Lesbiska i Indien måste ut ur garderoben

reportage | 2005-10-23
  • Synliga, vi måste bli synliga, säger Geeta Kumana som arbetar för homosexuella kvinnors rättigheter i Mumbai (tidigare Bombay).

Geeta Kumana är själv lesbisk. Efter att ha förnekat sin sexualitet i flera år, kom för första gången i kontakt med andra lesbiska i slutet på 90-talet.

  • Fast de var inte lätta att hitta i Bombay, berättar hon. All verksamhet skedde ”underground”.

Det var just det Geeta Kumana ville ändra på när hon startade organisationen Aanchal Trust.

–Det borde finnas fler som jag därute, som inte heller vet vart de ska vända sig.

Än idag är det väldigt få som är öppet lesbiska. För många kvinnor som kommer till organisationen är hon den första lesbiska som de möter. Detta trots att en del är uppåt 40 år gamla och har funderat på sin sexualitet under hela sitt vuxna liv.

Det är fortfarande olagligt i Indien att vara homosexuell, men lagen gäller uttryckligen homosexuella relationer mellan män. Det är en lag som missbrukas grovt. Till exempel så kan man gripas av polis för att att ha delat ut kondomer till homosexuella män, eftersom man då anses uppmuntra till kopulering dem emellan. Detsamma gäller för läkare som behandlar en bög som fått hiv, även han betraktas som brottsling.

  • Det ironiska med lagen är att den är västerländsk, den instiftades av engelsmännen på 1860-talet ...säger Geeta Kumana.

Men även om det inte per definition är olagligt att vara lesbisk, så anses det i allmänhet vara högst abnormalt. De starkaste reaktionerna möter homosexuella kvinnor oftast från sina egna familjer, berättar Geeta Kumana.

  • Jag har träffat en kvinna som tvingades gå i terapi i tolv år för att omvändas till heterosexuell. Hon fick även injektioner mot sin homosexualitet. Men det gick inte över för det ...

Oftast är kravet på att ingå giftermål med en man så starkt att många lesbiska går med på det bara för att det är det lättaste alternativet. Det förekommer även behandlingar av homosexuella med elchocker. Läkaren visar en bild på någon av motsatt kön, sedan en på någon av samma kön – och, zzzz, en elchock för att skapa olustkänsla inför homosexuella relationer. Som en del av så kallad aversion therapy.

Geeta Kumanas egen familj väljer att inte ens tala om saken trots att hon lever helt öppet som lesbisk och har en flickvän. Fast även om lesbiska bemöts med stor misstro, så menar hon att det går att leva helt okej som homosexuell kvinna i Mumbai. Det förekommer inga hot eller våld mot henne eller organisationen. Men visst vore det bättre om folk i allmänhet var mer upplysta och öppna.

En av Aanchal Trusts viktigaste taktiker är att synas så mycket som möjligt. Att fler kommer ut öppet är det bästa sättet att få acceptans, menar Geeta Kumana som ställer upp på alla intervjuer som hon har möjlighet till. All publicitet, god som dålig, är bra. Hon tycker dock att journalisterna ofta har en väldigt barnslig syn på lesbiska.

  • Intervjuerna handlar oftast om mitt eget sexliv.

Fast trots att Aanchal Trust är den mest synliga organsiationen för lesbiska i 12 miljonersstaden Mumbai, har under de senaste tre åren endast 84 kvinnor tagit steget att kontakta dem. Och alla av dem var inte ens lesbiska.

Organisationen började som en del av en människorättsorganisation, men står på egna ben sedan 2002. Det var omöjligt att registrera den som en homosexuell förening, utan den står i registret som en kvinnorättsorganisation. Den första tiden har de levt på bidrag från främst en holländsk och en amerikansk gayorganisation, eftersom någon form av statligt stöd är omöjligt att få. För ett tag sedan var de tvungna att stänga kontoret på grund av pengabrist och Geeta Kumana arbetar vidare från sitt hem. Tidigare har de kunnat erbjuda en öppen mottagning för kvinnor som vill prata om sin sexualitet och de har arrangerat sociala evenemang. Geeta Kumana återkommer flera gånger till vikten av att de bara finns som mötesplats och att de är öppna med vad de håller på med och vilka de är.

  • Jag känner bara till två kända indiska personer som är gay. En modedesigner och en gayaktivist. Båda män, såklart.

Vid slutet av vårt samtal frågar jag henne vad hon tror är största skillnaden mellan att leva som lesbisk i Stockholm och i Mumbai. Hon svarar snabbt och bestämt:

–Jag tror inte att skillnaden främst ligger mellan att vara lesbisk i respektive stad. Utan hur det är att vara kvinna.

Lisa Hanson, praktikant, Amnesty Press och media

reportage | 2005-10-23