Befriande lättsamt i Bulawayos mörka uppväxtskildring

Paradiset. En kåkstad av fallfärdiga plåtskjul under solens obarmhärtiga strykjärn. Ett riktigt kackaställe, som Darling skulle säga. I romanen ”Vi behöver nya namn” skildrar NoViolet Bulawayo en fängslande uppväxt och utmanar våra uppfattningar om livet i fattigdom.

NoViolet Bulawayo är född och uppvuxen i Zimbabwe. Som 18-åring flyttade hon till USA. "Vi behöver nya namn" är hennes debutroman. Foto: Smeeta Mahanti

Bok: Vi behöver nya namn
Författare: NoViolet Bulawayo
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Wahlström & Widstrand

Mammorna är upptagna av frisyrer och skvaller, medan männen spelar dam under jakarandaträdet. Det är ingen som bryr sig om ett gäng osnutna rackarungar som driver fram längs gatorna. De ska till rikemansområdet Budapest och stjäla guavor – fruktens slemhinnerosa kött är så nära paradiset de kan komma.

Tillvaron för Darlings lilla följe av 9- till 13-åringar i slummen Paradise i NoViolet Bulawayos debutroman ”Vi behöver nya namn” framstår som märkligt lättsam med tanke på den krassa verkligheten omkring dem. De är undernärda och uttråkade, och sedan hon blev gravid har Darlings elvaåriga kompis Chipo slutat prata, men när allting kommer omkring är de bara barn som beter sig som barn gör. De hittar på lekar, busar och gör sitt bästa för att slippa undan de vuxnas skäll. ”Vi behöver nya namn” är i princip helt befriad från nedlåtande medömkan, och är därigenom annorlunda från de flesta slumskildringar jag har läst. Darling är en protagonist helt i sin egen rätt, och inte i egenskap av representant för ”fattiga afrikanska barn”.

Vi behöver nya namn. Foto: Wahlström&Widstrand

Darling fantiserar om att flytta till sin moster i Detroit. I romanens inledning framstår det som en önskedröm, men snart visar det sig att ankomsten och integrationen i det utopiska amerikanska samhället är romanens huvudsakliga motiv. Det förhållandevis välbeställda liv som Darling kommer till i USA har en märkligt avhumaniserande effekt på henne. Avståndet mellan det fattiga "gatubarn" hon var i hemlandet och den i alla avseenden ”normala” tonårstjej som Darling växer upp till i Detroit verkar öka exponentiellt, och det är också en av de viktigaste poängerna i Bulawayos roman.

Tyvärr tappar även berättelsen livskraft när Darling blir smått apatisk amerikansk tonåring och jag som läsare kommer på mig själv med att längta tillbaka till Paradise. Bulawayos språk (skickligt fångat av översättaren Niclas Hval) förändras organiskt allteftersom Darling blir äldre, men det är framför allt i den första halvan som det gnistrar av livfull originalitet.

För en läsare i ett av världens mest förfördelade länder kan ”Vi behöver nya namn” vara en närmast traumatiserande upplevelse. Det fördomsfullt naiva sinne som har föreställt sig verkligheten för världens fattiga som ett konstant elände utan minsta ljusglimt får ett välbehövligt uppvaknande. ”Vi behöver nya namn” är i grund och botten en allvarsam roman – aids, regeringskriser, svält och fattigdom hänger ständigt som mörka moln över Darlings liv i slummen – men Bulawayo förstår att även en olyckskantad vardag är fylld av glädjeämnen och lyckliga stunder.

”Vi behöver nya namn” sätter talesättet ”tänk på Afrikas barn” i ett helt nytt perspektiv och ställer den självrättfärdige till svars.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]