Göteborgs filmfestival: Uganda efter kriget och bomberna över Gaza

_Filmfantaster blandades med regissörer från världens alla hörn under Göteborgs internationella filmfestival. Caroline Kamyas film ”Imani” är den första ugandiska spelfilmen som lanserats på biografer i Uganda, men alla hennes filmer har inte välkomnats lika varmt. Filmfestivalen bjöd också på filmer om Gazakriget, Guantánamo, rock som motstånd i Polen och jakten på homosexuella i Paraguay.  _

– När ”Imani” släpptes i Uganda konkurrerade den med ”Iron man”, berättar Caroline Kamya med ett brett leende.
– Det var en tuff rival, men jag är glad att de som gick på bio hade möjlighet att välja en ugandisk film. Jag vill ge en samtida skildring av mitt hemland, för det är någonting som vi inte är vana att se på film, fortsätter hon.
”Imani” har fått ett mycket positivt mottagande i Uganda, någonting som Caroline Kamya har lärt sig att inte ta för givet. År 2006 förbjöd regimen hennes dokumentärfilm ”Donna’s deep monologues” från att visas på Kampala International Filmfestival. Filmen porträtterar en skådespelerska som medverkar i den första ugandiska teateruppsättningen av Eve Enslers Vaginamonologerna.

Caroline Kamya har som mål att starta en filmskola i Uganda. Tills det är möjligt håller hon kurser i filmproduktion genom sitt produktionsbolag i Kampala.

– Pjäsen och allt som hade med den att göra förbjöds och därmed också min film. De flesta av mina filmer är inte så tydligt politiska så jag inte haft några andra sådana problem, säger Caroline Kamya, men lägger till ett ”än så länge”.

”Imani” betyder ”tro” och filmen skildrar ett Uganda som håller på att hämta sig från diktatur och inbördeskrig. Biopubliken får följa en före detta barnsoldat, ett hembiträde och en hiphop-artist under en dag som av olika anledningar får stor betydelse för alla tre karaktärerna.
För Olweny, den före detta barnsoldaten, är detta dagen då han lämnar rehabiliteringscentret och återvänder till sin hemby i det tidigare krigshärjade distriktet Gulu i norr.
– Filmer som utspelar sig i Gulu skildrar ofta krig, men jag ville göra en film som handlar om att gå vidare, förklarar Caroline Kamya.
Filmens huvudkaraktärer binds samman av detaljer som den fiktiva nyhetstidningen ”National voice”, som återkommer under berättelsens gång.
– Jag använde tidningen för att illustrera en länk mellan norra och södra Uganda. Jag vill att man ska kunna identifiera sig med karaktärerna och känna att vi är mer lika än olika, säger Caroline Kamya.
Hon hoppas att framgångarna med ”Imani” ska bidra till att Ugandas filmindustri börjar växa.
– Jag tror att visuella medier är ett kraftfullt verktyg för att skapa förändring, men det är inte lätt att börja göra film i Uganda. Det finns ingen filmskola och det är svårt att hitta finansiärer, säger hon.

Biografen Draken är centrum för Filmfestivalen i Göteborg.

Totalt visades omkring 450 filmer under filmfestivalens elva dagar. Med över 130 000 sålda biljetter är Göteborgs filmfestival en av världens största publika filmfestivaler, vilket känns rimligt i väntan på insläppet till den norska dokumentärfilmen ”Tears of Gaza”. Kön ringlar långt ut på gatan, där regnet öser ner.
– Det här kommer nog att vara en helt vedervärdig film, förutspår en man i kön.
Det visar sig snabbt att han har rätt. Filmen skildrar tragedin i samband med Israels angrepp mot Gaza år 2008. Bomber störtar ner mot bostadsområden, livrädda barn skriker i panik och ambulanser lastas överfulla med söndertrasade människor. Att bilderna berör bekräftas av att filmen bräckte festivalprogrammets många storfilmer och vann festivalpublikens omröstning i kategorin ”bästa långfilm”.

”Tears of Gaza” skildrar barnens perspektiv på konflikten mellan Israel och Palestina. Intervjuer med tre barn, som berättar om saknaden efter förlorade familjemedlemmar, varvas med arkivbilder som är så fruktansvärda att de inte visas i västerländska nyhetssändningar.
– Man vill inte visa för mycket skadade, döende och döda människor, men vi ska inte glömma att det finns de som tjänar på att vi inte ser de här bilderna, säger regissören Vibeke Løkkeberg i samband med ett seminarium om arbetet med filmen.

Terje Kristiansen, producent, och Vibeke Løkkeberg, regissör, till dokumentärfilmen ”Tears of Gaza”.

Seminariesalen är fullsatt och frågorna från publiken många. Filmen är långt ifrån okontroversiell och har bland annat kritiserats för sin dramatiska klippning. I ena scenen ser ett av barnen upp mot himlen och i nästa klipp visas arkivbilder av bombplan. Vibeke Løkkeberg tycker att kritiken saknar grund.
– Allt det du ser har hänt där. Vi har inte tagit bilder från något annat krig, säger hon.
Filmen har också kritiserats för att vara ensidig.
– Det är en humanistisk film som tar ställning för de oskyldiga, försvarar sig Vibeke Løkkeberg.
– Jag ville skildra hur det är på gatorna när bomberna faller och minska det känslomässiga avståndet till Gazas befolkning.
”Tears of Gaza” visades under filmfestivalens tema ”närhet”, vilket kan tolkas tvetydigt. Just närvaron var nämligen ett av de största hindren i arbetet med filmen. Filmteamet tilläts inte resa in i Gaza och intervjuerna har därför genomförts av palestinska filmteam som redan var på plats.
– Vi försökte komma in både via Israel och via Egypten, men det gick inte, förklarar Vibeke Løkkeberg.

Text och bild: Charlie Olofsson

Andra guldkorn på festivalen
_
You don’t like the truth – 4 days inside Guantanamo_
Filmen utgår från fyra dagars förhör som den kanadensiska säkerhetstjänsten höll med den fängslade kanadensaren Omar Khadr, som bara var 16 år når han infångades i Afghanistan. Fram träder ett exempel på hur åsidosättandet av mänskliga rättigheter och rätten till rättvis laglig prövning kan leda till att en minderårig utlämnas till godtycke till förmån för stormaktspolitik.
_
Experimentet_
Året är 1952 och i ett försök att stärka banden med kolonin Grönland hämtas 22 grönländska barn från sina familjer och flyttas till Danmark. Två år efter flytten återvänder barnen till ön. Placerade på ett barnhem under ständig uppsyn pressas barnen att bevisa vilket gott föredöme de är inför de övriga grönlänningarna. Filmen är baserad på en verklig händelse.
_
108 Cuchillo de Palo_
Under 1980 började Paraguays diktator Alfredo Stroessner jaga homosexuella. Säkerhetspolisen upprättade en lista på 108 män som misshandlades, torterades och mördades. Renate Costas närmar sig dessa händelser utifrån sin egen familj och konfronterar en sida av Paraguays historia som det fortfarande talas tyst om i landet.
_
Jag var värd 50 lamm_
Afghanska Sabere var bara sju år när hennes far dog och hennes farbror ärvde henne och sålde henne för 50 lamm. Nu är hon 16 år och lever på flykt från mannen som köpte henne. Med hjälp av en kvinnorättsorganisation och sin familj, som ursprungligen sålde henne, kämpar hon nu för att få till stånd en skilsmässa. Filmen vann filmfestivalens pris för bästa svenska dokumentär.
_
Beats of freedom_
En film om rockmusikens betydelse för kommunismens fall i Polen, med arkivbilder från bland annat Rolling Stones konsert i Warszawa 1967. En titt i säkerhetspolisens arkiv visar hur de noggrant följde varje steg en punkare tog. I Polen var rockrevolten inte enbart riktad mot kommunismen utan också mot den andra förhärskande ideologin, den katolska kyrkan.

Källa: giff.se

Läs mer om inbördeskriget i Uganda:

Hem till byn Amio (Amnesty Press nummer 5/2007)

Norra Uganda: De civila som gisslan i kriget (Amnesty Press nummer 3/2005)

Nattens barn i norra Uganda. På vandring varje natt för en säker sömn (Amnesty Press nummer 4/2003)