Mänskliga rättigheter - inte lätt

Läst & Sett | 2007-09-20
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007

Vad är mänskliga rättigheter?
Hans Ingvar Roth
Natur&Kultur

1948 antogs FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av generalförsamlingen. 48 länder röstade för dokumentet. Åtta medlemsstater; Sovjetunionen, Ukraina, Tjeckoslovakien, Vitryssland, Polen, Jugoslavien, Sydafrika och Saudiarabien lade ned sina röster. För öststaterna handlade det om politiska fri- och rättigheter, medan Saudiarabien inte uppskattade artiklarna om religionsfrihet och kvinnas ställning i äktenskapet medan Sydafrika ville slå vakt om den rasåtskillnad, apartheid, som just hade införts. Sedan dess har mycket hänt kring mänskliga rättigheter och stundtals står de i fokus för den politiska debatten. Skandalerna kring USA:s fångläger på Guantánamo-basen och Abu Ghraib-fängelset i Bagdad är bara några av de senaste exemplen.

Organisationer som Amnesty International har mänskliga rättigheter som en
överideologi och är en ständig aktivistisk blåslampa, inte minst på stater, som genom det allt mer omfattande nätverket av konventioner, har en rad skyldigheter gentemot medborgarna. Synen på vad mänskliga rättigheter omfattar har förändrats och numera har statssuveräniteten urholkats och allt fler anser att omvärlden har en skyldighet att ingripa om omfattande grova kränkningar drabbar människor i ett land. Mänskliga rättigheter gör heller inte längre halt vid hemmets fyra väggar, vilket har stärkt kvinnor som utsätts för våld inom relationer.

Men begreppet mänskliga rättigheter är vare sig självklarheter eller oomstritt. Det visar Hans-Ingvar Roth på ett övertygande pedagogiskt sätt
i ”Vad är mänskliga rättigheter?” och utan pekpinnar redogör han för olika synsätt, både historiskt, och i efterdyningarna efter 1948 års FN-beslut. Roth menar att det går att tala om ”en global rättighetsrevolution” där det faktum att en enskild människa nu kan ställa stater till svars för människorättsbrott är ett av de mest frapperande inslagen i efterkrigstidens globala politik.

Framväxten av mänskliga rättigheter har dock mött motstånd, även om beslutet på FN-konferensen i Wien 1993 - då det slogs fast att de mänskliga rättigheterna är ”odelbara, ömsesidigt beroende och förstärkande” - av många sågs som ett stort framsteg. Innan Wiendeklarationen fanns det försök, inte minst bland auktoritära ledare i Asien, att bygga upp en motsättning mellan ”västerländsk” och ”asiastisk” syn.

Roth redogör också för svårigheter kring tolkningen av rättigheter. Innebär artikel 26:3, där det sägs att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar” att religiösa friskolor måste tillåtas? Och är det möjligt att säga att artikel 27:2 om upphovsrätten för vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk kanske inte är lika viktig som artikel 5 som slår fast att ”ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”?

I boken berättas också för bakgrunden till att kollektiva grupprättigheter inte fick något genomslag 1948 utan att fokus i stället låg på individens rättigheter. Den tjeckiske presidenten Edvard Benes, som avsattes efter kommunisternas kupp i Prag 1948, hade varnat för att det minoritetspolitiska arbetet inom Nationernas förbund, NF, under mellankrigstiden hade utnyttjats av Nazityskland som lade under sig Sudetlandet 1938 med Frankrike och Storbritanniens goda minne. Roth nämner dock inte att Benes genom sitt dekret efter andra världskrigets slut kollektivt bestaffrade den tyska och ungerska befolkningen i Tjeckoslovakien, en massfördrivning som än idag skapar kontroverser.

Tolkningen av begreppet mänskliga rättigheter har, även långt före 1948, varit föremål för livliga debatter och diskussionerna fortsätter. Det finns de som likt den kanadensiske författaren Michael Ignatieff vill ha en begränsning av MR-arbetet till kärnfrågorna och han varnar i ”Human Rights as Politics and Idolatry” (2001) för att tron på mänskliga rättigheter kan utvecklas till en ny sekulär religiositet.

Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch har dock stadigt utvidgat sina arbetsområden. Hans Ingvar Roths bok, med dess gedigna litteraturlista, är en välkommen startpunkt för den som vill ha mer kunskap om frågor som är mer komplicerade än vad de på ytan verkar vara.

Ulf B Andersson

En förkortad version av denna recension finns i Amnesty Press nr 3/2007

Läst & Sett | 2007-09-20
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007