Afrika är årets heta kontinent

Det har varit mycket Afrika på duken/skärmen den senaste tiden. Först attacken mot Togos fotbollslandslag i den allt annat än säkra provinsen Cabinda i **Angola, där en grupp nationer spelade i Afrikanska mästerskapen i början av januari, för att inte tala om allt ifrågasättande av Sydafrika som värd för VM i sommar. Ungefär samtidigt visades den omtalade och omdebatterade TV-versionen av McCall Smiths bästsäljare ”Damernas detektivbyrå” på SVT; och nu den mycket sympatiska och årligt återkommande filmfestivalen Cinemafrica (24-28/2-10) med enkom afrikanska filmer på visningsschemat. Och därutöver kommer dokufilmfestivalen Tempo (10-14/3-10), och bokmässan i Göteborg (23-26/9-10) att ha ett specifikt Afrikatema i år.

Om ovan nämnda TV-serie serie sades det (i exempelvis DN, SvD och Nya vågen i P1) att den - en nordamerikansk, inte en centralafrikansk produktion - gav en hollywoodifierad, pastellfärgad och falsk bild av Botswana, att man spädde på kolonialt unkna fördomar om flabbande, flamsande, halvkorkade "negrer". Trots att det längre pilotavsnittet blev Anthony Minghellas (bl.a. ”Den engelska patienten” och den lysande ”The talented Mr Ripley”) sista regigärning. Fast det kan man inte gärna beskylla filmerna på Cinemafrica för att göra.

Apropå fotboll och Afrikanska mästerskapen så handlar ”Black Star: An African Football Odyssey” om det föregående mästerskapet i Ghana 2008 och den auktionsliknade situation detta mästerskap för med sig. Hur olika agenter (uppköpare) av olika klubbar (uppfödare) köper unga spelare (boskap) som sedan brännmärks med tre ränder, en swoosh eller en puma. Den något storvulna titeln till trots är det en dötrist dokumentär, men med ett ack så viktigt tema. Förutom alla de i handeln involverade, vilka samtliga svarar svävande på frågorna om exploatering, är det endast en ghanansk sociolog, dock med stark Londonaccent, som sett bakom myten och kallar det för vad det är: neo-kolonialism och en form av modernt slaveri. Så här står det i Cinemafricas programblad: regissören "Paul Harris Yule ger en svidande kritik mot fotbollen som business och politik och undrar om det inte är tid för afrikanska länder att få erkännande och respekt för sina fotbollsspelare". Det påståendet faller dock platt då det av sluttexten framgår att swoosh-företaget såväl sponsrat som samarbetat med filmmakaren.

Tja, afrikansk och afrikansk: ”Moloch tropical” är en film med ett rykande - bokstavligt talat - hett ämne: maktfullkomlighet, diktatur, isolering. Och den utspelar sig i den första fria - nota bene, utan "vitt" inflytande - svarta republiken, Repiblik Ayiti, Haiti, där även regissören Raoul Peck är född, men som åttaåring flyttade han med familj till La République Démocratique du Kongo. Peck är en filmmakare med ett stort socialt och politiskt patos, hans tidigare filmer har bl.a. handlat om landsmannen Lumumba och folkmordet i Rwanda. Molok är det odjur som omnämns i biblens gamla testamente, så här står det där: "Säg till israeliterna: Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden; folket i landet skall stena honom." (3 Mos, 20:2).

Molok heter i filmen Ti Jean de Dieu, ett namnval lika lustigt som signifikativt: "Ti" är ett kreolskt smeknamn för lille och "de Dieu" betyder av Gud. Och det är precis vad den folkvalde men likväl diktatoriske Ti Jean anser sig vara, utsänd av Gud, men när han har ut dricksglaset på nattduksbordet, scenen som inleder dygnet/fallet/filmen, och följaktligen trampar på glassplittret med påföljden att han går haltande genom hela filmen - "a lame duck", som det heter på nordamerikansk politisk lingo - är han verkligen liten på jorden men så stor i orden. Ti Jean upprepar det som ett mantra: Jag är vald på fem år! Jag är vald på fem år! Som om det skulle ge honom evinnerlig immunitet. Och får hjärnsläppsutbrott, paranoida föreställningar, sexualångest och tvångsflirtar som en annan Scarface (i Pacinos tolkning). Fast då han i slutet klär av sig och går naken irrande ut i "vildmarken" liknar han mer en kreolsk King Lear och de shakespearianska undertonerna framträder i all sin tydlighet. Det gör även den direkta parafrasen på ryssen Aleksander Sokurovs film ”Moloch” från 1999 där "Adi" Hitler och Eva Braun förskansat sig högt uppe i de bavariska alperna månaderna före slaget om Stalingrad 1942.

”Nora” (regi: Alla Kovgan) är en ovanlig film som berättar om dansaren Nora Chipaumires uppväxt i dåvarande Rhodesia, om den komplicerade relationen till fadern, om universitetsåren under revolutionen, då Robert Mugabe namngav den nya fria republiken Zimbabwe, "stenhuset", och hur det hela slutligen utmynnar i en utvandring. Min väninna beskrev filmen som mycket poetisk, vacker och stämningsfylld på den enkät som medföljer varje visning och det är bara att hålla med. Det ovanliga är sättet som hon (Alla/Nora) berättar det på: inte med replik, kronologi och linjär utveckling, utan med rörelse, gestik och mimik, med andra ord, med dans.

Två söndagspärlor, festivalens sista dag, är algerisk-franska ”C'est Dimanche” (Det är söndag, i regi av Samir Guesmi) och kenyansk-tyska ”Soul Boy”. Bägge handlar om en ung – i tretton, fjorton års åldern - mans första spirande förälskelse och relation till sin far, hur denne gått ner sig och liksom tappat livsgnistan efter moderns frånfälle och båda har uppenbara inspirationskällor i europeiska filmmakare. Den första har en lugn och lågmäld ton som minner om en Tavernier, Chabrol eller Truffaut, för att ta några franska exempel. Och att tyske Tom Tykwer (regissör till mästerverk som ”Die tödliche Maria”, ”Lola rennt” och ”Heaven”, en film han slutförde efter att Krzysztof Kieslowski lämnat den ofärdig vid sin död) haft mer än ett finger med i produktionen av den andra syntes om inte annat av eftertexterna, fast än mer av filmens nerv, spänning, särskilda ton som ackompanjeras av ett speciellt slags soundtrack och ett ständigt spring. Här är det bråttom, liksom i ”Lola rennt” (Spring Lola) kutas det hela tiden, fast istället för på Berlins gator sker det här i Kibera, Nairobis största shanty town, slum.

Ett litet eget stycke om ”Soul Boy” bara: Den är Hawa Essumans första spelfilm, hon valdes ut vid en kreativ workshop i Nairobi och blev en av sex regissörer som 2008 fick stöd av Rotterdams internationella filmfestival inom ramen för projektet "Where is Africa", som syftar till att söka lyfta filmen om och bilden av Afrika bort från det stereotypa, nästan arketypiska, och det lyckas den verkligen med. Även Göteborg International Film Festivals Fond och Goethe-Institutet Nairobi var med på ett par hörn härvidlag.

För att sammanfatta det hela: på de föreställningar undertecknad bevittnade på Zitas stora salong var det oftast och endast en handfull besökare med afrikanskt påbrå. På exempelvis Brasilcine är det tvärtom brassarna som är i majoritet. Kanske Cinemafrica till nästa år ska fundera över var man bäst når den målgruppen, måhända är det inte på en arty citybio som Zita, utan ute i hooden, i R-by, H-by, Kista, Tensta, Tumba eller Rågsved. De filmer som har en direkt politisk ton eller indirekt underton är också de som fungerar bäst. För även sport är politik - det vet vi sen Berlin-OS 1936, och se bara på attacken mot Togos landslag, dokumentären ”Black Star” eller vinnarfilmen ”Atletu” (om en långdistanslöpare som råkar ut för politiska förvecklingar), som undertecknad dessvärre missade - och Europas relation till Afrika är alltid politisk. Överlag höll filmerna hög kvalitet och en bred spännvidd. Väl mött nästa år!

Rikard Rehnbergh