Urfolk temat för MR-dagar i Luleå

reportage | 2008-11-18

Den hetaste platsen för mänskliga rättigheter låg den 13 och 14 november i kallaste Norrland – närmare bestämt i Luleå. Mänskliga rättighetsdagarna anordnades för första gången norr om Stockholm. Temat i år var urfolk och förutom föredrag och seminarier kunde de närmare 4 000 besökarna ta del av filmvisningar och musikunderhållning.

Samernas rättigheter är inte Norrlandsfråga

Arrangörerna för mänskliga rättighetsdagarna hade underskattat intresset för seminariet med rubriken ”Kvinnokonventionen kontra rennäringslagen”. Lokalen var inte större än ett klassrum och när dörren stängdes var korridoren utanför fylld med lika många som lyckats få plats i rummet.

Malin Brännström, förbundsjurist vid Svenska Samernas Riksförbund, var förutseende nog att ana att alla i publiken inte hade kunskap om rennäringslagen. Lagen är från 1971 och reglerar renskötsel och markanvändning.

Malin Brännström, Carina Hägg och Liselott Hagberg.

Lagen gäller även samebyarnas roll. En sameby är organisationsformen för renskötsel och även ett geografiskt område. En sameby är uppbyggd av medlemmar, bystämma och styrelse. För att få tillgång till den mark som renarna ska beta på måste man vara medlem i en sameby. Det finns olika former av medlemmar;
Same som deltar i renskötseln
Same som deltagit tidigare i renskötsel och inte skaffat sig ett nytt yrke efteråt
Make/maka och hemmavarande barn till de två ovanstående (oftast kvinnor)

  • En renskötande medlem är den som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel. Det är oftast kvinnan som räknas in under husfolk och det är chockerande att det ordet används i lagstiftning, säger Malin Brännström. Kvinnor kan inte ha sina egna renar då husfolkets renar räknas som den renskötande medlemmens.

Kvinnans rösträtt inom samebyn är begränsad då den renskötande medlemmen i familjen är den som har mest makt.

Liselott Hagberg, riksdagsledamot för folkpartiet, är kritisk till lagen och ordvalet:
- Det är omodernt att vi har en lagstiftning om husfolk.

Carina Hägg, samordnare för Europarådets kampanj mot mäns våld mot kvinnor, instämmer i kritiken:
- Jag tycker att det är skämmigt för Sverige att det finns en lagstiftning om husfolk och det är nog få som vet om det.

I denna lagstiftning är det inte bara kvinnors rättigheter som åsidosätts utan även alla samers rättigheter då en samebys enda ekonomiska verksamhet får vara renskötsel.
- Samebyarna kan inte utvecklas under näringsförbudet. Kvinnorna får ingen chans att delta och tvingas söka arbete utanför samebyn, säger Malin Brännström. Lagens struktur behöver ändras och att stärka samernas ställning skulle förbättra samiska kvinnors situation.

Lars Miguel Utsi, ordförande för den samiska riksungdomsorganisationen Sáminuorra, ser positiva förändringar i det samiska samhället:
- Tjejer tar för sig mer och vill ta del av renskötseln. Diskussionen män emellan visar på en ökad medvetenhet om problemet. Det är dock något som måste ändras fort så det inte ärvs av nästa generation.

Lars Miguel Utsi.

Medvetenhet var något som Carina Hägg betonade, både från staten som ska skydda kvinnor från diskriminering och från kvinnorörelser som måste se mångfalden och inkludera samiska kvinnors rättigheter i sitt arbete.

Liselott Hagberg sitter i en grupp som håller på att arbeta fram en samepolitisk proposition för att ändra lagstiftningen. Hennes förhoppning är att propositionen ska vara klar till våren 2010.

Malin Brännström tycker att det är synd att samefrågan likställs med markfrågan:
- Det gör att allting annat stannar upp. Vi har en lagstiftning som gör diskriminering mot kvinnor okej. Det borde läggas en proposition nu istället för att vänta på det stora paketet.

Stora delar av Sverige är inte medvetna om, eller inte intresserade av, samernas rättigheter. Liselott Hagberg upplever att det har gjorts till en Norrlandsfråga trots att regleringarna i lagstiftningen infördes när resten av Sverige började intressera sig för resurserna i norr:
- Det är en fråga för Sverige som nation. Samerna är vårt urfolk.

Det är svalt intresse på politisk nivå för samerna.
- Få politiker är så insatta som Liselott och Carina. Jag har lyssnat på debatter i riksdagen och det är många gånger ”goddag yxskaft”, säger Malin Brännström.

Hon är även kritisk till att det inom det samiska samhället inte finns någon diskussion om jämställdhet då fokus hela tiden riktas mot att samerna som grupp är utsatt för diskriminering men Lars Miguel Utsi håller inte med:
- Jag kan inte identifiera mig med att vi inte diskuterar den här frågan. Det är ett aktuellt ämne i och med lagstiftningens utformning och vi diskuterar det hemma och ungdomar sinsemellan, säger han. Han anser dock att lyfta kvinnofrågan kan lyfta hela det samiska samhället.

Det är inte samebyarna som är diskriminerande utan det är lagstiftningen och staten som är de ansvariga, menar Lars Miguel Utsi:
- Det är felaktigt att lägga bördan på det samiska samhället.

Carina Hägg instämmer och berättar att historiska dokument tyder på att kvinnans ställning var starkare innan lagstiftningen kom.

  • Det är inte känsligt att tala om det här som en del tycker för det är inte ett problem med samerna utan det är ett problem med lagstiftningen, säger Carina Hägg.

Carina Hägg och Liselott Hagberg.

Lars Miguel Utsi hoppas att det samiska ungdomsförbundet kan göra skillnad:
- Vi jobbar med enskilda projekt och söker finansiering för att hjälpa unga tjejer inom rennäringen, exempelvis med kurser om slaktskötsel. Jag hoppas på att förändring kommer uppifrån, inte bara nedifrån.

Smålänningen Carina Hägg vill se att alla i Sverige, från söder till norr, engagerar sig i samers rättigheter:
- Jag kommer från Jönköping och det är inte många i min valkrets som tar upp den här frågan. Men det är en fråga om jämställdhet för alla. Det handlar om mänskliga rättigheter, inte bara i norr utan i hela Sverige.

Text och bild: Evelina Franzén

Min mor fånge nr:Z4517

Under rubriken ”Förintelsens romska offer” gör Berit Kalander ett gripande och känsloladdat framförande. Hon delar med sig av sin personliga berättelse, som när den är slut har orsakat tårar och eftertanke hos personerna det fullsatta rummet. Det är en berättelse tyngd av ett mörkt förflutet, en berättelse om total ondska i mänsklig skepnad, men också en berättelse om människans kraft, styrka och förmåga till kärlek.

Berit Kalander

Berit Kalander berättar om sin romska mammas liv före, under och efter Förintelsen. Historien bygger på det som Berits Kalanders mamma berättat för henne, och tar sin början när mamman är sju år. Hon bor utanför Krakow i Polen med sin pappa och sina syskon, modern har gått bort bara något år tidigare. Det andra världskriget har precis brutit ut. En dag inser fadern att deras liv kan vara i fara då de tyska trupperna kommit allt närmare; han bestämmer sig för att ta med familjen till ett romskt läger några mil bort. Barnen tvingas gå hela dagen, och när de passerar fasterns hus framåt kvällen bestämmer han sig för att lämna kvar de minsta två döttrarna där. Det är sent och Anna, Berits mamma, och hennes femåriga lillasyster Anita är trötta. De ställer sig gråtandes i fönstret för att vinka av resten av familjen. Där blir de vittnen till hur tyska soldater närmar sig familjen, tvingar dem till att gräva hål i marken för att sedan arkebusera dem, en efter en.

Här inleds en sex år lång period av hårt arbete, tortyr, förnedring, rädsla, hunger – en period av att helt bli fråntagen allt mänskligt värde. Därtill den oerhörda skräcken att som litet barn befinna sig helt utan vuxet sällskap, utan kärlek, utan trygghet och inte förstå orsaken till sitt lidande. De var inte barn, de var zigenarbarn – alltså var de helt värdelösa.

De två flickorna, ensamma med främlingar i boskapsvagnar, transporterades till Auschwitz. Där fick de höra ”gå på tå lilla vän om du vill leva”. Ordspråket kom av att barnen tvingades passera under ett uppspänt snöre - de som var för små och inte räckte upp, hade inte lång tid kvar att leva. Anita var bara fem år. Hon var liten. Hon fick en tvål och en trasa och lovades en stor bit korv efter att hon fått duscha. Hon var överlycklig, och lovade sin storasyster att de skulle skulle dela på den stora korvbiten. Anna har senare berättat för sin dotter att hon visste. Hon visste vad som skulle ske med hennes syster. Men vad skulle hon göra? Berätta för sin fem år gamla syster att hon snart skulle dö. Nej, hon lät bli.

Berit Kalander gråter när hon berättar. Publiken sitter som förstummad och försöker ta in, om så bara en liten del av den känslan som Anna måste ha känt. Den upplevelse som hon tvingats bära med sig resten av sitt liv. Det är omöjligt. Men bara tanken förskräcker.
- Jag tror att det var här någonstans som min mamma stängde av. Hon kopplade av sina känslor, sitt minne och blev apatisk, säger Berit Kalander. Hon kom aldrig att minnas vilken dag hon var född, inte ens vilket år.

Att skicka små barn in i mänskliga ugnar. Hur är det möjligt? Hur kan det ens ha funnits ”mänskliga ugnar”? Berit Kalander visar bilder bilder från koncentrationslägren Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Det är bilder som har visats förut. Det är också bilder som måste visas igen och igen. De vittnar om något vi aldrig får glömma, något som aldrig får hända igen.

  • Vi får inte glömma alla de grupper förutom judarna som utsattes under Förintelsen, säger Berit Kalander. Det var också romer, homosexuella och politiska fångar som satt i koncentrationslägren.

1945 kommer Berit Kalanders mamma först till Danmark, sedan till Katrineholm i Sverige med de Vita Bussarna. Modern hade då överlevt sex års fångenskap och upplevt död och förintelse i olika koncentrationsläger.
- Jag är övertygad om att det var hennes starka tro som höll henne vid liv. Hon gav aldrig upp hoppet, säger Berit Kalander.

_Berit Kalander har skrivit en bok om sin mamma som heter: _Min mor fånge Z-4517.

När Anna var 15 år gifte hon sig med George; hennes exakta ålder fastställdes först efter hennes död. En ny episod av förnedring och diskriminering inleds i det svenska samhället. Paret flyttar till Norrland, och lever ett hårt och utstött liv. De första två barnen fick komma direkt från BB hem till deras bostad, bestående av ett tält. När Berit Kalander föddes, åtta år efter flytten till Norrland hade de fått det bättre och familjen hade en lägenhet i Gällivare.

1992 dör Anna och bara 16 dagar senare dör George.
- De kunde inte leva utan varandra, säger Berit Kalander.

Romerna har en väldigt stark kultur, med starka seder och traditioner. Det skulle kunna vara en anledning till att majoritetssamhället tagit avstånd från romerna, tror Berit Kalander.

  • Romer ställer alltid upp för andra människor, alla människor, inte bara andra romer, säger hon. Och det är viktigt att folk får veta vad romerna fått utstå. Min mamma levde med ett ständigt inre kaos. Att som barn ha fått utstå denna skoningslösa behandling, att inte ha något värde, följde med henne hela livet. Och det är ett arv som kommer att finnas kvar i generationer.

Text och bild: Emma Mossberg

Kvinnor som handelsvara

Seminariet som hölls under rubriken ”Kvinnor som handelsvara”, tog upp den hänsynslösa handel som bedrivs med kvinnor runt om i världen. Handeln går ofta under begreppet trafficking och är en modern form av slaveri, där framför allt kvinnor och barn hanteras som egendom i en illegal och välorganiserad handel.

Medverkade gjorde Marianne Eriksson, ledamot i styrelsen för UNIFEM och tidigare EU-parlamentariker för vänsterpartiet med bred erfarenhet av arbete mot global människohandel, Karin Åström, som forskar om offrens rättigheter och statens skyldigheter, Eva Engman och Mildred Hedman från Länsföreningen Kvinnojourer i Norrbotten. Moderator var skådespelerskan och regissören Anna Azcarate.

Omkring 800 000 människor trafikeras varje år över nationsgränserna, mångdubbelt fler köps och säljs inom det egna landet, av dessa är ungefär hälften minderåriga och 80 procent kvinnor och flickor. Det handlar om en industri som uppskattningsvis omsätter så mycket som 31,6 miljarder dollar. Det handlar om en industri som genererar en ofantlig mängd offer varje år.

Vet ni var era pensionspengar är placerade? Den frågan inledde Marianne Eriksson med att ställa till den stora publiken. Hon förklarade frågan med att det finns en börsnoterad bordell i Australien, porrproducerande företag är noterade på såväl Nasdaqbörsen i USA som på Frankfurtbörsen och de blir fler och fler runt om i hela världen. Detta är företag som frodas och genererar enorma summor, vilket gör att vi med- eller omedvetet kan få våra pensionspengar placerade i den här framgångsrika branschen.

  • Det är knallvita företag som har avtal med porrindustrin - till exempel har Vodafone porrbilder som flashar till i deras mobiltelefoner. Detta måste vi bli medvetna om, säger Marianne Eriksson.

Hon menar att det finns otaliga rapporter som visar på sambandet mellan pornografi, prostitution och handeln med kvinnor och barn för sexuella syften. Fokus har tidigare legat på de prostituerade, men i och med den svenska sexköpslagen har det flyttats över till den person som köper sex. Man har identifierat kunden, som enligt Marianne Eriksson, som till 99,9 procent är en man. Kunden står för den yttersta fria viljan och det är denne som bär ansvaret. Hon slår fast att det är efterfrågan som skapar marknaden.

  • Det finns ingen levande debatt nära män, säger hon. Det förvärras av att det på global nivå bedrivs en otroligt stark lobby för porr- och sexhandeln. Det hanteras som vilken industri som helst, där man ser pornografi som en upplevelse, en kick. Män ska ha haft sex med kvinnor från alla världsdelar, med ett barn, med en handikappad och så vidare - gränserna töjs hela tiden ut. Det handlar om attityder. Vi ses som konsumenter och matas hela tiden med hur vi ska förhålla oss till porr.

Marianne Eriksson och Karin Åström

Karin Åström som tittat närmare på situationen för människohandelns offer menar att det är en brottsoffergrupp som i teorin har det kvantitativt bästa mänskliga rättighetsskyddet, men som i praktiken har det svagaste skyddet. Hon tar upp att det finns ett antal instrument staten kan använda sig av, så som barnkonventionen, kvinnokonventionen, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den svenska sexköpslagen.

Karin Åström har i sin forskning ställt sig frågan varför stater väljer att inte använda sig av den lagstiftning som finns.

  • Det innebär en stor kostnad att ta hand om offren, eftersom det ofta handlar om människor i dåligt fysiskt och psykiskt skick. Därför skyller man ifrån sig för att slippa ta sitt ansvar. Det handlar om brist på politisk vilja, säger Karin Åström.

Hon tar upp att det handlar om en multikriminell verksamhet, där man talar om ”the big three” – handel med vapen, narkotika och människor. Det finns undersökningar som visar på att människohandeln ökar internationellt sett, däremot finns det ingen som utreder situationen i Sverige. Det fanns tidigare en rapportör, men det ansågs inte vara kostnadseffektivt och den togs bort 2005/2006. Senaste bedömningen var att det förekom mellan 400 och 600 kvinnor som utsatts för människohandel i Sverige varje år.

  • Staten måste ta ansvar för de offer som kommer till Sverige, säger Karin Åström. Så länge efterfrågan finns, kommer offren att komma hit!
    Eva Engman och Mildred Hedman har erfarenhet av att arbeta med utsatta kvinnor på Nordkalotten. De vittnar om att det finns ett stort nätverk som har en omfattande organisation för att forsla ryska kvinnor till de skandinaviska länderna.

  • Det är fruktansvärda historier vi har stött på, säger Mildred Hedman. Det handlar om fattiga kvinnor som har brist på information och som lockas av hoppet om att tjäna pengar.

Mildred Hedman och Eva Engman

Det behöver avsättas nationella pengar och en slagkraftig handlingsplan måste till, slår kvinnorna i panelen fast. Under 2006 dömdes endast elva personer för människohandel, det rimmar illa med beräkningen att mellan 400 – 600 kvinnor varje år utsätts för det här brottet i Sverige.

  • När en liga sprängs måste det finnas resurser, så som kvinnojourer, som kan ta hand om kvinnorna, säger Eva Engman.

Anna Azcarate ställer frågan om vad som är själva roten till problemet. Eva Hedman utbrister genast att det är efterfrågan som styr. Karin Åström menar att det är den omfattande fattigdomen i världen som gör att det finns en önskan från många kvinnor om ett bättre liv. Det kombinerat med en omfattande korruption och en näst intill obefintlig information till kvinnorna gör att de lätt faller offer. Marianne Eriksson tar upp den stereotypa och hämmade synen på sexualitet som en grundorsak. Enligt normen förnekas kvinnor sexualitet medan männen porträtteras som kåta bestar.

Anna Azcarate nämner att männen kanske också ska ses som offer. Det anser Eva Hedman att de absolut inte ska göra, för om man gör det tar man bort deras ansvar. Somliga anser att de har rätt till att köpa en annan människa, ett barn, bara för att tillgången finns.

Frågan som får avsluta seminariet kommer från en kille i publiken och handlar om varför det överhuvudtaget ska vara illegalt att köpa sex och varför det skulle finnas ett problem med pornografi; frågeställaren menar att det handlar trots allt om ett fritt val. Frågan bollas över till en kvinna i publiken, som menar att om pornografi inte skulle vara problematiskt och om det skulle vara ett fritt val att sälja sex, skulle man också kunna ha det som ett ämne i skolan och utbilda människor inom detta.

Text och bild: Emma Mossberg

Framsteg för Liberias kvinnor

Anette Musu Kiawu är vice minister för genus- och utvecklingsdepartementet i Liberia och besökte i Sverige efter en inbjudan från UNIFEM för att tala om hur utvecklingen ser ut för landets kvinnor.

Liberia är ett land som idag präglas av spåren efter inbördeskriget som pågick under 14 år fram till 2003.

Sedan 2005 har Liberia en kvinnlig president, Ellen Johnson Sirleaf, och mycket görs för att skydda rättigheterna för dem som drabbades hårdast av inbördeskriget – kvinnor och barn. Liberias kvinnor kämpar mot ett historiskt arv där de har ansetts som mäns egendom, berättar Anette Musu Kiawu.
- Hemska brott har begåtts mot kvinnor och barn. De lever med ärren än idag, säger Anette Musu Kiawu. Liberia saknar medicinska resurser för att hantera fysiska och psykiska skador efter konflikten.

Valet gav inte bara en kvinnlig president utan innebar också det högsta antalet kvinnliga kandidater till platserna i parlamentet och idag är kvinnor i stor utsträckning delaktiga i beslutsprocessen, även på lokal nivå.
- Jämfört med andra länder är det kanske inte bra men för Liberias kvinnor har framsteg gjorts, säger Anette Musu Kiawu.

Anette Musu Kiawu.

Hon berättar om barnsoldaters svårigheter att återhämta sig efter inbördeskriget:
- FN stödjer en offentlig myndighet som arbetar med barnsoldatsfrågan. Efter kriget fick de inte gå igenom ett ordentligt demobiliseringsprogram. De hade svårt att accepteras av samhället. Många bor på gatan och livnär sig på brott.

En policy har instiftats som ska uppmuntra och göra det lättare för flickor att gå i skolan. Vidareutbildning finns inte i alla regioner men det byggs speciella boende i de områden som har det så att flickor får en större möjlighet att läsa vidare.

En förändring måste även ske med hur kvinnor ser på sig själva.
- Det är olagligt för män att slå kvinnor men de misshandlade kvinnorna ser själva inte det som ett brott. Det finns en lag men den används inte. Kvinnor som gör anmälningar tar ofta tillbaka dem. Det ses som en familjefråga och polisen vänder ryggen till, säger Anette Musu Kiawu.

Det är svårt för kvinnor att få rättvisa men regeringen arbetar med att förbättra deras situation. Bland annat har de skapat en enhet som har hand om brott mot kvinnor. Liberia har ratificerat flera konventioner för att stärka mänskliga rättigheter, berättar Anette Musu Kiawu, men det är svårt att se till att de genomförs. Hon betonar återigen regeringens arbete och att de är hoppfulla inför framtiden när det gäller kvinnors rättigheter:
- Nästa val är 2011 och jag hoppas att fler kvinnor vill ställa upp i valet även om de inte har utbildning.

Text och bild: Evelina Franzén

MR i utrikespolitiken

Att främja och öka respekten för mänskliga rättigheter sägs vara en prioriterad fråga inom den svenska utrikespolitiken. Frågan om hur Sverige lever upp till att förverkliga mänskliga rättigheter genom sitt biståndssamarbete ställdes till Kenneth Hermele, från Forum Syd, och Jan Nordlander, Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter, under seminariet ”MR i utrikespolitiken”.

Jan Nordlander, posterad på UD, kom att beskriva den svenska utrikespolitiken som en förkämpe för mänskliga rättigheter, medan Kenneth Hermele lyfte fram svagheter och områden där Sverige skulle kunna göra betydligt mer.

Jan Nordlander

  • Sverige var först i världen med att instifta en MR-ambassadör, vilket tyder på något, säger Jan Nordlander. Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten och går som en röd tråd genom den svenska utrikespolitiken.

Anna Lindh kom att göra ett gediget arbete med att inordna mänskliga rättigheter som en av grundpelarna i utrikespolitiken. Enligt Jan Nordlander har prioriteringen på mänskliga rättigheter stärkts under alliansregeringen, vilket bekräftas av årets utrikesdeklaration.

  • Sverige är och ska vara en tydlig röst i världen, säger Jan Nordlander. Vi får inte vara rädda att kritisera kränkningar även om det kan komma att äventyra handelssamarbeten.

Han beskriver att det på många håll finns en brist på politisk vilja och att länder därför inte implementerar de fördrag och policys som arbetas fram tillsammans. Mänskliga rättigheter och demokrati är fokus för det svenska biståndssamarbetet, vilket har lett till att biståndet fasats ut från diktatoriska enpartistater och fått en större koncentration där det finns en demokratisk utveckling.

  • Sverige har även ökat sitt fokus på de ”hårda frågorna”, så som dödsstraff, tortyr, diskriminering och avrättningar som genomförs utan juridisk process. Grundläggande är att rättsstaten stärks så att dessa kränkningar kan motverkas, säger Jan Nordlander.

På det stora hela verkar Jan Nordlander nöjd med det svenska arbetet. Kenneth Hermele vill inte riktigt hålla med.

  • Sverige fokuserar helt på de medborgerliga och politiska rättigheterna när man utvärderar hur situationen ser ut för mänskliga rättigheter, det måste förenas med ett lika stort fokus på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, säger han.

Kenneth Hermele

Kenneth Hermele lyfter fram att Sverige har en skyldighet att driva frågor om mänskliga rättigheter inom internationella institutioner. Han tar upp Världsbanken som exempel, som delägare i banken finns det en god möjlighet påverka arbetet. Världsbanken har en rad instrument den använder sig av, till exempel så kallade ”safeguards”, som banken använder sig av när lån ska ges, och konditionalitet, villkor vilka banken ställer på länder som lånat kapital. Dessvärre är dessa instrument inte kopplade till mänskliga rättigheter - det finns en möjlighet för Sverige att driva in ett sådant perspektiv, menar han.

  • Sverige säger ofta bra saker, men de realiseras inte. Storbritannien har till exempel insett de tveksamma effekterna av privatisering och dragit ner sina krav på det området, säger Kenneth Hermele.

Jan Nordlander svarar med att resurserna inte räcker till för att prioritera allt. Som han ser det är Världsbanken bara en av många internationella finansiella institutioner, dessutom finns det en fond för mänskliga rättigheter inom Världsbanken som Sverige bidrar till.

Kenneth Hermele får sista ordet och lägger till att den inspektionspanel som finns idag för att bevaka att brott inte ska begås mot Världsbankens regler, skulle kunna användas omvänt – att se till att Världsbanken inte bryter mot mänskliga rättigheter.

Text och bild: Emma Mossberg

Per Anger-pristagare hoppfull inför Zimbabwes framtid

Per Anger-priset delas varje år ut av Forum för levande historia till en person som gjort humanistiska och demokratifrämjande insatser. Årets pristagare är biskop Sebastian Bakare från Zimbabwe och han besökte Luleå under mänskliga rättighetsdagarna.

Sebastian Bakare hade svårt att tro Sten Rylander, Sveriges ambassadör i Zimbabwe, när han berättade för honom att han vunnit Per Anger-priset. Det är med stor ödmjukhet som han accepterar priset och han gör det för de ansiktslösa människor, som inte har möjlighet att göra sin röst hörd, så resten av världen får reda på det lidande som pågår i Zimbabwe.

Landet har ett bra utbildningssystem, berättar Sten Rylander, men många lämnar Zimbabwe för att arbeta utomlands. Det är svåra politiska motsättningar i landet efter ett val som han kallar ett bra val men inte perfekt.

Valet han talar om hölls tidigare i år. Efter första valomgången i presidentvalet hade oppositionsledaren Morgan Tsvangirai och partiet MDC (Movement for Democratic Change) fått fler röster än sittande presidenten Robert Mugabe och hans Zanu-PF men de hade inte fått över 50 procent av rösterna. En andra valomgång utlystes men våldsamheter bröt ut och de som stödde oppositionen attackerades. Morgan Tsvangirai valde att dra sig ur valet för att han ville rädda liv och sade att det fanns inget syfte med att delta i valet då Robert Mugabe ändå inte skulle acceptera en förlust. Omkring 200 dödades, 5 000 fördes bort och 200 000 tvingades fly från sina hem, enligt BBC.

Efter internationella påtryckningar har de två kommit fram till ett avtal där de delar på ministerposterna med Robert Mugabe som president och Morgan Tsvangirai som premiärminister.

Sebastian Bakare är besviken på bristen på moral och ärlighet inom Zimbabwes ledarskap:
- Det är ett ledarskap som förlorat alla värderingar för mänskligt värde. Jag ser människor på sjukhus som hackats men som inte har råd att betala för sjukvård och blöder ihjäl.

När Robert Mugabe tog makten efter valsegern 1980 sågs han som en hjälte, även av Sebastian Bakare:
- Han hade besegrat Ian Smiths vita minoritetsregering men med tiden försvann hans gloria och folk märkte att han inte var så bra. Vi undrade vad det var vi slogs för. Jag var med och kämpade för Mugabes ledarskap men han missbrukade det.

Sven Rylander och biskop Sebastian Bakare.

När Sten Rylander ser tillbaka på tiden efter att Robert Mugabe tog makten är det med ånger:
- Vi visste att något var fel men vi gjorde inget. Vi borde ha gjort det. Vi var bättre på att agera efter valet i år och involverade oss mer.

Trots allt det lidande Sebastian Bakare ser i Zimbabwe tror han på rättvisa:
- Jag tror på en rättvis Gud, därifrån kommer min övertygelse, annars skulle jag inte kunna predika på söndagar. Gud är inte likgiltig, han lyssnar på Zimbabwes folks lidande och han behöver mig för att kämpa för folket.

Det är inte alla som har valt att tala ut emot orättvisorna som Sebastian Bakare gör.
- Många kyrkliga ledare har valt att ställa sig vid sidan av. Därför beundrar jag Sebastian Bakare. Han är en av de få som inte är rädd och låter sig tystas, säger Sten Rylander.

Även Sten Rylander själv har vågat stå upp emot förtrycket i Zimbabwe. När Morgan Tsvangirai fördes bort och misshandlades gick han från polisstation till polisstation för att leta efter honom:
- Jag ville visa att världen ser på. Utrikesministeriet kritiserade mig för vad jag gjorde men om du står för något faller du inte undan för något.

Per Anger-priset kommer att ge hopp till Zimbabwes folk och ses som ett tecken på solidaritet, tror Sebastian Bakare. Han tror även att det kan inspirera andra kyrkliga personer att kämpa.

  • Utan hopp är vi slut, säger Sebastian Bakare. Varje dag kommer med nya insikter och nytt hopp. Varje dag är ett steg framåt mot att hoppet går i uppfyllelse men vi måste jobba för det. Det här är en upplevelse som en dag kommer att ge oss en förändrad nation. Då kan vi säga att detta är vad som blev och att vi är stolta.

Läs mer om biskop Sebastian Bakare på Forum för levande historia

Text och bild: Evelina Franzén

Klimatpolitik och utvecklingsländer

Vem är det egentligen som betalar priset för klimatförändringen? Den frågan inledde Patrik Söderholm, professor i nationalekonomi vid Luleå universitet, sitt framförande under MR-dagarna med. I sin forskning inom miljö- och energiekonomi har han undersökt hur den förda klimatpolitiken påverkar utvecklingsländer, och hur den kan skapa en konflikt med mänskliga rättigheter. Han har fokuserat på konfliken mellan att vilja åstadkomma politiska åtgärder och att någon måste betala för dessa.

  • Det har skett en ökad förekomst av naturkatastrofer och att det förekommer en skev fördelning av katastrofhjälp, säger Patrik Söderholm. Historiska relationer – så som storkoloniala band, språkliga och geografiska, kan komma att avgöra hur och när länder väljer att ge katastrofhjälp.

Den mediala uppmärksamheten har också en stor inverkan på om en naturkatastrof kommer locka till sig internationell hjälp. Han tar upp tiden under O J Simpson-rättegången som ett exempel som studerats. Under en tidsperiod fick fallet stort utrymme i media, och man kunde se att hjälpen till naturkatastrofer minskade.

Risken för att utsättas för en naturkatastrof är spridd över hela världen med en särskild stor risk i Asien, förhållandevis stor i USA och en tämligen liten risk i Afrika. Om man istället ställer frågan om hur stor risken är att dö av en naturkatastrof ser kartan annorlunda ut; i USA är risken ytterst liten medan den i Afrika är överhängande.

Sambandet mellan klimatpolitik och mänskliga rättigheter har negligerats menar Patrik Söderholm. Vidare anser han att man måste skilja på rättvisa och mänskliga rättigheter, där det senare är det som måste ligga i fokus - alla människors rätt till överlevnad och utveckling.

Patrik Söderholm

Den politiska debatten har handlat om att införa en konvergens i utsläpp per capita. En sådan global klimatregim skulle innebära att de rika länderna skulle tvingas till större nedskärningar än de fattiga. Problemet är att fokus på mänskliga rättigheter är svagt; istället menar Patrik Söderholm man måste studera behoven på mikronivå. Han talar om ”Greenhouse Development Rights” som togs fram 2007 som ett steg i rätt riktning, där fokus ligger på grundläggande mänskliga rättigheter som mat, vatten, hälsa och bostad.

Han menar att det inte finns någon öppen bok som föreskriver hur återgärderna ska genomföras, utan det är något som hela tiden måste studeras. Idag kan man tala om två huvudsakliga strategier. Den ena är att anpassa sig efter klimatförändringarna och den andra är att reducera utsläppen så att förändringen minskar. När det kommer till en internationell anpassning skulle det enligt Patrik Söderholm krävas 1,3 miljarder dollar för en omedelbar anpassning i utvecklingsländerna. I realiteten ligger vi långt därifrån, främst på grund av att majoriteten av alla investeringar sker i den rika världen.

Den andra strategin om reducering medför både problem och möjligheter. Avskogningen behöver begränsas, men ur ett människorättsperspektiv kan det ställa till problem med tanke på att 90 procent av den allra fattigaste miljarden människor är direkt beroende av skogsresurser. En annan aspekt på reduceringsstrategin är när man övergår till biobränsle, och på så sätt förvandlar mat till bränsle. EU:s klimatpolitik har fokuserat på miljöeffekterna och näst intill helt utelämnat följderna det kan få för mänskliga rättigheter.

Patrik Söderholm kommer inte med så många svar, men han lyckas ställa viktiga frågor och han klargör problemets komplexitet. Han menar att det behöver ske en total reduktion på växthusgaser på mellan 50 och 85 procent fram till 2050. Med tanke på att den rika världen står för majoriteten av utsläppen, så kommer den totala reduktionen främst behöva ske i dessa länder. Däremot menar han att det även kommer att krävas att utvecklingsländerna reducerar sina utsläpp till ungefär hälften av vad de är idag, vilket är ett stort problem ur ett människorätts- och utvecklingsperspektiv. Han fastslår att det behövs teknisk utveckling och framförallt teknologisk överföring från den rika till den fattiga världen. Och framförallt en politisk vilja.

Text och bild: Emma Mossberg

Red Flags–varningsflaggor för företag att ta hänsyn till

Under seminariet ”Företag och mänskliga rättigheter i en globaliserad värld” presenterade Salil Tripathi arbetet som bedrivs av organisationen International Alert. Utgångspunkten för seminariet var hur man ska ta tillvara på den ökande medvetenhet som skapats kring mänskliga rättigheter och hållbar utveckling inom näringslivet. En medvetenhet som behöver stärkas inom många områden och som måste övergå i ett större ansvarstagande, menar Salil Tripathi.

Företag som verkar på den globala marknaden kommer lätt i kontakt med kränkningar av de mänskliga rättigheterna, konflikter, miljöförstöring och fattigdom. Företag och privata aktörer kan verka för ett samhälle präglat av respekt för de mänskliga rättigheter, det med stöd från frivilligorganisationer så som Internatonal Alert.

International Alert är en oberoende fredsbyggande organisation som arbetar för att skapa säkerhet, fred och respekt för de mänskliga rättigheterna i samhällen som är drabbade av konflikter. Organisationen föddes ur Amnesty, då några Amnestymedarbetare ville forma ett annat sätt att arbeta med de kränkningar de stötte på. En viktig del av arbetet är att jobba med företags ansvarstagande. Företag har ett juridiskt ansvar som sträcker sig utanför de nationella lagarna som finns i landet där det är verksamt, menar Salil Tripathi.

  • Det finns en acceptans om att företags verksamhet ska regleras, nu är frågan bara hur, säger Salil Tripathi.

Han talar om högriskzoner, områden som International Alert utfärdat så kallade ”red flags” för. Det är viktigt att företagen beaktar dessa varningsflaggor om de funderar på att ha en verksamhet i området. Dessa högriskzoner kan vara drabbade av krig, våldsammheter, kränkningar av mänskliga rättigheter eller styrda av diktatoriska regimer – ofta en kombination av dessa.

Salil Tripathi framhåller att det är svårt att hålla själva företagen ansvariga, däremot finns det alltid företagsledare, styrelsemedlemmar och anställda som kan ställas till svars. Han menar även att det är ett juridiskt problem att stater lägger över ansvaret på företagen.

  • Problemet med internationella riktlinjer och så kallade Corporate Social Responsibility, CSR, är att de är frivilliga och det är upp till företagen själva att följa dessa, säger han.

Salil Tripathi vittnar om att det är många företag som vill ta ett ökat ansvar för mänskliga rättigheter. Han ser det dock som olyckligt att det ofta måste inträffa en smärre katastrof innan företagen tar sig i kragen. Han tar som exempel att Yahoo har bättrat sig, men först efter händelsen då företaget lämnat uppgifter om journalisten Shi Tao till den kinesiska staten. Journalisten dömdes till ett tioårigt fängelsestraff.

  • Det är positivt att inställningen så smått har ändrats hos många företag, och de har välkomnat och anammat arbetet med ”red flags”. Men fortfarande är det ingen som vet vem som bär det yttersta ansvaret.

Läs mer om International Alert här.

Text och bild Emma Mossberg

Urfolks rättigheter påverkas av varmare klimat

Klimathotet har varit på var och varannan löpsedel den senaste tiden och medvetenheten ökar allt mer om människors negativa effekt på miljön. Magne Ove Varsi från urfolkscentret Gáldu i Norge och Öje Danell, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, diskuterade hur klimatförändringarna påverkar urfolk i Arktis och deras möjligheter att fortsätta med traditionella näringar som renskötsel, fiske och jakt.

Det ser inte ljust ut för innuiternas byar och land som rasar ner i havet vilket försämrar deras förutsättningar för att jaga säl och fiska.

Öje Danell vill dock tona ner hotet mot samiska näringar som renskötsel. I och med att temperaturer stiger blir vintrarna kortare och renarna får beta på barmark en längre tid:
- Renarna får mer näring och med bättre betningsförhållande kan man ha fler renar. Djuren kan äta mer och det blir högre slaktvikter.

Öje Danell.

Dock ska de negativa effekterna inte ignoreras. Vintrarna har ändrat sig och töväder är vanligare än tidigare. Snön smälter och sedan fryser det på vilket gör att laven som renarna betar bäddas in i isen och renarna kommer inte åt den och svälter.

  • Historiskt sett har renarna svultit ihjäl men idag finns det utfodring att ge. Detta är dock dyrt och inte enlångsiktig lösning, säger Öje Danell.

Magne Ove Varsi betonar att det kan vara de sekundära effekterna som slår hårt mot urfolk i Arktis:
- Arktis är en resursreserv för resten av världen. När isen smälter vill internationella företag komma åt den olja och naturgas som funnits under isen vilket gör att urfolkens näringar trycks undan.

Magne Ove Varsi.

Rennäringen verkar redan idag under svåra förhållanden.
- Den bedrivs i ett modernt samhälle. Skogsbruket kom på 1960-talet till norra Sverige och har sedan dess avverkat mycket skog vilket förstör lavbeten och skapar snöförändringar. Vattenkraften har byggts ut och är ett bestående intrång som försämrar tillgången till vatten. Det blir fler vägar och nybyggnader och vindkraftverk byggs i snabb takt. Turism och friluftsliv stör renarna, säger Öje Danell.

Han varnar även för att det stora antalet rovdjur och att det finns för få honkalvar kan leda till en kollaps för rennäringen. Många som har renar går i konkurs och slaktar sina renar för att få pengar.

  • Det handlar om urfolks rättigheter. Vindkraftverk är en konsekvens av miljöpolitiken som göra stora ingrepp i renars betesmark. Det har byggts vattenkraftverk i de stora älvarna i norr. Sverige tjänar på att utvinna resurser i områden som bebos av samer, anser Magne Ove Varsi.

Han är kritisk till staters agerande när det gäller att skydda de landområden där det bor urfolk, som har lite att säga till om när oljebolag kommer för att utvinna resurser ut Arktis.

Sverige har inte ratificerat ILO-konvention 169 (gör länder skyldiga att skydda urfolks mark, institutioner, kultur, egendom och miljö) som skulle ge samerna självbestämmande.

Text och bild Evelina Franzén

Kärnkraft och kärnvapen - hand i hand

Komikern Ronny Eriksson höll en underhållande och tämligen vass introduktion till FN:s tidigare nedrustningsambassadör Maj-Britt Theorin framförande om kärnvapen och kärnkraft.

  • Måste framtiden komma nu när allt är så rörigt, frågade Ronny Eriksson med en bekymrad min på bred norrländska. Men å andra sidan har vi det gott här i Norrbotten, hit kommer inte framtiden lika fort.
    Han berättar om en folkomröstning där folket röstade ja till att ”avveckla” kärnkraften, vad folket inte visste vad att de röstade ja till att ”aväckla” kärnkraften.

Ronny Eriksson talar om att det har hänt något i världen efter den 11 september, och då menar han inte 1973 när USA bestämde sig för att döda Chiles president, utan 2001, då tvillingtornen bombades. Om det nu hände, lägger han till.
Han tar upp att det idag finns något som kallas FRA och som innebär att vi måste passa oss för vad och hur vi säger saker. Han demonstrerar: ”är det halka idag” kan lätt låta som ”al Qaida”. Han leker vidare med orden och visar på de absurda resonemang som stundtals förts i media.

Ronny Eriksson.

  • En expert sa ett sanningens ord i radion som kommentar på en videoinspelning han sett av Saddam Hussein. ”Rösten är definitivt Saddams, men huvudet är lite större, kan bero på att han sitter närmare kameran”. Det sades på radion, utbrister Ronny Eriksson, då är det sant!

Maj-Britt Theorin har en stor kunskap och har mycket att säga om nedrustning, kärnkraft och kärnvapen. Hon lyfter fram att det finns en otroligt stark lobby bakom kärnkraften i Sverige och internationellt. Hon ser det som en stark förklaring till att det är så tyst om dess faror. Förutom den omfattande miljöpåverkan som kärnkraften bidrar med, menar hon att det finns en nära relation till kärnvapen - det är två sidor av samma mynt.

Den internationella lobbyn siktar ofta in sig på koldioxidargumentet: att kärnkraft skulle vara ett miljövänligt alternativ.

  • Det är att komma ur askan i elden, säger Maj-Britt Theorin. Kärnkraften ansvarar för ofantliga mängder koldioxidutsläpp när uranet ska brytas, paketeras, transporteras, lagras och så vidare. Det krävs stora mängder fossila bränslen för hela den här processen. Dessutom har kärnkraften endast en verkningsgrad på 30 procent, vilket gör att den genererar stora mängder spillvärme.

Hon förklarar att det behövs kallt vatten vid kärnkraftsprocessen; vattnet hettas upp vilket innebär att det pågår en oavbruten upphettning av vatten som når hav, sjöar och floder – en pådrivande faktor till den globala uppvärmningen. Avfallet måste sedan lagras säkert i en halv miljon år, och hur ska man kunna säkra en sådan förvaring med tanke på de naturkatastrofer som kan tänkas hota jordklotet.

En avgörande ”felsägning” som kärnkraftens positiva kör brukar göra är att säga att den står för 15 procent av jordens energiförsörjning. Det menar Maj-Britt Theorin är helt felaktigt, istället säger hon att den står för motsvarande siffra av elförsörjningen och endast två till tre procent av energiförsörjningen.

För att behålla den elproduktionen skulle 1 500 nya reaktorer behöva startas, vilket skulle innebära en stor miljöpåverkan. En studie som Maj-Britt Theorin tar upp som har genomförts i Tyskland – den visade på en sextio procentig ökning av cancer hos barn som bodde inom en radie på fem kilometer från ett kärnkraftverk.

  • Kärnkraften drivs inte av förnuft, säger hon. Det finns dels ett elöverskott och dels finns det betydligt bättre alternativa energikällor. Efter Tjernobyl var vi ense om fråga inte var om utan när det skulle ske igen.

Maj-Britt Theorin.

Det farligaste med kärnkraften är ändå det nära sambandet med kärnvapen menar Maj-Britt Theorin. Iran har blivit en stor fråga, men de anklagelser som landet har utsatts för har varit överdrivna menar hon. Bland annat har de anklagats för att inte ha lämnat in kompletta rapporter i tid, vilket fler länder i väst inte heller har gjort. Tyskland och Holland har samma kapacitet för naturligt uran som Iran, men få misstankar har riktats mot dessa länder.

Därför menar Maj-Britt Theorin att anklagelserna gentemot Iran är ett substitut för andra politiska ambitioner. Hon hävdar att det finns rapporter som bekräftar att USA planerat en omfattande attack på Iran under Bushs ledning.

  • Vi måste väcka motstånd och ge stöd åt en total avskaffning, säger Maj-Britt Theorin.

År 2010 kommer det att ske en granskning av hur Sverige följer ickespridningsavtalet. Det är ett fördrag som ska hindra spridningen av kärnvapen och bygger på principer om ickespridning, avväpning samt rätten att använda kärnenergi för fredliga ändamål. Till dess att granskningen ska ske måste det, enligt Maj-Britt Theorin, ha uttalats tydliga krav på regeringen att avskaffa kärnkraften.

Hon ser det som positivt att det skapats en stor medvetenhet kring frågan i USA. Personer som Colin Powell, Madeleine Albright och Robert McNamara har insett det destruktiva i kärnvapen och för ett starkt motstånd.

  • Vi måste lära oss mer, engagera oss, se till att unga människor engagerar sig – det är vår uppgift att inte tiga och ta ansvar, säger Maj-Britt Theorin. För när våldet talar så tiger lagarna.

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén

Barnkonventionen – en succékonvention

Ett av torsdagens inledande seminarium gick under rubriken "Barnkonventionen – en succékonvention”. Hanna Sandlund från Rädda Barnen och Anette Dalhqvist från Demokratiakademin fick igång seminariedeltagarna genom att först låta alla vandra runt i rummet och presentera sig för varandra, för att sedan i grupper spåna kring vilka behov som barn faktiskt har. Listor skrevs och förhållandevis eniga diskussioner hölls. När grupperna sedan fick välja ut ett behov var det trygghet som hamnade högst för de flesta. Några menade att kärlek var det som barn hade störst behov av.

Seminariedeltagarna fick lära oss att det var såhär det började år 1919 i London. Det uppmärksammades att barnen for väldigt illa i en tid då det första världskriget precis hade avslutats. Så smått börja en lista på behov som varje barn har växa fram och man insåg att barn hade särskilda rättigheter. Det första dokumentet som klargjorde barns särskilda rättigheter hade fötts. 1924 antogs dokumentet av Nationernas Förbund, och det skulle dröjde ända till 1990 innan barnkonventionen trädde i kraft.

De länder som ratificerat, det vill säga att de antagit konventionen och därmed är juridiskt bundna till, barnkonventionen är alla länder i världen utom USA och Somalia. Artikel fyra i konventionen statuerar att staten har det yttersta ansvaret och ska till det yttersta säkra barns rättigheter. Som allt består konventionen av 54 artiklar, där det tagits ut fyra grundprinciper som är väl värda att nämna.

Artikel 2 – Barns rätt till icke diskriminering
Artikel 3 – Barn bästa alltid i främsta rummet
Artikel 6 – Barns rätt till liv och utveckling
Artikel 12 – Barns rätt till inflytande

Seminarieledarna menar att det är bra att alltid analysera barns behov och rättigheter utifrån dessa grundprinciper, dessutom ska dessa alltid has i åtanke när de andra 50 artiklarna tolkas. Seminarieledarna klargör att det yttersta ansvaret alltid ligger på staten, men att det är allas ansvar att upplysa och förse barn med deras rättigheter.

Text: Emma Mossberg

reportage | 2008-11-18