Rädslan för det annorlunda

En värld där majoritetsbefolkningen sitter i rullstol och de som haft oturen att födas gående diskrimineras. Tänk om världen hade sett ut så istället? Det gör den i pjäsen Precissomallaandra som visats på Rosenlundsteatern i Stockholm den senaste månaden. Här ställs frågan om vad som är annorlunda på sin spets och varför vi är rädda för det som är annorlunda.

I pjäsen ___Precissomallandra ___är de rullstolsburna i majoritet. Gående personer diskrimineras. BILD: Anders Lindholm

På scenen befinner sig tre personer som står inför sitt livs utmaning. De har kallats till en sista provspelning för rollen i Dostojevskijs monolog Anteckningar från ett källarhål som ska sättas upp av en världsberömd regissör. Då den tredje skådespelaren, Mikael Gabrielsson (spelad av Johan Bössman), framför sin text uppdagas det att han inte bara är gående i en övrigt sittande värld utan att han är även en så kallad “ving- och svansbärare”. Producenten och de två andra skådespelarna reagerar med avsmak och bestörtning, men regissören vill ha Mikael i rollen eftersom han helt enkelt var bäst.

• Publiken vill inte se en sådan där. Folk är rädda för det som är annorlunda, slår producenten Anna (Elin Warnerud) fast.
  Men regissören Boris Vall de Mar (Erik Markstedt) är inte beredd att ge upp denne nyupptäckte talang så lätt. Därför skickas Mikael iväg till ett TV-program som genomför extreme make overs.

• Vad tror du det beror på att du inte har fått möta en större publik tidigare, frågar den glittrande programledaren Elektra (Charlotta Jonsson) när Mikael väl befinner sig i TV-studion.

• De har inte märkt hur bra jag är, svarar han glatt.

• Men Mikael... Du är ju inte precis som alla andra, konstaterar Elektra medlidsamt och med dramatisk röst frågar hon hur det egentligen kändes när Mikael för första gången insåg att han inte var normal? Och kan han inte berätta lite om all mobbing han utsattes för i skolan, hur mycket föräldrarna fick offra för hans skull och om hur svårt det är för honom att ha en sexuell relation?

Den dramatiska programledaren Elektra fokuserar hela tiden på problemen som vingbäraren Mikael har stött på i sitt liv. BILD: Anders Lindholm

Elektras ytliga, sensationssökande och utstuderat överdrivna karaktär är lätt att skratta åt. Men skrattet fastnar i halsen vid insikten om att denna självgoda människa samtidigt blottlägger en svidande samhällskritik. Den syftar till att vi människor har en tendens att se det som skiljer oss från varandra, snarare än det som förenar oss. Ofta blir vi rädda för det som är annorlunda och tar avstånd från det. I Precissomallaandra berättar Mikael att ving- och svansbärarna, eller djävulsbarnen som de förut kallades, har förföljts sedan urminnes tider:
- Vingbärare har stenats till döds, förskjutits, bränts på bål och beskyllts för alla möjliga saker. Under andra världskriget mördades nästan alla. Innan 1965 var det förbjudet för oss att åka kollektivtrafik. Kort sagt så har vi haft ett helvete under hela den mänskliga historien.

När Mikael talar om vingbärarnas öde, vilket lätt kan appliceras på verkliga utstötta grupper som exempelvis psykiskt funktionshindrade, gör han det i förfluten tid. Precis som Elektra påpekar i början av sin show vill vi gärna tro att "vi i dag lever i ett samhälle som strävar efter att ge alla samma förutsättningar." Grundtanken är att allt ska gå att ordna - varför inte genom operationer? - så att ingen behöver känna sig utanför och annorlunda.
- Men det ska ju inte vara individen som måste anpassa sig efter samhället utan tvärtom, anser Johan Bössman som spelar vingbäraren Mikael. Vi menar att en människa aldrig är handikappad, det är omgivningen som skapar handikappet. Med den här pjäsen vill vi visa att själva samhället är diskriminerande.

Ska vingbäraren Mikael verkligen tvingas genomgå en operation så att han blir precis som alla andra? BILD: Anders Lindholm

Johan Bössman har tillsammans med Robert Jelinek skrivit manus till Precissomallaandra och Alejandro Vivanco står för regin. Pjäsen är ett samarbete mellan Teater De Vill och DUNS, en ungdomsorganisation inom Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR. Fyra av de sju skådespelarna har funktionshinder och sitter alltså i rullstol även när föreställningen är över.
- Det har varit jättekul och givande att jobba ihop med en grupp som i vanliga fall inte finns på våra scener. Ofta fokuseras det så mycket på hinder att man glömmer bort att teatern faktiskt överbryggar hinder. Under det här projektet har det känts genomgående att vi kan göra vad vi vill, det är bara fantasin som sätter gränser, säger Johan Bössman entusiastiskt.

Detta är första gången som Teater De Vill och DUNS sätter upp en pjäs tillsammans, men man har samarbetat sedan 2003. Pjäsens producent, Maria Björkman, berättar att det hela började med att Teater De Vill höll kurser i skådespeleri för medlemmar i DUNS.
- Vi diskuterade då otillgängligheten för funktionshindrade skådespelare. Teatrarna har anpassats för publiken med rullstolsplatser, tillgänglig foajé och toalett, men för skådespelarna är det fortfarande otillgängligt med trånga gångar bakom scenen och dåliga loger. Vi ville förändra det, förklarar Maria Björkman.

Precis som väntat var det svårt att hitta en befintlig teater där rullstolsburna skådespelare kan verka. Valet föll till slut på Rosenlundsteatern i Stockholm där Teater De Vill och DUNS kunde börja repetera så snart en extra ramp byggts till och logerna flyttats ner till bottenplan. Maria Björkman ser projektet Precissomallaandra som ett steg på vägen mot den uttalade visionen att Stockholm senast år 2010 ska bli världens mest tillgängliga huvudstad. Hon är tveksam till att målet kommer att hinna uppnås fram tills dess, men har ändå märkt att relativt många arbetar med dessa frågor.

Maria Björkman, producent på Teater De Vill, hoppas att funktionshindrade ungdomar som vill bli skådespelare ska se pjäsen som en inspirationskälla.
BILD: Agnes Franzén

Men naturligtvis handlar tillgängligheten inte bara om det arkitektoniska, understryker Maria Björkman.
- Det största problemet är de sociala aspekterna, att man är rädd för det som är annorlunda. För om bara viljan finns så bygger man ju också om och gör samhället mer tillgängligt för de funktionshindrade, menar hon.
Johan Bössman håller med:
- Man kan bli handikappad av människors attityder. Det är där den stora förändringen behövs och den måste komma före det arkitektoniska.

Johan Bössman har lagt märke till att det i dag finns en tendens att gömma sig bakom andras fördomar. Han ger ett verklighetsbaserat exempel med en teaterlärare som nekar en funktionshindrad elev att delta i teaterkursen "eftersom de andra eleverna kanske kan bli störda då".
- Det är en lätt hållning att inta, en feghet som innebär att man tänker åt någon annan. Själv har man minsann inga fördomar, men man vill få fram att det finns andra som har det, förklarar han.

Johan Bössman, som spelar Mikael Gabrielsson, tycker att samhället ska anpassa sig efter individen, inte tvärtom. BILD: Agnes Franzén

Vårt normalitetsbegrepp spelar in när fördomar skapas, anser Maria Björkman. Det som är i majoritet blir det normala och den som sticker ut döms ofta.
- Genom pjäsen vill vi visa att man ska vara öppen för det som är annorlunda eller “onormalt”, säger hon och tillägger, aningen frustrerat:
- Fast egentligen borde det ju inte finnas något “normalt” eller "onormalt"!

I vingbäraren Mikael Gabrielssons fall är det tyvärr redan för sent att visa öppenhet och förståelse. Han är på väg att riskera allt i jakten på att bli precis som alla andra. Frågan är bara: blir han lyckligare för det?

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press och media

FOTNOT: Precissomallaandra spelas under perioden 29 april - 18 maj. Som fortsättning på detta projekt kommer Teater De Vill till hösten att anordna skådespelerikurser som är integrerade, alltså för deltagare både med och utan funktionshinder. Ett annat av Teater De Vills kommande projekt är ett samarbete med Amnesty kring dödsstraff. I november har pjäsen Death row premiär.