Feministisk journalist kämpar för demokrati i Tunisien

reportage | 2002-08-06

Hon har suttit fängslad, blivit bespottad och förföljd. Ändå fortsätter den tunisiska journalisten och människorättskämpen Sihem Ben Sedrine sitt arbete; mot den tunisiska regeringen, för yttrandefrihet och ett drägligare liv för dagens tunisier.

En späd figur står på podiet. Ett öppet ansikte som ramas in av tjockt, mörkt hår. Om det inte vore för den intensiva blicken hade jag förmodligen aldrig lagt märke till henne. Nu spänner hon ögonen i åhörarna i den sömniga lokalen på SIDA i Stockholm medan hon, på snabb franska med distinkta arabiska ”r”, berättar om hemlandet Tunisien. Sihem Ben Sedrines anförande tycks vara slut lika fort som det börjat, men hennes ord ligger kvar i luften långt efter det hon stigit ned från podiet. Vi är alla tysta och försöker förstå vad hon egentligen har sagt: Bara genom att tala här i Stockholm kan leda henne rätt i fängelse.

Då jag möter henne följande dag slås jag ännu en gång av hur liten hon är. Blygt hälsar hon på mig, på franskt vis med kindpussar, och måste stå på tå trots att jag böjer mig. Det hektiska schema som följt henne sedan hon lämnade hemstaden Tunis några dagar tidigare- möten i Geneve, Bryssel, Stockholm- skulle göra vem som helst uttröttad. Men Sihem poängterar att allt är självvalt: Hon lever för att förändra och påverka.

Hon växte upp i Tunis under 50- och 60- talet som det tredje barnet i en syskonskara på elva. Sihem beskriver det som en hård tid.

  • Min far var en auktoritär man, en klassisk patriark, berättar hon. Han visade inte kärlek, tog aldrig i någon av oss. Alla i familjen var livrädda för honom.
    Jag frågar om faderns beteende är vanligt bland tunisiska män.

  • Det finns män som beter sig på det sättet i många sorters samhällen, svarar hon omedelbart. Men det är säkert vanligare i den nordafrikanska kulturen än i Sverige.

Hon poängterar att det går att bryta sig loss från mönstret och nickar mot maken som befinner sig i andra sidan av rummet

  • Vår dotter är min makes ögonsten, säger hon leende.

Sihems mor var upptagen med nya barnafödslar under hela Sihems uppväxt. Det faktum att hon bara födde döttrar gav upphov till besvikelse, både inom familjen och bland omgivningen. Efter tio döttrar föddes en son, och familjen var äntligen fullkomlig.

  • Jag tror att det var då jag blev feminist, förklarar Sihem. Jag blev förbannad när jag förstod att tio döttrar ansågs vara ett misslyckande.

Familjen tillhörde överklassen, fadern var välutbildad och de hade både barnflicka och hushållerska. Sihem berättar dock att varken modern eller fadern hade tid för någon av dem. Hon fick alltid slåss med sina syskon om den lilla uppmärksamheten de fick. Trots det ser hon inte den talrika familjen som något negativt. Tio syskon lärde henne tidigt vikten av att samarbeta och dela lika.

Revolten menar hon kom efter avlagd studentexamen. Under skoltiden hade hon levt ett mycket inrutat liv: knappast några aktiviteter utanför hemmet, disciplinerad läxläsning och ett näst intill obefintligt socialt liv. Sihem poängterar att även om en hennes far var konservativ, så ansåg han det vara viktigt för döttrarna att studera.

Efter ett ihärdigt tjatande fick hon klartecken av sin far att få åka till Frankrike. Hon kom ensam till Toulouse 1968, som 18-åring, mitt under pågående studentrevolt. Allt var en chock: från att ta bussen, handla och leva ensam till fransk mentalitet och studentliv. Hon, som aldrig ens gått utanför dörren själv hemma i Tunis, skulle nu lära sig att ta hand om sig själv. En stor omställning.

Det var dock inte vardagslivet som chockade henne mest- det var rasismen. En rasism hon mötte hos alla, framförallt hos andra studenter. Tiden i fransk skola i Tunis hade lärt henne utmärkt franska. Då det bidrog till att Sihem själv aldrig blev tagen för ”arab”, lade hon sig till en kraftig arabisk brytning i sitt uttal. På det sättet visade hon fransmännen, bara genom att öppna munnen, att hon minsann också tillhörde ”de andra”.

  • Jag överenstämde tydligen inte med deras bild av nordafrikaner. Ständigt hörde jag fransmännen uttala fördomar om mitt folk. Därför var det oerhört viktigt för mig att omedelbart visa att jag var tunisier. I dag är min brytning inte längre tillgjord, tillägger hon leende. Den har blivit en naturlig del av mig.

På den filosofiska fakulteten där hon studerade var hon inte sen att starta en radikal vänster-grupp med andra nordafrikanska studenter. Sihem berättar att hon bland vänsterungdomarna stötte på samma patriarkala struktur som i det övriga samhället. Männen tog besluten- kvinnorna kokade kaffe.

  • Det var, och är fortfarande, en kamp att vara kvinna, säger Sihem. Vi måste arbeta hårdare än männen. Men visar man att man verkligen behärska något, blir man förr eller senare accepterad, oavsett kön.

Efter avlagd examen i filosofi i Toulouse, och ett kortare stopp i Paris, återvände Sihem till hemstaden Tunis. Året var 1978. Fria medier hade inte varit tillåtna på flera år. Nu, efter starka påtryckningar, fanns det äntligen två liberala dagstidningar i Tunis. Sihem fick arbete på en av dem.

  • Jag visste ingenting om journalistiskt skrivande, något som jag ständigt blev påmind om av chefredaktören som motarbetade mig till en början. Jag fick helt enkelt lära mig på egen hand.

Det visade sig vara en utmärkt skola. Hon säger att hon älskar att arbeta som journalist.

  • Det journalistiska arbetet är en teknik du måste lära dig, menar hon. Men det betyder inte att vem som helst kan bli en bra journalist. Man måste kämpa permanent. Brinna för sitt arbete. Alltid vara på sin vakt för påtryckningar utifrån. Att aldrig bli nöjd, aldrig förlora sin nyfikenhet. Att alltid söka efter sanningen.

Hon berättar om svårigheten att driva fria tidningar i Tunis, att de ständigt blir motarbetade, nedlagda. Hur hon fått byta tidning efter problem, gång på gång. Om hur klimatet hårdnat allt mer sedan 1990, då förbud om fria medier i Tunisien återigen blev verklighet.

Sedan år 2000 använder hon sig av internet. Hjälp får hon av vänner utomlands, att ha en fri webbtidning i Tunisien är nämligen även det näst intill en omöjlighet. Där finns idag en sorts ”internet-polis”: tusentals människor vars enda uppgift är att bevaka de tunisiska webbsidorna.
Drygt 80 procent av utbudet räknar man med att kunna kontrollera. Men motrörelsen är stor. Trots hotet om straff fortsätter människor att producera webbsidor och online-tidningar i Tunisien.

  • Internet är faktiskt vårt enda förnster mot världen, säger Sihem.

Hon har arresterats och suttit i fängelse, hotats och förföljts – men fortsätter ändå att kämpa för det fria ordet. Jag vill veta hur hon orkar, varifrån hon hittar sin drivkraft. De lysande ögonen, som jag lade märke till vid föredraget, riktigt glöder till:

  • Du förstår, jag kämpar för att hålla mig över ytan, för att inte drunkna. Jag gör det här för att överleva.

Dagen efter reser Sihem Ben Sedrine med sin make till Tunisien, tillbaka till sina tre barn. Kanske blir hon återigen fängslad, troligtvis kommer hon att fortsätta sitt arbete. Säkerligen kommer hon aldrig att ge upp sin kamp.

Text: Tove Kullenberg

Tove Kullenberg är 22 år och studerar journalistik och multimedia vid Södertörns högskola i Stockholm. Hon mötte Sihem Ben Sedrine i våras i samband med ett seminarium i Stockholm om demokrati i Nordafrika, som arrangerades av SIDA, Reportrar utan gränser och Amnesty.

reportage | 2002-08-06