En av vår tids största mänskliga tragedier

Reportage | 2003-09-23
Av: Görrel Espelund
Även publicerad i AmnestyPress #3/2003

Kriget i Kongo, Afrikas »första världskrig«, har fått lite uppmärksamhet i omvärlden. Under sommaren har de stridande parterna lovat att kriget nu är över och fler FN-soldater ska skickas till landet.
Men i östra Kongo fortsätter striderna och oron är stor att kriget kommer att fortsätta.

Kriget i Demokratiska republiken Kongo sägs ha skördat omkring tre miljoner människoliv sedan 1998, de flesta av dem civila. Varje dag begås brott mot internationell humanitär rätt – ändå marginaliseras konflikten av både medier och politiker.

Rosette går varje dag till kyrkan för att be.
Kanske beror det på landets oerhörda yta och omvärldens okunskap. Kanske är det för att grymheterna är svåra att greppa, konflikten komplicerad och spelarna ombytliga. Vad som än är orsaken – att vända blicken från Kongo är att blunda för en av vår tids största mänskliga tragedier.

Somliga säger att det över platser som Goma, staden vid Kivusjöns norra strand i östra Kongo-Kinshasa, vilar en förbannelse. För tio år sedan blossade etniska strider upp i regionen, sedan kom den stora flyktingvågen från Rwanda 1994. Två år senare inleddes det första rebellupproret mot envåldshärskaren Mobutu Sese Seko, då Rwanda och Uganda ingrep för att tillsätta Laurent Kabila som president.
Inbördeskriget följdes snart av nästa uppror och sex afrikanska länder skickade trupper för att delta i det kriget.

Trots att det nu på pappret är fred och en övergångsregering med representanter från samtliga stora spelare i konflikten bildades i juli, fortsätter striderna i öster.
Bunia, staden som nu stått i omvärldens fokus, är bara en liten del av det väldiga krigsområdet.

En av hjälparbetarna i Goma beskriver den humanitära situationen:
– Vi beräknar att 2,7 miljoner personer är internflyktingar. Många lever på extremt isolerade platser, dit det är svårt att få fram hjälp på grund av ständiga säkerhetsrisker. Kongo är ett land med massor av vapen men utan mat, medicin, kläder och enkla saker som tvål och jordbruksredskap.

-– Våldet mot flickor och kvinnor är utbrett och hela den moraliska strukturen har fallit samman. Den som är offer i dag, är förövare i morgon. Och kvinnorna har förlorat alla sina rättigheter.

Bilden blir verklig några dagar senare när vi reser till Bukavu, staden på andra sidan Kivusjön. Regionen kontrolleras officiellt av RCD-Goma, den största rebellgruppen i öster som stöds av Rwanda. Men trots att den nya regeringen svurits in rapporteras det fortfarande om nya strider som blossar upp mellan milisgrupper, rebellfraktioner och banditband. Allianserna är lösa, ostrukturerade och opportunistiska.

I ett församlingshem strax utanför Bukavu möter vi Rosette. Varje dag kommer hon till kyrkan för att be. Den 16-åriga flickan är en av flera tusen kvinnor som kidnappats, våldtagits och förnedrats av »männen från skogen«. Därmed har hon »smutsat ner« sin familj och sin pojkvän – som förskjutit henne.

Nu bor hon i ett större samhälle nära kyrkan och hon bär ett barn från tiden med Interahamwe (hutuer som låg bakom Rwandas folkmord och nu strider i Kongo). Hon bär inte barnet med stolthet, men med acceptans.

Demobiliserade barnsoldater och gatubarn utbildas för ett nytt liv.

Hennes ansikte är mjukt och runt, hennes ögon ser rakt på mig då hon talar.
– Hela min familj är jordbrukare och vi bodde i en liten by. De kom mitt i natten, medan vi sov. De slog oss och skrek, hotade att sätta eld på huset och tvingade ut oss.

– De tog allt vi hade, getter, hönor och kläder. Men det fanns egentligen inte mycket att ta eftersom det var tredje gången som vår familj attackerades och plundrades, säger Rosette.

– På vägen upp till lägret våldtogs jag flera gånger av många olika män, men när vi kom fram till lägret gavs jag åt en man. Jag var hans sexslav, berättar hon.
Dagarna tillbringade hon på marken, hoprullad som ett djur. Hon säger att hon »förlorade huvudet«.

Rosette bad männen att de skulle döda henne, men det gjorde de inte.
– Jag behövde inte arbeta och mannen slog mig aldrig, han utnyttjade mig bara för sex. Men så var där en annan man som inte ville våldta flickorna. Han berättade att han deltagit i folkmordet i Rwanda. Han berättade för mig om allt dödande och att han inte ville döda mera.

Mannen blev Rosettes räddning. När hon hade varit sex månader i lägret hjälpte han henne att fly.

Förskjuten och utpekad – Rosette har ändå inte gett upp hoppet att en dag gifta sig.
– Det är klart jag vill gifta mig en dag. Men jag vet att det inte kommer bli lätt eftersom jag våldtagits av rwandier. Jag är oren och inte längre oskuld, säger hon.

Hur många kvinnor i Kongo som kidnappats och våldtagits finns det
ingen statistik på. Sammanlagt har lokala människorättsorganisationer, kyrkor och internationella hjälporganisationer registrerat flera tusen fall.

Human Rights Watch slår fast att i princip alla grupper som strider i östra Kongo använder våldtäkt som vapen. De flesta offer utsätts för gruppvåldtäkt, ibland sexuell tortyr, och släpps oftast efter några dagar eller veckor.

Det är ett effektivt sätt att förnedra ett helt samhälle – eller straffa det för verkligt eller påstått stöd till motståndarna. Något som bekräftas av en annan kvinna, Zaina, en 30-årig trebarns mamma, som råkade ut för Mayi-Mayi, en lokal milisgrupp.

Bukavu i östra Kongo.
Få vågar tro att kriget är över.
– De sade att de tog oss för att vi var deras fiender, vi levde på rebellernas område. Våldtäkterna var vårt straff, säger Zaina.

Några dagar tidigare har Rober Muchuba vid den lokala MR-organisationen Héritier de la Justice försökt ge en bredare bild av övergreppen.

– Våldtäkt var ett okänt begrepp här. Om en man tillbringade en natt med en kvinna gifte han sig med henne. Nu briserar samhället, socialt och ekonomiskt. Kvinnorna är de som arbetar på fälten men de vågar inte längre gå dit.

– Ett av de stora problemen är bristen på rättvisa, domstolssystemet har kollapsat och ingen straffas för brott som begås i krigets namn.

Flera kyrkor och organisationer, internationella så väl som lokala, arbetar med att ge stöd åt de utsatta kvinnorna. En av de internationella hjälparbetarna i Bukavu beskriver allvaret i situationen:
– Det är första gången vi ser flyktingar som i första hand lämnat sina hem av rädsla för våldtäkt och sexuella övergrepp. Militären saknar all respekt för mänskliga rättigheter och internationella samfundet måste agera med kraft mot det som händer. Det handlar inte bara om kroppsliga skador, det handlar om själsliga skador och hur vi ska kunna återbörda kvinnornas stolthet, hur de ska kunna återintegreras i samhället.

Även de barn som dragits in i kriget har en lång väg framför sig innan ett liv utan vapen blir vardag.

På Fondation Solidarité des Hommes omhändertas omkring 200 barn varje år, demobiliserade barnsoldater blandas med gatubarn och flickor som tvingats till prostitution för att överleva.

– Vi lär dem att läsa och skriva samtidigt som de får en yrkesutbildning för att kunna försörja sig när deras år hos oss är slut, säger Fernando Nkana Wakatamba.

En flicka och närmare dussinet pojkar står lutade över övningsfordonen. En motor håller på att plockas isär och det luktar fränt av olja och svett. Det handlar om att skapa nya entreprenörer som är beredda att ta ansvar för sina liv. Att tjäna egna pengar, tror Fernando, är början till en lösning på Kongos förbannelse.

Tre av de unga männen samlas för att prata med mig. En av dem gick med i RCD för att det inte fanns något annat att göra:
– Jag var hungrig, jag trodde det var bättre att vara soldat än att bara sitta hemma. Men jag hade fel, säger Ombini.

Hans kamrat Patrick har varit demobiliserad två gånger. Första gången han rekryterades av RCD var han 13 år.

– Efter militärträningen tyckte de ändå jag var för liten för att slåss, så jag blev vakt vid en militärförläggning i Goma. Jag tröttnade efter två år och gick hem. Men allt var så svårt så jag återvände till armén. Efter ett år av strider blev det för mycket. Livet blev svårare och jag insåg att jag skulle komma att dö helt utan mening.

Tillsammans med Mirindi ska Ombini och Patrick lära sig till bilmekaniker och chaufförer. De har ett år på sig att förändra sina liv och Mirindis dröm är att få jobba för en hjälporganisation. Men att det snart skulle bli fred har de ingen förhoppning om.

– Kriget bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Det kommer aldrig att ta slut, säger Patrick.

Sanningen är att alltför många har alltför mycket att vinna på kaoset.
Kongo är rikt och plundring av naturrikedomarna har förekommit under hela kriget.
Vissa bedömare tror att enda lösningen är att en nationell eller internationell styrka tar kontroll över naturtillgångarna och förhindrar smuggling och systematisk exploatering.

Fram till dess kommer en mörk skugga falla över Kongo – landet och dess invånare som ända sedan kung Leopold II:s tid utsatts för monarkers, kolonisatörers, diktatorers, stormakters och lokala ledares girighet och storhetsdrömmar.

Text: Görrel Espelund
Bild: Lori Waselchuk

Landfakta:

Befolkning: 53 miljoner (uppskattning)

Yta: Afrikas näst största land,
2 344 885 kvadratkilometer (fyra gånger så stort som Frankrike).

Huvudstad: Kinshasa

Styre: Belgisk koloni fram till 1960. Landet döptes om till Zaire under Mobutus styre 1965-1997. Nu republik i krigstillstånd.

Ekonomi: Landet är rikt på naturtillgångar, bland annat diamanter, olja, guld, coltan och andra mineraler. Vanskötsel har dock gjort det till ett av de fattigaste länderna i världen. UNDP placerar Kongo-Kinshasa på plats 155 av 173 i sitt utvecklingsindex 2002.

Historik över det senaste kriget
I augusti 1998 gör rebeller i östra Kongo, stödda av Uganda och Rwanda, uppror mot Kongos president, Laurent Kabila. Styrkor från Rwanda är nära att inta Kinshasa. Med hjälp av trupper från Angola, Zimbabwe och Namibia, hindras rebellernas framfart.
Afrikas »första världskrig« är ett faktum.

En myriad av rebellgrupper strider jämte de fem länder som officiellt är inblandade i kriget.

Fredsförhandlingar inleds 1999.
Eldupphör utropas, men kriget fortsätter. Det största hindret för fred är Laurent Kabila.

I januari 2001 mördas han av en livvakt och sonen Joseph Kabila tar över. Fredsprocessen får nytt liv och allomfattande samtal inleds i Sun City i Sydafrika 2002.

I april 2002 sluter Joseph Kabila avtal med en av de stora rebellgrupperna MLC, som stöds av Uganda.
Fred sluts mellan Rwanda och Kinshasa i mitten av året.
Utländska trupper börjar dras tillbaka. Endast Uganda behåller trupper i staden Bunia i nordöst, som dras tillbaka först i maj i år.
I oktober 2002 kommer en ny rapport från FN där främst Uganda, Rwanda, Zimbabwe och enskilda inom regeringen i Kinshasa, anklagas för att ha utnyttjat kriget för att systematiskt plundra Kongo på dess naturrikedomar.

Den interkongolesiska dialogen resulterar i december 2002 i ett fredsavtal och i april 2003 svär Joseph Kabila presidenteden. I juli samlas rebelledarna för att bilda en övergångsregering som den 25 juli håller sitt första sammanträde. I augusti startar diskussioner om hur olika militära poster ska fördelas.

Monuc, FN:s mission i Kongo-Kinshasa, inleddes år 2000.

I juli 2003 beslöt FN:s säkerhetsråd om ett nytt och mer kraftfullt mandat. Antalet soldater ska utökas från 8 700 till 10 800.

Från juni till 1 september har en EU-ledd styrka, IEMF, haft FN:s uppdrag att kontrollera staden Bunia med omnejd.
Svenska soldater ingår både i IEMF och Monuc.

Reportage | 2003-09-23
Av: Görrel Espelund
Även publicerad i AmnestyPress #3/2003