter att hennes enda son är med om en fruktansvärd trafikolycka måste Felicité kämpa med livet som insats för att få ihop pengar till en operation så att sonen ska slippa amputera sitt ben.

I den drygt två timmar långa filmen varvas scener på baren, där Felicité och hennes band skapar magisk musik med så mycket gung att det är svårt att sitta still i biofåtöljen, med scener där vi får följa hennes jakt på pengar, besöken på sjukhuset och möten med en kylskåpsreparatör som också är stamgäst på baren där hon sjunger.

Det är en mycket välgjord, komplex och poetisk film om utsatthet, självständighet och behovet av tillit som Alan Gomis har gjort, men den kan också uppfattas som lite för lång och upprepande. Felicité har i princip samma ansiktsuttryck under hela filmen, inte ens när hon får se sin son ligga blodig och medvetslös i en smutsig sjukhussäng förändras hennes uttryck.

Det känns som att porträttet av den självständiga, tuffa, ensamstående mamman hade blivit ännu mer trovärdigt om hennes skörhet och smärta fick komma fram lite mer i hennes fysiska gestaltning och mimik. Den kongolesiska skådespelerskan Véronique Tshanda Beya Mputu gör dock en enastående tolkning av Felicité och för det vann hon priset för bästa kvinnliga huvudroll vid Africa Movie Academy Award i Nigeria tidigare i år.

Rungano Nyoni har regisserat "I Am Not a Witch" som fick svensk biopremiär 2 mars. Foto: NonStop Entertainment

Filmen ”Felicité” var en del av det festivaltemat som gick under rubriken ”Fenomenala kvinnor”, där också festivalens vinnarfilm I Am Not a Witch av långfilmsdebuterande zambisk-brittiska regissören Rungano Nyoni ingick. Filmens regissör, som nyligen belönades med det brittiska filmpriset Baftastatyetten, var den enda kvinnan som nominerades i långfilms-klassen i CinemAfricas tävlingsklass. Hennes film beskrivs som en surrealistisk satir av ett misogynt samhälle i nutida Zambia ur den 9-åriga flickan Shulas perspektiv. Filmen hade svensk biopremiär 2 mars.

– Förhoppningsvis är det här bara början, jag hoppas och tror att vi de kommande åren får se fler kvinnliga långfilmsregissörer från olika afrikanska länder och den afrikanska diasporan. Rungano Nyoni som har gjort ”I Am Not a Witch” är en oerhört intressant filmskapare som kommer gå långt, hon tar upp saker som vi måste prata om och hon gör det på ett väldigt begåvat sätt, säger CinemAfricas festivalchef Dina Afkhampour.

Hon beskriver att intentionen med årets festivalprogram har varit att både blicka framåt och bakåt och blanda filmer av unga debutanter med filmer av klassiska regissörer som till exempel Mahamat-Saleh Haroun och Nabil Ayouch, vars filmkarriärer CinemAfrica har följt de senaste tjugo åren.

– Vårt mål med 20-årsjubileumet har inte bara varit att fira och maxa utbudet, utan också att reflektera över vad vi har gjort hittills och hur vi har lyckats komma dit vi är i dag, säger Dina Afkhampour.

Festivalchef Dina Afkhampour. Foto: CinemAfrica

Ett annat av årets festivalteman var ”Maskuliniteter: frihet från performance” som handlar om att omdefiniera och ompröva idéer kring svart maskulinitet, något som traditionellt sett har skildrats på ett stereotypt och reducerande sätt.

Spoken word-artisten IGGYLDN från Storbritannien har gjort de två poetiska, experimentella kortfilmerna Black boys don´t cry och Fatherhood som båda skildrar intimitet, skörhet och sårbarhet, och utmanar maskulinitetsnormer som är specifika för svarta män.

Den fyrtiofem minuter långa dokumentären #blackmendream fördjupar dessa teman och regissören Shikeith Cathey från USA låter nio avklädda, svarta män som sitter med ryggen mot kameran svara på frågor som till exempel: När blev du en svart man? Hur har du uppfostrats att hantera känslor? Gråter du? Vad älskar du?

Black men dream. Foto: CinemAfrica

Filmen är filmad helt i svartvitt och det enkla, konceptuella greppet där vi aldrig får se personernas ansikten gör att deras personliga berättelser också blir allmängiltiga. Trots att de bara är nio stycken har deras erfarenheter av att växa upp och leva som svarta män gemensamma beröringspunkter med svarta män över hela världen. I deras svar blir de rasistiskt färgade stereotypa föreställningarna som fortfarande existerar väldigt tydliga; att svarta män är kriminella, att svarta män älskar sex, att svarta män är hårda och inte kan prata om känslor.

Regissören har skapat hashtagen #blackmendream för sociala medier och uppmanar tittaren att använda denna hashtag för att själv svara på frågorna som ställs genom filmen. Ett smart, inkluderande och förenande sätt att fortsätta filmens tematik på, och som även bidrar till bilden att detta var en av festivalens starkaste och viktigaste filmer.

Att Sydafrika har en stor och potent filmindustri är inget nytt för de flesta filmintresserade, CinemAfrica-besökare. En av av festivalens många filmer från landet var indiefilmen High Fantasy, helt filmad med Iphone, av regissören Jenna Bass.

High Fantasy. Foto: CinemAfrica

Filmen handlar om ett kompisgäng som åker iväg några dagar för att campa på den sydafrikanska landsbygden.

En vit tjej – Lexi, vars familj äger marken de campar på, en svart kille – Thami, som ingen av de andra känner egentligen, den politiskt radikala Xoli som också är svart precis som den sociala och mer lättsamma Tatiana.

Redan i början av filmen kretsar samtalen kring rasism, sexism och sexualitet där Lexi tvingas konfronteras med sina vithetsprivilegier och Thami får mothugg när han pratar objektifierande om tjejer han ligger med. När de fyra vännerna har sovit första natten i tält vaknar de upp på morgonen och inser att de har bytt kroppar, vilket skapar omvälvande, komplexa och smärtsamma reaktioner hos var och en av rollkaraktärerna. Vänskapen sätt på prov, tidigare erfarenheter sätts i nytt ljus och gamla konflikter som inte retts ut träder nu fram ökad kraft.

Trots att den berg och dalbane-liknande filmningen med mobilkamera stundtals skapar ett visst mått av förvirring och gör det svårt att hålla fokus, känns filmen ändå mycket formstark, intressant och framförallt viktig ur ett postkolonialt perspektiv. Den gamla, men alltid så relevanta, idén om att människor skulle få större förståelse för diskriminering och förtryck om de fick byta liv och kroppar med varandra för en dag blir i ”High Fantasy” verklighet. Det är dock inte helt klart vilka konsekvenser detta kommer att få i framtiden för de fyra vännerna, eftersom de vid filmens slut återigen är sig själva igen och åker tillbaka till stan.

Black boys don´t cry. Foto: CinemAfrica

Däremot blir det tydligt att deras liv aldrig mer kommer bli detsamma efter den här upplevelsen, och att ett av film-mediets främsta egenskaper just är att kunna förverkliga och skildra det vi bara drömmer om i teorin.

Clara Lee Lundberg
[email protected]

FAKTA/ CinemAfrica

Festivalen Cinemafrica pågick från 26 februari till 4 mars i Stockholm, samt 2-3 mars i Umeå. I år firade festivalen 20-årsjubileum och visade över 60 filmer, samt organiserade olika debatter, samtal, workshops och andra events kopplade till filmerna och festivalens teman.

Under resten av året arrangerar CinemAfrica bland annat skolbio, specialvisningar och driver en filmskaparworkshop för unga afrosvenskar som den prisbelönta filmaren Theresa Traore Dahlberg handleder.

Läs också

Filmer om arv, migration och afrosvensk identitet på Cinemafrica (Amnesty Press 21 februari 2017)

Stark film om barnsoldaters vardag (Amnesty Press 24 maj 2013)

Göteborgs filmfestival: Uganda efter kriget och bomberna över Gaza (Amnesty Press 7 februari 2011)

Afrika är årets heta kontinent (Amnesty Press 6 mars 2010)

Kvinnokraft i afrikansk film (Amnesty Press 2 november 2009)

Barnsoldater i en surrealistisk mardrömstillvaro (Amnesty Press 9 juli 2009)

Imponerande afrikansk filmfestival i Stockholm (Amnesty Press 23 februari 2009)

Afrikansk film från kontinenten utan biografer (Amnesty Press 19 februari 2008)

Afrika filmar sig själv (Amnesty Press 27 oktober 2006)