Afrika filmar sig själv

Filmfestivalen CinemAfrica genomfördes för tionde året, den 18-25 oktober, på biografen Zita och på Moderna Museet i Stockholm.
Under veckan visades både modern spelfilm, som den uppmärksammade sydafrikanska filmen Drum, vilken inledde festivalen, ett flertal kortfilmer och även dokumentära filmer. Ett genomgående tema i många filmer var frågan om identitet och främlingsfientlighet men också frågan om Afrikas marginalisering och svårighet att nå ut med sin kultur på den globala arenan.
– De fattiga har ingen röst, som en ung skådespelerska i Guineas huvudstad Conakry, uttryckte det i filmen Conakry Kas.

Efter att det annonserats i programmet och i pressen att det ”händer mycket inom afrikansk filmindustri” var man ju som festivalbesökare lite nyfiken på att få se dessa nya spännande filmer. Själv valde jag bort de filmer som Drum (sydafrikansk film regisserad av Zola Maseko) och Mother’s Day (zimbabwisk film regisserad av Tsitsi Dangarembga) som recenserats i de större morgontidningarna inför festivalen – och lyckades bara pricka in dokumentärfilmer bland de filmer jag såg. Lite lurad på konfekten kände jag mig men samtidigt var det spännande filmer jag såg.
Dessutom förstod jag i en efterföljande diskussion med regissören av filmen All about Darfur, Taghreed Elsamhouri, själv sudanesiska, att dokumentärfilmer, liksom film i allmänhet, fortfarande är mycket ovanligt i Afrika. Hon kände inte till någon annan dokumentärfilm om Sudan, om jag uppfattade henne rätt, och efter det att hon fick sitt tillstånd att genomföra sitt filmprojekt 2004, drogs skruvarna åt igen av regimen, och nya tillstånd har varit mycket svåra att få.

Någon öppen debatt på de nationella tv-kanalerna förekommer inte heller. Alla försök att lyfta dessa frågor, om etnicitet, kriget i Darfur etc, ses som ett direkt angrepp av den sittande regimen. Så nog är det onekligen unikt material hon lyckats dokumentera. Kanske håller filmindustrin på att ta nya former i Afrika och alla som dokumenterar sin situation på den afrikanska kontinenten, med sina egna röster, är viktiga och värda att lyssnas på.

Tysta åskådare i globaliseringens värld

Conakry Kas
Guinea, 2004
Regi: Manthia Diawara

I dokumentären, Conakry Kas, reser regissören Manthia Diawara tillbaks till sitt forna hemland, Guinea, från USA där han numera är bosatt. Han vill återse landet för att med egna ögon se vad som hänt sedan självständigheten 1958. Den tidens ideal handlade om panafrikanism och landsfadern Sékou Tourés kulturella revolution som ville uppnå en återgång till landets kulturella rötter och en stolthet över den egna musiken, dansen och konsten – identiteten – som förnekats och föraktats under kolonialismen.

Över fyrtio år har gått. En socialistisk dröm fallit i kras. Globalisering och marginalisering har utarmat ekonomin. USA och lilla Guinea, tätt inklämt mellan Sierra Leone och Senegal vid Atlantkusten i Västafrika har förstås milsvida skillnader i förutsättningar.

Vi får följa landets moderna historia i tillbakablickar och välkända kulturpersonligheter som exempelvis Harry Belafonte som engagerade sig i landets kulturella revolution efter självständigheten 1957 deltar. Även Martin Luther King och den svarte amerikanska medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson skymtar i periferin.

Det berättas om talet med vilket Sékou Touré förde landet till frihet från kolonialmakten Frankrike.

• Vi är hellre fattiga och fria är rika och förslavade, sade han inför en mållös Charles de Gaulle, Frankrikes dåvarande president, då Guinea beslutade att lämna det franska samväldet.

När fransmännen lämnade landet förstörde de hela den fysiska infrastrukturen: hamnen, skolorna, telefonförbindelserna etc.

Kulturen är Afrikas rikedom menade Sékou Touré, den källa och den stolta tradition de måste luta sig mot för att utvecklas och återfå den styrka kontinenten besuttit genom århundranden av handel och mellan Nordafrika och kungarikena i Västafrika kring Nilen och Nigerfloden och från kusterna ut mot de stora haven.

Gamla musiker på klubbar, konstnärer och träsnidare intervjuas och porträtteras och allt är varvat med västafrikansk musik och dans. Den som vill få en smakbit av den västafrikanska kulturen blir säkerligen inte besviken.

Huvudstaden Conakry penetreras också, som filmtiteln utlovar. Efter ett varv på den färgrika marknaden som pulserar av liv och män och kvinnor med högburna huvuden besöks ett café där Manthia Diawara fikar med en grupp ungdomar i 20-plus-åldern. Arbetslösa troligen och med hög utbildning. Ogifta och vilt diskuterandes om pojkvänner, polygami, sex, hiv och globaliseringens påverkan på deras situation.

Ungdomarna menar att deras land, deras kultur och de själva är exkluderade. De har ingen röst och har ingen chans att delta i debatten eller att för den delen föra ut sin kultur i världen.

• Fattiga har ingen röst i det globala samhället, säger en bedövande vacker kvinna, som berättar att hon är skådespelerska. Vi har ingen möjlighet att kommunicera med omvärlden. Vi kan inte påverka och har en känsla av att vi står utanför allt.

• Globaliseringen är en ny form av kolonisering. Vi är tysta åskådare.

Tanken om att afrikanerna känner sig rotlösa utan sin kultur förs fram från flera håll. Detta i kombination med att ingen lägger märke till eller värderar deras kultur gör att de tappar modet ytterligare.

I de samtal Manthia Diawara för med intellektuella i huvudstaden talas det om att det skulle behövas en ny panafrikanist-rörelse i Västafrika. Panafrikanismen som gick ut på att de skulle samarbeta över landsgränserna i Afrika och uppvärdera de afrikanska värderingarna.

• Vi behöver vårt eget New York, säger de.
  Kanske skulle detta kunna vara Guinea som var en kulturell magnet under 1960-talet och vars träskulturer inspirerat konstnärer som Picasso.

• Om afrikaner accepterar att vara rotlösa kommer vår kultur dö och detta kan vi inte acceptera. De måste återerövra sin historia.

Även Conakry har en mycket stort antal flyktingar från länderna i regionen som drabbats av konflikter under 1990-talet – Liberia, Sierra Leone osv. Panafrikanismen skulle även höja sig över etniska motsättningar som är ett svårt kapitel. Alla är mycket väl medvetna om den egna etniska identiteten men samtidigt anser man att det bara är politikerna som spelar ut olika grupper mot varandra och drar nytta av gamla motsättningar.

• Vår utopi var att vi skulle röra oss mot ett möte med vetenskap och teknologi genom att använda våra resurser, som vårt språk och vår kultur. Detta var också den kulturella revolutionen. Etnicitet är en ideologisk, kulturell och politiskt konstruktion som gynnar politikerna snarare än de etniska grupperna, säger de och drömmer om framtiden.

Är hennes landsmän rasistiska?

All About Darfur
Sudan, 2005
Regi: Taghreed Elsanhouri

Taghreed Elsanhouri är uppvuxen i Sudan men har senare studerat till journalist i England där hon numera är bosatt. När skriverierna om folkmordet i Darfur, i västra Sudan, började kablas ut i media under 2003 beslutade hon sig för att återvända för att försöka ta reda på vad som egentligen skedde där. Våldtäkter, byar som bränns ned till grunden, svält, sjukdomar och flyktingar. Vad säger folk själva om konflikten? Beror den på rasism? Är hennes landsmän rasistiska? Ligger det i deras historia? Själv från norra Sudan, som sedan självständigheten dominerat statsförvaltningen, militären, media etc, och som är anklagade för att stå bakom konflikten och många av övergreppen, vill hon gräva bakom tidningsrubrikerna och träffa folk på plats, och höra människors åsikter, från båda sidor.

Utan någon mer detaljerad plan än så, och en filmkamera i bagaget, beger hon sig till Sudans huvudstad Khartoum, och sedan vidare till ett flyktingläger i Darfur, Elfasher. I huvudstaden på ett utomhuscafé träffar Elsanhouri en grupp sudaneser som brukar träffas och dricka te hos innehavaren, Teresa, som är flykting från Darfur. De resonerar om konflikten och alla har olika åsikter – och ibland hettar det till.

Teresa håller sig utanför diskussionerna till en början. Trots direkta uppmaningar och att mikrofonen sträcks fram mot henne, vänder hon sig blygt bort, och håller sig tyst. Men när männen lyft frågan till ett teoretiskt plan och kastar argument mot varandra om huruvida FN eller omvärlden bör ingripa i konflikten kan hon inte hålla sig längre och säger: min pappa dödades, min mamma, hela min familj. De uppmanar henne att berätta sin historia, som ingen fått höra tidigare, och hon berättar med tårarna sakta rinnande ned för kinderna.

Hela hennes by utplånades. Janjawid, den av regimen beväpnade milisen, gjorde raider mot byn och alla som kom i deras väg dödades. Efter första angreppet flydde byborna in i skogen. Några män skickades för att kolla om det var säkert att återvända. De sköts till döds. Efter några dagar skickades några andra till floden för att hämta vatten. De återvände inte heller. Teresa valde att fly till Khartoum. Hon vill hämnas massakern, beväpna befolkningen, och återta kontrollen över området med vapenmakt.
Min önskan är att min son ska hämnas mig, säger hon utan att blinka.

En familj Elsanhouri besöker, som är vänner till hennes chaufför, har ingått blandäktenskap över de etniska gränserna, och hon vill träffa dem för att fråga hur deras familjer reagerade kring detta. Paret menar att det egentligen inte var några stora problem och mannen i familjen förklarar sin syn på saken:

• Ingen är 100 procent arab eller 100 procent afrikan i Sudan. Vi måste inse att vi är ”mixed-race”. Ni ser vilken svart hud jag har. Men när jag besöker Tanzania anser de att jag är arab och när jag besöker Egypten betraktar de mig som är jag afrikan. Jag anser att det är ett det hela är ett politiskt problem snarare än en fråga om ras. Fördelningen är landets resurser är det viktiga, säger han.

Angående utländsk intervention sammanfattar Teresas cafébesökare att utländsk inblandning inte anses välkommen hos gemene man efter 11 september, krigen i Afghanistan och Irak. Detta med tanke på den stora majoriteten av muslimer i landet. Trots detta säger en av männen:

• Jag skulle ta själva djävulen i hand för att förhindra att fler människor dör i kriget.
  Och av de andra är det ingen som säger emot honom. Enligt FN:s uppskattningar har över 300 000 människor dött hittills i kriget och runt två miljoner har tvingats på flykt.

I Darfur besöker Elsanhouri ett flyktingläger där hon låter några familjer återge sina berättelser. Och de flesta ger samma historia som Teresa. På natten i skydd av mörker kom milisen ridande på sina hästar och brände ned byn och dödade dem som inte lyckades fly eller gömma sig. Byn är demolerad och jämnad med marken. Nya hus byggs upp av lera med handkraft och flyktingarna vågar inte återvända innan freden möjliggör att de kan leva i säkerhet. Utanför lägret härjar både rebeller och regeringsmilisen och ingen går säker.

Några unga flickor berättar desperat om att säkerhetspolisen i lägret tvingat dem att ta av sig sina t-shirtar igår när de var i skolan. Idag stannar de hemma. Läkaren i lägret bekräftar att flickor så unga som 8 år han kommit till hans mottagning där han konstaterat våldtäkt.

Efter filmen svarar Elsanhouri på publikens frågor om vad hon tror om den närmaste framtiden.

• Jag vill vara positiv men känner mig väldigt oroligt inför de närmaste 6-12 månaderna. Vad gäller en intervention vill jag se en styrka som har mandat att ingripa. Det finns väldigt starka anti-väst känslor i landet som kan försvåra deras uppdrag, och FN är mycket medvetna om detta.

• Folket i Sudan vill inte att situationen ska jämföras med den i Rwanda före folkmordet, att vi så att säga står över en sådan händelseutveckling. Men jag ser att den glider in i ett sådant skeende.

Om Elsanhouri återvänder för att göra en ny film vill hon dokumentera kvinnornas situation och gå till botten med frågan om sexuella övergrepp mot kvinnorna i Sudan – som ett vapen även i detta krig.

Flykten slutar i Sydafrika

Conversations on a Sunday afternoon
Sydafrika, 2005
Regi: Khalo Matabane

Den sydafrikanska filmen, Conversations on a Sunday Afternoon, är en dokumentär men med inslag av fiction, som behandlar frågan om identitet och xenofobi, det vill säga rädslan för det främmande.

En söndag möter en sydafrikansk man somaliska Fatima i en park i storstaden Johannesburg, som lockat till sig många flyktingar från Afrika, men även från andra delar av världen. Hon bär en vacker blå slöja med gulddekorationer på.

De återses ett antal söndagar men plötsligt en dag är Fatima inte där. Mannen beslutar sig för att söka upp henne och beger sig ut på en jakt som stundtals verkar omöjlig. Själv har han uppsökt parken för att i sin ensamhet försöka finna svar på frågan om varför krigen i Afrika uppstått och varför kontinenten blivit så uppriven av konflikter – konflikter mellan folkgrupper och klaner. I sin hand har han en bok som han läser ur. Det är den somaliska författaren Nourrudin Farahs senaste bok – Länkar.

Mannen går runt i Johannesburg och frågar alla han möter i det myllrande gatulivet - där det pågår kommers av alla de slag, schackspel med kapsyler och en hel hårsalong med ett flertal besökare och anställda direkt på gatan - om de sett Fatima med den blå slöjan. Han stöter på flyktingar från alla Afrikas hörn (Demokratiska republiken Kongo, Mocambique, Kenya, Rwanda, Uganda) och även palestinier, en sydkorean, en kvinna från Bosnien, och han intervjuar dem alla om varför de är där – om de känner sig som sydafrikaner och om de längtar hem.

• Vi bombades och allt var förvirrat, säger den bosniska kvinnan, man vet inte vem som slogs med vem.

• Jag flydde från att bli omskuren, säger en kenyansk kvinna.

På ett ställe stoppar polisen några immigranter och genomsöker deras papper. Lite senare fångar kameran en scen där ett stort antal papperslösa flyktingar samlats ihop för att utvisas ur landet. De sitter bakom galler men mannen sticker in sin mikrofon och frågar vilka de är och vad de gör här.

Våra visum har gått ut säger de. Men varför måste de behandla oss på detta sätt? Vi är alla afrikaner. Vi är svarta precis som de. Några malawier ska precis transporteras hem efter månaders väntan. Ni skickar ut oss men vi är snart tillbaks igen, sjunger de.

Slutligen återfinner mannen Fatima i ett hus med fördragna spetsgardiner. Men när han ber henne berätta sin historia får han inget svar. Hon vägrar. Och han är lika desperat som när han började sitt sökande. Vilka är vi? Varför blev det så här?

Nurruddin Farahs roman Länkar behandlar frågan om lojaliteter och hur krig förvandlar människor till att begå gärningar som vi aldrig trodde oss förmögna till i en normal situation. Kretsen av personer du litar på krymper. Nurruddin Farahs slutsats är att klanlojaliteter inte har någon som helst rationalitet eller säkerhet i ett krig eller i ett samhällsbygge. Var och en måste lita till sig själv och det handlar om att kunna stå emot sina svaga sidor - i de svåra stunderna prövas vår styrka och vårt mod.

En pärla

A Bola
Mocambique, 2001
Regi: Orlando Mesquita

En charmig kortfilm där killarna i Mocambique spelar fotboll i den röda sanden, fotbollar som är gjorda av kondomer, plastpåsar och snören. Ingen säger något men minspel och komiska vändningar gör filmen till en pärla.

Ett framtidshopp?

Story of a Beautiful Country
Sydafrika, 2004
Regi: Khalo Matabane

På en resa genom Sydafrika med minibuss tas nya passagerare upp och intervjuas. Regnbågslandet, med många olika folkgrupper, som försöker leva sida vid sida och bygga upp landet efter apartheid, som givit människor så radikalt olika villkor. Här visas havet, bergen, människorna och det är en fröjd att få följa med på denna resa och få ”besöka” detta vidunderligt vackra land.

I Kapstaden visas både framsidan och baksidan av landet. En väldigt vit stad och fortfarande mycket segregerad. Johannesburg har en större del svart befolkning och är mer blandad.

En svart kvinna ur medelklassen förklarar att det är pengar som kommer utjämna skillnaderna mellan svarta och rika. Hon som har det gott ställt, har bra utbildning och pengar – hon är självsäker och ser på de vita som jämlikar. Ett framtidshopp?

Text: Solveig Hauser