Även hjältar kan begå folkmord

reportage | 2008-05-30

Författaren Sven Lindqvist fortsätter att granska drivkrafterna bakom folkmord och grova krigsförbrytelser. Rasism är en drivkraft. Lindqvist betonar att även demokratier har gjort sig skyldiga till grova övergrepp.

”Vi fick omedelbart order från general Wheaton att bränna ned staden och döda varenda inföding vi fick syn på.”
”Jag blir förtjust varje gång jag siktar på en svarting och kramar avtryckaren.”
”Att plocka niggerhuvud i vattnet är roligare än duvskytte.”

På detta sätt uttryckte sig amerikanska soldater i några av de brev som skickades hem till vänner och familj från Filippinerna vid förra sekelskiftet. USA hade ”fått” ögruppen efter segern i det spansk-amerikanska kriget och när lokala styrkor gjorde uppror blev svaret blodigt, med massavrättningar, koncentrationsläger och förstörda byar. Händelserna på Filippinerna är ett av de skeenden som skildras i författaren Sven Lindqvists senaste bok "Avsikt att förinta". I slutet av april var han inbjuden till Stockholms Universitet för att tala om några av de krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten som begåtts av regimer som brukar kallas för demokratiska.

– Jag vänder mig mot dem som anser att ett visst styrelseskick, ekonomiskt system eller religion, som demokrati eller kapitalism eller kristendom skulle utgöra någon slags försäkring mot omänsklighet genom att helt enkelt omöjliggöra vissa förbrytelser.
– Ogärningar har begåtts, försvarats, belönats och hyllats inte bara av historiens skurkar utan också av dess hjältar och segrare. Ingen kan i förväg förklaras oskyldig, inte ens de folk, de styrelseskick och de ideologier som står oss närmast.

Sven Lindqvist granskar i sin nya bok ”Avsikt att förinta” (Bonniers) bland annat USA:s krig i Filippinerna efter 1898. I ”Terra nullius- En resa genom ingens land” berättade han om Australien efter britternas ankomst. Foto: Ulla Montán.

Inte heller den mer eller mindre fria pressen utgör enligt Sven Lindqvist någon garanti mot övergrepp. Han menar att i fallet Filippinerna beskrevs ett angreppskrig som ett befrielsekrig i amerikanska tidningar och de som gjordes till ensamt ansvariga syndabockar gick från att vara monster till hjältar så fort opinionen kring kriget svängde på hemmaplan. Sven Lindqvist menar också att händelserna på denna asiatiska ögrupp inte utgör något undantag och går vidare till att berätta om Storbritanniens kamp mot terrorism i 1950-talets Kenya.

Kenya var fram till 1963 brittiskt protektorat och fem miljoner svarta hade fått sin jordbruksmark konfiskerad till förmån för 30 000 vita bosättare. I samband med mau-maurevolten 1952 framställde kolonialmakten personerna bakom upproret som primitiva mördare, men resultatet blev bara ett hundratal döda vita varav ungefär trettio civila. Samtidigt talade britternas egna uppgifter om 11 000 döda Mau-Mauanhängare och enligt Sven Lindqvist uppskattar nutida forskare antalet offer till över 200 000 kenyaner.

Misstänkta anhängare till mau-mau har tillfångatagits av britterna. Nutida forskning pekar på att mellan 50 000 och 200 000 kenyaner dödades när upproret slogs ned.

1950-talets medierapportering utgick dock med inlevelse från de vitas situation. Dagens Nyheter skrev till exempel att även om en rättvisare jordpolitik visserligen krävs i Kenya vore det oklokt att ”vidta brådstörtande åtgärder i den riktningen” eftersom Mau-Maus ledare var ”förblindade av en primitiv fanatism” och inte nåbara med förnuftsargument, berättar Sven Lindqvist. Han beskriver hur kenyaner fick fingrar och könsorgan avklippta under förhör och hur de förövare som senare ställdes inför rätta dömdes till obetydliga straff för vållande till kroppsskada, med motiveringen att offren var ”omänskliga vildar”. Innan britterna i samband med självständigheten 1963 for sin väg från Kenya brände de allt material som vittnade om tortyr och koncentrationsläger.

Britterna undersöker kenyaner på 1950-talet för att se om de har märken efter Mau-Mau.

– Hur kunde England använda samma metoder i Kenya som de nazister de just bekämpat i Europa? Den frågan kvarstår för mig, konstaterar Sven Lindqvist.
– Men det är klart att det hade med rasism att göra. Att klippa könsorganen av en ”svarting” var något helt annat än att göra samma sak på en vit engelsman.

Han betonar flera gånger rasismen som den gemensamma nämnaren för att frambringa och legitimera folkmord och liknande handlingar, men vill i övrigt inte uttala sig tvärsäkert och generellt om orsaker. En man i publiken undrar om det handlar om att den mänskliga naturen i grunden är ond.

– I människans natur finns både det ena och det andra och det enda man kan säga om den är att den innehåller både ont och gott, menar Sven Lindqvist.
– Men vad gäller omständigheterna kring folkmord kan man se en särskild risk när människor beger sig till ett land för att bosätta sig där och ser en framtid för sina barn på platsen. Bosättare av olika slag verkar vara särskilt benägna att begå folkmord på de människor de tränger undan, fortsätter han.

Sven Lindqvist säger sig också dra paralleller mellan 1950-talets Kenya och dagens ”krig mot terrorismen” och det är med fångläget på Guantánamo och Irakkriget i tankarna som han har skrivit boken. Han menar att då som nu ledde kampen mot terrorism till tortyr och övergrepp och till att folkrätten sattes åt sidan.

– När folkrätten kränks på det här sättet har vi inga andra sanktioner än dem som opinonen skapar. Vi måste utöva den makten och faktiskt också lära oss vad som är förbjudet.
– USA bombade vattenreningsverk i Irak under Kuwaitkriget 1991 vilket ledde till att en massa barn dog men hur många vet om att det handlade om krigsbrott att förstöra ett vattenreningsverk? frågar Sven Lindqvist.

Filippinska soldater i Manila 1899. USA:s krigföring för att slå ned upproret kännetecknades av brutala metoder.

Boktiteln ”Avsikt att förinta” är tagen från Folkmordskonventionen, som liksom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs för 60 år sedan, i december 1948. Konventionen definierar folkmord som handlingar ”förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp” genom att döda medlemmar av gruppen, att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, att med uppsåt påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen samt att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp. Sven Lindqvist är kritisk till vissa skrivningar i konventionen och pekar – med Australien som exempel – på kravet att det ska finnas en tydlig ”avsikt att förinta” för att en serie handlingar ska räknas som folkmord.

– Många folkmord skulle kunna kallas för laissez faire-folkmord. De är inte systematiska eller genomtänkta utan det "bara blir så" att stora delar av ett folk går under, säger han.

Kristina Lindquist

Läs mer
Hur långt räcker en ursäkt? (Amnesty Press 21 mars 2008 - om Australien)

reportage | 2008-05-30