En belarusisk varg kan aldrig bli vegetarian

reportage | 2009-12-11

Valeryja Krasouskaja. Foto: Emma Lundström

Det är ganska ödsligt på våning fyra i det stora ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Men i ett av rummen sitter en liten engagerad skara människor som kommit för att lyssna på tre talare från Vitryssland - Belarus - landet där Aleksandr Lukasjenko gör som han vill sedan han blev vald till landets president 1994.

– Om ni behöver julklappstips så finns det en skiva att köpa med bidrag från flera belarusiska artister. Intäkterna går oavkortat till arbetet för föreningsfrihet i Belarus, säger Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter när han inleder seminariet.

Martin Uggla. Foto: Emma Lundström

Martin Uggla väljer att genomgående använda namnet Belarus för Vitryssland. Han berättar att det var först 1997 som EU på allvar förstod att situationen i Belarus inte var så bra. Relationerna blev frostiga och 2004 genomförde en EU-parlamentsledamot en undersökning av situationen i landet. Resultatet blev en rapport om fyra försvinnanden. Rapporten visade att flera av presidentens närmaste medarbetare var inblandade i försvinnandena. Den godkändes med en resolution och en sanktionspolitik inleddes. Flera av de inblandade hamnade på EU:s svarta lista och blev bannlysta från att resa in i unionen. Eventuella tillgångar de hade i EU frös inne. Totalt var det som mest drygt 40 tjänstemän på listan. Bland annat de som bidragit till det grova valfusket och människorättskränkningarna som skedde under presidentvalen 2004 och 2006.

– I november 2006 kom ett nytt påfund från EU: En kravlista med tolv demokratiseringskrav som bland annat innehöll rätten till fria och demokratiska val, yttrandefrihet, föreningsfrihet, att alla de politiska fångarna ska friges, att minoriteternas fri- och rättigheter ska respekteras och att dödsstraffet avskaffas, säger Martin Uggla som också menar att EU:s budskap var: Om ni demokratiserar landet så kan vi utveckla vårt samarbete i framtiden.

Tusentals poliser mobiliserades mot fredliga demonstrationer på Svabodatoget i Minsk 2006. Svaboda betyder fred och demonstranterna hade samlats för att lyssna på den oppositionella presidentkandidaten Alyaksandr Milinkevich. Foto:Charter 97

Men inga förändringar ägde rum. EU började bli frustrerat, något som blev påtagligt våren 2008 då ett nytt parlamentsval närmade sig. Man började fråga sig om det inte var dags att ändra taktiken - skapa ett öppnare samtalsklimat. Förra sommaren satsade Lukasjenko på en charmoffensiv, släppte några politiska fångar och hoppades på att parlamentsvalet skulle godkännas av EU:s valobservatörer.

Två veckor före valet sade EU:s utrikesministrar att de var redo att ompröva sin Belaruspolitik beroende på hur valet skulle gå. Det slutade med att valet trots allt inte godkändes men veckorna efter fortsatte diskussionerna i EU och man beslutade att mildra sanktionspolitiken tillfälligt för att man ändå tyckte att Belarus gjort framsteg. Inreseförbuden upphävdes, alla utom ett.
– Vi kritiserade det eftersom det framstod som en belöning för något de inte gjort, säger Martin Uggla och fortsätter:
– Det intressanta med sanktionerna var att de var riktade direkt mot övergrepp mot de mänskliga rättigheterna - konkreta brott som drabbat konkreta människor. Många människor förföljdes under valet. Hela det belarusiska folket berövades sin rätt att välja sitt eget styre.

En av demonstranterna under protesterna mot utgången av valet i oktober 2004. I handen har han ett porträtt av Anatoli Lebedko som behandlades på sjukhus för de skador polisen åsamkat honom. Foto: Bymedia.net

Den uppmjukade politiken fortsatte under 2009 med förklaringen att vissa förbättringar gjorts. Små, små steg i rätt riktning. Men fortfarande slås demonstrationer ned brutalt och journalister hindras att utöva sitt yrke. Aktivister drivs i landsflykt och ingen av de ansvariga för försvinnandena har fortfarande ställts inför rätta.

Östgruppen frågade tolv experter i Belarus om vad som hänt, om demokratiseringskraven uppfyllts. Som svar fick de att inte ett enda av de tolv kraven har implementerats. Allt som sker är kosmetiska åtgärder.
– Vi i Östgruppen är inte emot dialog med Belarus men den får inte ske på bekostnad av de mänskliga rättigheterna. Därför är det oerhört viktigt att en eventuell satsning på fortsatt dialog inte ses som en belöning för framsteg som inte har gjorts, säger Martin Uggla.

Stanislau Sjusjkevitj och kvällens tolk. Foto: Emma Lundström

Stanislau Sjusjkevitj är en smått legendarisk person, förutom att vara professor är han också det oberoende Vitrysslands förste ledare. Tillsammans med Rysslands Boris Jeltsin och Ukrainas Leonid Kravtjuk upplöste han formellt Sovjetunionen 1991.
– Jag vill säga att vi inte hade ett val 2006, det var inte demokratiskt och EU godkände det inte, alltså var det inget val. Det var bara de som stödjer regimen som godkände det, säger han och fortsätter:
– Det som Martin sade, att det har skett små förbättringar i Belarus, det är som att säga att Hitler genomförde förbättringar inom diktaturens ramar.

Uppskattningsvis 10 000 demonstranter samlades på Svabodatorget i Minsk 2006 för att lyssna på den oppositionella presidentkandidaten Alyaksandr Milinkevich. Prostesten arrangerades delvis som ett gensvar på att en annan oppositionell presidentkandidat, Alyaksandr Kazulin, blivit häktad. Foto: Charter 97

Stanislau Sjusjkevitj berättar att de EU-representanter som träffade oppositionella i Belarus inför det senaste valet tyckte att de gnällde för mycket. Efteråt sade representanterna att processen de bevittnat påminde om ett val, men inte rösträkningen.
– Vid valet 2003 frågade lettiska valövervakare alla som kom ut från en vallokal i Minsk vad de hade röstat på. 63 procent hade röstat på den oppositionella demokratiska kandidaten. Den officiella siffran var 6,1 procent, säger Stanislau Sjusjkevitj.
Han menar också att situationen i Belarus idag är förskräcklig och att det inte görs några framsteg alls:
– En del namn på politiska fångar har förändrats men det är fortfarande många som sitter fängslade för sina politiska åsikter. Den största statliga tidningen (Sovjetiska Vitryssland) trycks i fem miljoner exemplar medan de två oberoende tidningarna tillsammans har en upplaga på 50 000 exemplar. Om man tittar på de siffrorna är det lätt att förstå hur det fungerar med propaganda i Belarus. Jag hoppas och tror att de svenska och lettiska utrikesministrarna snart ska förstå att man inte kan göra en vegetarian av en belarusisk varg.

Stanislau Sjusjkevitj tror inte att Lukasjenko kommer att ändra sig. Foto. Emma Lundström

För att ge ett exempel på hur Lukasjenko luras och hittar på för att charma EU berättar Stanislau Sjusjkevitj om hur presidenten reagerade när EU ställde de tolv kraven. Då sade han att de inte förstod sig på landet och att kraven aldrig skulle gå att implementera i Belarus. För några dagar sedan sade han istället att det inte skulle vara några som helst problem med att implementera kraven och om EU så ville skulle han kunna implementera 15 krav när han ändå var igång.

En positiv förändring kan Stanislau Sjusjkevitj dock se. För ett och ett halvt år sedan började Lukasjenko byta ut några höga tjänstemän mot lite mer välutbildade människor. Människor med en bättre politisk kultur, tycker Stanislau Sjusjkevitj:
– I jämförelse med de tidigare politikerna lyder de inte presidenten riktigt lika mycket.

Foto: Emma Lundström

Stanislau Sjusjkevitj tar också upp att Belarus inte har en oberoende utrikespolitik:
– Om USA ska placera misilskydd i Polen så gör Ryssland det i Belarus - de frågar inte.
Han menar att nästan ingen i Belarus hatar det ryska folket men att många inte gillar den ryska regimen och dess kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Men varför vill Lukasjenko plötsligt ha ett bättre samarbete med Europa? Stanislau Sjusjkevitj säger att det mycket handlar om ekonomi. Han menar att den belarusiska ekonomin är väldigt outvecklad, icke-liberal och ineffektiv:
– Vår ekonomi har möjlighet att gömma arbetslöshet. Det finns många stora företag i vårt land och de tillverkar produkter som de inte kan sälja. Bland annat traktorer. Människor kan arbeta bara några dagar i veckan och får ut jättelåg lön som de inte klarar sig på och ändå räknas de bort från arbetslöshetssiffrorna.

Det handlar också om oljan, Ryssland har börjat få kontroll över företag som hanterar olja i Belarus. Detta fick Lukasjenko att inse att han kunde förlora makten om han inte inledde ett samarbete med Europa, menar Stanislau Sjusjkevitj. Samtidigt erbjuder Ryssland en marknad för de produkter som är för dåliga för att kunna säljas i Europa.

Valeryja Krasouskaja, till vänster. Foto: Emma Lundström

Valeryja Krasouskaja är dotter till Anatol Krasouski - en oppositionell affärsman som varit försvunnen sedan 1999. Hon representerar en oberoende organisation som förenar alla släktingar till de fyra personer som hittills försvunnit i Belarus. Trots att alla fyra var kända personer så vet man fortfarande inte vad som hänt med dem.

Valeryja Krasouskaja berättar om hur kraven som ställts på Belarus, efter rapporten 2004, att komma till rätta med försvinnandena har ignorerats av landets ledning:
– Personerna som anklagas i rapporten fortsätter att inneha sina arbeten även om de kanske tappat sina höga positioner. Den belarusiska regeringen låtsas att de tar demokratiska steg men personen som skrev rapporten får inte resa in i landet längre.

– Jag kan berätta länge om mitt personliga arbete med organisationen men jag tycker att det är viktigare att ni får ställa frågor till mig, säger Valeryja Krasouskaja och får direkt frågan om hon känner sig hotad i Belarus.
– Jag bor i Holland men jag tänker snart återvända till Belarus och jag tror inte att det är något som hotar mig. Jag tror att det värsta, äckligaste, som kunde hända mig redan har hänt och jag tror att det faktum att jag är känd ger mig säkerhet.

Valeryja Krasouskaja tänker återvända till Belarus. Foto. Emma Lundström

Att de ansvariga politikerna har fått lite mer undanskymda positioner tror Valeryja Krasouskaja beror på att Lukasjenko då kan säga att inga berörda är kvar i landets styre om EU skulle fråga vad som hänt med utredningen av försvinnandena. Hon tycker inte att EU ska nöja sig med ett sådant svar:
– Det spelar ingen roll vilka statliga positioner de har eller inte har, det viktiga är att de aldrig förhörts eller åtalats. Den enda gången någon av dem blivit gripen var 1999, men han släpptes omedelbart efter att Lukasjenko skrivit under på att han var oskyldig.

Valeryja Krasouskaja tror att Europa skulle föredra att det inte fanns en så delikat fråga som försvinnanden att hantera när det gäller Belarus.
– Jag kan inte förstå hur man kan föra en dialog med en person som har händerna i blod. Det är jättekonstigt att EU går med på detta, säger hon och fortsätter:
– Jag tror inte att Lukasjenko på allvar kommer att utreda försvinnanden eftersom utredningen skulle leda till honom själv. Jag tror också att Europa inte vet hur de ska göra i en sådan här situation. De valde att hålla tyst och jag är orolig för det.

Andrej Abozau. Foto: Emma Lundström

– Det är för farligt för mig att bo i Belarus, säger Andrej Abozau som publicerade satiriska tecknade filmer mot Lukasjenkos regim på nätet och därför numera lever i exil. Han är också med i Stödgruppen för Belarus.

Grunden till EU är mänskliga rättigheter, menar Andrej Abozau som tycker att unionen glömmer att de har deklarerat att de inte kan ha en dialog med en diktator, när de samtalar med Lukasjenko.
Han menar att Lukasjenko aldrig kan uppfylla de krav som EU ställer eftersom det skulle innebära att han måste sätta sig själv i fängelse.
– Varför hittade de på det kravet när alla inser att han inte kan uppfylla det?, frågar sig Andrej Abozau.

Demonstrant kläms mellan poliser under Freedom Dayprotesterna i Minsk den 5 mars 2005. Foto: Bymedia.net

EU gör om samma misstag som Ryssland gjort genom åren, menar Andrej Abozau. De förlänger möjligheten för belarusiska myndigheter att komma in i EU och visar ett förtroende för Lukasjenko som han inte lever upp till:
– Man kan inte lita på honom, det har Ryssland erfarenhet och det kommer EU att märka av. Vi har en superpresidentrepublik i Belarus och det går inte att bryta dåliga mönster i ett land där presidenten har så stor makt. Evolutionen fungerar inte.

Andrej Abozau anser att om Europa vill fortsätta att samarbeta med Belarus så måste de få konkreta steg från Lukasjenko, bevis på att han tänker genomföra förbättringar:
– Som sagt, jag kan garantera att Lukasjenko inte kommer att genomföra EU:s krav i framtiden heller, men han kommer att fortsätta låtsas att landet gör demokratiska framsteg för att han vill få pengar och legitimitet från EU.
– Jag tycker att Lukasjenko och hans tjänstemän är mördare och jag tycker inte att man ska ha dialog med sådana, säger Andrej Abozau.

Stanislau Sjusjkevitj tycker att EU måste utveckla sitt arbete för demokrati i Belarus. Foto. Emma Lundström

– Om EU vill avskaffa den sista diktaturen i Europa så måste de hålla på med det arbetet varje dag och ta fram en strategi för att uppnå demokrati i Belarus, avslutar Stanislau Sjusjkevitj.

Det är ganska ensligt i ABF-huset när vi lämnar seminariet, hissen går långsamt nedåt mot bottenplan och det är lite märkligt att kliva ut bland alla människor på väg hem i vintermörkret när man befunnit sig i Belarus ett tag.
Text och foto: Emma Lundström

Läs mer:

Belarus activists tell of life in exile (Amnesty International 27 november 2009)

Amnesty press valspecial: Vitryssland (18 mars 2006)

Östgruppen

reportage | 2009-12-11