Världens största flyktingläger

I Kenya öppnades 1991 ett flyktingläger i Dadaab för de somalier som flydde striderna i samband med att Siad Barre störtades. Idag är lägret världens största flyktingläger.

Sammanlagt finns fem läger utanför Dadaab. Foto: Daniel Breece

En mer ogästvänlig plats för ett flyktingläger är svårt att tänka sig. Dadaab ligger i en halvöken mitt på ekvatorn. Medeltemperaturen är nästan 40 grader och sandstormar är standard. Här, i nordöstra Kenya tio mil från gränsen till Somalia, lever cirka 350 000 människor i vad som länge har kallats världens största flyktingläger.

Lägret var egentligen tänkt som en tillfällig plats för dem som flydde från inbördeskriget i Somalia som bröt ut år 1991 efter att diktatorn Mohammed Siad Barre hade störtats. Förhoppningarna om att Barres fall skulle bli början på en demokratisk process i landet tedde sig snart lika osannolika som regnet i öknen och istället inleddes vad som kom att bli ett inbördeskrig som i vågor har pågått fram till idag. Många av de somalier som kom till Dadaab i början av 1990-talet bor fortfarande kvar.

En av dem som gick över gränsen och kom till flyktinglägret år 1992 var Bilad Hassen Muhammed. Hon hade precis förlorat sina svärföräldrar men fick med sig sin man och sina fyra barn.
– I början hade jag alltid mitt yngsta barn på ryggen, så jag skulle vara redo att fly vidare. Det tog lång tid innan jag kände mig trygg här, säger hon.

Bilad bor i Hagadera-lägret, det äldsta och största av de fem läger som omger staden Dadaab. Tillsammans med sin familj delar hon en jordplätt som mäter 15x15 meter. Med undantag för samlingslokaler som skolor och liknande tillåter Kenyas regering inget som kan likna permanenta strukturer i lägret.

Vanliga tält håller inte för sandstormarna så Bilads familj lever i ett plåtskjul, ett hus byggt av lera och vad som mest liknar en form av koja, byggt av grenar och täckt med bitar av tyg och plast.

Två år efter att Bilad kom till Dadaab föddes hennes dotter Sofia. I takt med att hon växte upp kom Somalia att brytas sönder i alltfler delar och människor fortsatte att fly. Förutom somalier blev lägret snart också hem för tusentals etiopier som flydde från förtrycket i Ogaden. 19 år efter att lägret öppnade, stod det inte bara kvar utan var nu befolkningsmässigt större än Malmö. Sofia blev nu ofrivilligt gravid med sitt första barn.

Sofia Abdi Mohammeds familj. Foto: Daniel Breece

Som om Somalia och Östafrika vid det här laget inte haft nog med problem drabbades Afrikas horn 2011 av den värsta torkan på 60 år och hungersnöden blev ett faktum. På bara ett år flydde nu 150 000 människor till Dadaab. När lägret var som störst var det hem för närmare en halv miljon människor och förutom det enorma hjälpbehovet förde svältkatastrofen med sig nya problem. Grovt förenklat kan man säga att konflikten inne i Somalia nu började manifestera sig även inne i lägret.

Det hela kulminerade då två spanska hjälparbetare kidnappades i oktober 2011, något som ledde till att Kenyas armé beslöt sig för att gå in i Somalia. Flera hjälporganisationer, främst Röda korset och Läkare utan gränser tvingades i perioder att avbryta sitt arbete i lägret av säkerhetsskäl. Spanjorerna frigavs efter två år men fler kidnappningar har ägt rum, ledare i flyktinglägret har blivit skjutna och det har förekommit attacker mot hjälparbetare.

Lägret var tänkt att bli tillfälligt men idag lever omkring 350 000 människor här. Foto: Daniel Breece

Biståndsorganisationerna har därför drastiskt fått dra ner på sina aktiviteter och de är idag begränsade till något mer än det allra nödvändigaste. Till följd av kriserna i Syrien, Ukraina, Gaza och det tilltagande hjälpbehovet globalt sett såg sig FN-organet World Food Programme, som är ansvarigt för att dela ut matransonerna i lägret, under hösten 2014 tvungna att halvera matransonerna ner till cirka 1 000 kalorier per person och dag.

Det som slår mig när jag besöker Dadaab och pratar med Bilad, Sofia, Abdhi, Liban och några av de andra som bor i Dadaab är kanske inte så mycket de fysiska omständigheterna. På många håll i Östafrika är levnadsförhållandena fortfarande väldigt enkla och snarlika dem i lägret. Det som präglar Dadaab är snarare bristen på alternativ, bristen på val. Kenyansk flyktingpolitik omöjliggör integration i Kenya samtidigt som situationen i Somalia gör det svårt eller direkt omöjligt för många att vända hem.

Utanför lägret får flyktingarna inte röra sig fritt och som ett led i Kenyas tilltagande terrorbekämpning genomfördes förra året en av människorättsorganisationer mycket kritiserad ”antiterror”-operation, Usalama Watch. Tusentals somalier och etiopier som befann sig inne i Kenya tillfångatogs och deporterades eller fördes till Dadaab.

Idag är Bilads dotter Sofia 21 år. Sofias son har hunnit fylla tre år och förra året fick han en lillasyster. Förutom lägret i Hagadera, där Sofia är uppväxt har hon besökt grannlägret Dagahale, något annat har hon aldrig sett.
– Om jag reser vidare in i Kenya, då kommer de att be om mitt id-kort och jag kommer att bli arresterad, säger hon. Somalia har jag aldrig varit i, där kanske jag dödas eller något annat kanske händer.

Sofia Abdi Mohammed föddes i lägret och har själv fött två barn. Foto: Daniel Breece

Även om förhoppningarna om en positiv utveckling i Somalia nu växer, både inom landet och hos det internationella samfundet, är det en klen tröst för många av de flyktingar som bevittnat kriget från flyktinglägret på andra sidan gränsen.
– Så fort man tror att det har blivit bättre, så händer det något och man tappar hoppet igen. Så har det varit sedan jag kom hit och jag har tappat tron på att det någonsin kommer att gå att återvända till Somalia, säger Bilad.

Framtiden för invånarna i Dadaab är omöjlig att förutspå, det finns de som tror att majoriteten snart kan flytta hem, och det finns de som tror att lägret kommer finnas kvar tills Sofias barn är tonåringar. Sofia Abdi Mohammed ser själv egentligen bara en möjlighet för sig och andra somalier att komma ur den nuvarande situationen:
– Mitt enda hopp är att resa till ett annat land.

Antalet somalier som får asyl till ett tredje land är dock mycket litet. Innan säkerhetsläget förvärrades 2011 fick ungefär 10 000 personer per år komma vidare, framförallt till USA. Idag är den siffran nere på runt 1 000 personer per år. Sverige tar emot kvotflyktingar från Dadaab men förra året rörde det sig om 123 personer, i ett läger där det föds över 1 000 barn per månad.

Om du inte får komma till ett annat land, om det inte blir så, vad gör du då?
– Ja, händer inte det då…De starkaste överlever, då får jag stanna här och överleva så gott det går. Det här är det enda jag känner till, svarar Sofia.

Daniel Breece

Foto: Karta: Malin Engman

Fakta/Dadaab

Dadaab består egetligen av fem läger. Dagahaely, Hagadera, Ifo, Ifo2 och Kambioos. 95 procent av befolkningen är somalier och fyra procent etiopier. Den resterande delen är mestadels kongoleser, sydsudaneser och ugandier.

Matransonerna beror lite på världsskördarna men i dagsläget består de av sorgum, majs, vete, olja och salt. Vattnet kommer från borrade brunnar. Enligt kenyansk lag är det förbjudet att jobba om man har flyktingstatus men trots det finns det halvt olagliga marknader inne i lägren.

Läs mer om Amnestys kritik mot de kenyanska tillslagen mot somalier i maj 2014: