Efter 30 år med Omar al-Bashir – nu ska ett nytt Sudan byggas

Efter trettio år som president har Omar al-Bashir tvingats bort från makten i Sudan. Men nu återstår att se: är det en ny militär vändning eller ett demokratiskt skifte?

Demonstranter utanför militärens högkvarter i Khartoum 8 april 2019. Foto: M.Saleh/Wikimedia

Strax efter att demonstrationerna startade i Sudan i december 2018 bestämde sig Nedal Ahmed för en sak. Så länge som Omar al-Bashir, landets president sedan trettio år tillbaka, satt kvar vid makten skulle hon bara klä sig i svart.

– Det var mitt sätt att protestera. Jag är vanligtvis en person som alltid klär mig färgglatt, säger hon.

Nedal Ahmed, som är i 25-årsåldern och arbetar för ett nystartat företag i Khartoum, är en av många tusen som har deltagit i de landsomfattande protesterna.

Jag träffade henne i början av året, när rörelsen växte sig starkare för varje dag. Fyra månader senare ockuperade demonstranter hela området kring militärens högkvarter i Khartoum. Efter en flera dagar lång sit-in kom så beskedet den 11 april: Omar al-Bashir, en av världens längst sittande ledare, hade lämnat makten.

Bilderna från Khartoum kablades ut över världen: Gatorna utanför militärhögkvarteret exploderade. Barn kläddes i den sudanesiska flaggan, människor sjöng och dansade. På sudanesiska ambassader revs Omar al-Bashirs porträtt ned och kastades på marken. Militärer som sällat sig till demonstranterna bars upp på hav utav händer.

Armésoldater välkomnas den 11 april. Foto: M.Saleh/Wikimedia

Men snart stod det klart att Awad Ibn Auf, som hade utnämnts till Omar al-Bashirs ersättare, var från samma krets, en tidigare chef för trupperna som anklagas för krigsbrott i Darfur. Slagorden riktades snabbt mot honom istället. Militärrådet, som insåg det strategiskt smarta i att lyssna, ersatte honom med en annan general: Abdel Fattah al-Burhan, också högt uppsatt men med en mjukare framtoning.

Omar al-Bashir har tvingats avgå efter 30 år vid makten. Nu sitter han fängslad. Foto: Wikipedia

Under loppet av tre dagar hade Sudan haft lika många ledare.

– Jag visste inte vem al-Burhan var tidigare, han är ingen känd person. Många säger att han verkar bra, men nu måste vi se hur han agerar, säger Nedal Ahmed när jag når henne i Khartoum.

Förutom korta perioder av demokratiskt styre har Sudan sedan självständigheten 1956 letts av olika generaler. Omar al-Bashir, som kom till makten vid en militärkupp 1989, styrde landet på ett utstuderat repressivt sätt, och underblåste olika konflikter inom landets gränser.

– Hans regim var inkompetent helt enkelt, och hade makten alldeles för länge. De omgav sig bara med personer som inte var smarta nog att utmana dem, säger Muzan al-Neel, en civilingenjör som är aktiv i demonstrationerna.

Det var i den medelstora staden Atbara, norr om Khartoum, som protesterna startade i december, efter att en plötslig prishöjning gjort bröd tre gånger så dyrt.

– Men det var bara den antändande gnistan. Det fanns redan en krutdurk som väntade på att explodera, säger den politiske kommentatorn Abdelwahab el-Affendi.

Marknaden i Omdurman, granne med Khartoum. Sudans ekonomi har försämrats de senaste åren och höjda priser på bröd utlöste de första demonstrationerna den 19 december 2018. Foto: Jenny Gustafsson

Krutdurken var en ekonomisk kris som legat och pyrt länge. Redan på 1990-talet hade USA infört sanktioner mot Sudan som isolerat landet internationellt. Sanktionerna lyftes 2017, men det gjorde liten skillnad.

De riktiga problemen hade startat 2011, när Sydsudan blev självständigt och Sudan förlorade tre fjärdedelar av sin olja. Förra året närmade sig situationen nödläge. Valutan förlorade allt sitt värde: det sudanesiska pundet, som före år 2011 legat på 2-3 för en dollar, hamnade nu på 80. Inflationen i landet steg till 70 procent, bland den högsta i världen.

– En revolution var till slut oundviklig, menar Abdelwahab el-Affendi.

Protesterna utanför arméns högkvarter den 8 april pågick dygnet runt. Foto: M.Saleh/Wikimedia

Han satt i en panel på TV-kanalen al-Jazira dagen efter att demonstrationerna startade, och tippade då på att Omar al-Bashir skulle avgå innan helgen.

– Jag förlorade det vadet. Men till sist fick jag rätt ändå, säger Abdelwahab el-Affendi.

Frågan nu är vad som kommer näst. Militärrådet har sagt att de ska stanna i högst två år, och sedan lämna över till en demokratiskt vald regering.

– På kort sikt är det bra med militären. Det skulle bli kaos annars, som Somalia eller Libyen, säger Osman Rahman, en man i 30-årsåldern från södra Sudan.

Men många som deltagit i protesterna mot Omar al-Bashir håller inte med. Sudanese Professionals Association, en av de drivande och organiserande krafterna, vill att militären lämnar över makten nu. De vill se ett blandat ledarskap, där armén är med men inte styr, fram tills det blir val.

En grav i Omdurman där en av de minst 60 personer som dödats under upproret begravs. Foto: Jenny Gustafsson

De är också kritiska till militärrådets uttalande om att flera högt uppsatta personer från den tidigare regimen ska ”pensioneras” istället för att ställas till svars för vad de gjort. Mer än 60 personer dödades under protesterna; flera tusen arresterades och många misshandlades i fångenskap. Amnesty International krävde i ett uttalande den 13 april att ingen ska kunna ”fly undan ansvar för allvarliga människorättsbrott genom att avgå”.

Ännu vet ingen vad som kommer hända med Omar al-Bashir, som nu hålls fängslad i Khartoum. Han är sedan länge efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag för folkmord och krigsbrott i Darfur, men chansen att han utlämnas är liten. Militärrådet har sagt att han kommer ställas inför rätta i Sudan.

– Det återstår att se vad som kommer ske. Kanske kommer han försöka få en fristad i Egypten. Qatar erbjöd honom asyl i utbyte mot att ge upp makten frivilligt, men jag tror inte det erbjudandet kvarstår, säger Abdelwahab el-Affendi.

Några av de bilar som användes av säkerhetstjänsten för att plocka upp demonstranter. I folkmun kallas de för ”Thatcher”, efter den hårdföra politik den förra brittiska premiärministern förde. Foto: Jenny Gustafsson

Många ser revolutionen som en sent blommande stund under den Arabiska våren. Men i sådana fall var Sudan snarare tidigt ute. Landet har haft fler fredliga proteströrelser än någon av sina grannar: både 1964 och 1984 tvingade folket militära ledare att avgå. Journalisten Magdi el-Gizouli menar att landet är ”ett skolexempel i demokratisk revolution”.

Vinterns proteströrelse har omfattat lärare som strejkat och läkare som gett frivillig vård till skadade; journalister och personer med mobilkameror som filmat och livestreamat från demonstrationerna. Den har kommit att symboliseras kanske allra mest av unga kvinnor, klädda i den långa vita dräkt som representerade Sudans självständighet under tidigare folkliga revolter.

Eftermiddag vid Nilen, som rinner genom Sudans huvudstad Khartoum. Foto: Jenny Gustafsson

– Nu är det viktigaste att förena landet. Regimen har försökt splittra oss innan, men vi är ett och samma, säger Osman Rahman.

Och Nedal Ahmed – även om hon först av allt väntar och vill se en större förändring – har börjat klä sig i färgglada kläder igen.

Jenny Gustafsson
[email protected]

Läs också

Sudan: Heed Calls for Justice (Human Rights Watch 18 april 2019)

Why former Sudan president Omar al-Bashir must not escape justice (Amnesty International 17 april 2019)

Bashir to the ICC? Seeing the Forest for the Trees, While Preparing for One to Fall(Justice in Conflict 16 april 2019)

Sju saker du behöver veta om de senaste protesterna i Sudan (Amnesty International 15 april 2019)

Sudan: Military authorities must break with al-Bashir’s assault on human rights (Amnesty International 11 april 2019)