I östra Ukraina fortsätter striderna

Medan den ukrainska huvudstaden Kiev är värd för årets Eurovision Song Contest och fokus ligger på vem som ska vinna musiktävlingen fortsätter striderna i östra Ukraina mellan regeringssidan och separatisterna i Donetsk och Luhansk. Det ökade våldet i östra Ukraina har skapat en oro för att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017 och förhandlingarna om en fredlig lösning har kört fast. Amnesty Press har träffat människorna som lever i skuggan av kriget.

reportage | 2017-05-13
Av: Andreas Ståhl
Gatorna i Novotoschkivske är öde då större delen av befolkningen har flyttat.

Gatorna i Novotoschkivske är öde då större delen av befolkningen har flyttat. Foto: Andreas Ståhl

I den lilla staden Novotoschkivske möts man av tystnad, en skådeplats som visar effekterna av att kriget har pågått sedan 2014.

Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som vittnar om de senaste åren av hårda strider.

Novotoschkivske, i Luhansk-regionen, östra Ukraina, ligger i vad som brukar betecknas som “den gråa zonen”, isolerad av frontlinjen, omringad av eldgivning.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara 1 000 kvar. Att många dött av den stora mängd granatattacker är en av orsakerna till ödsligheten, den andra är att det finns få anledningar att bo kvar.

Här möter jag Ludmila Kononyue, 61. Tillsammans med sin make och sex barn har de inte haft råd att fly de konstanta attackerna. Så gott som alla grannar i det till synes öde trevåningshuset har sedan länge försvunnit och det liknar mer ett spökhus än en plats att bo i.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Ett stenkast österut ligger vägspärren som separerar Novotoschkivske från de ryss-stödda separatisterna i Luhansk. Mot väst finns den ukrainska vägspärr mot resten av Ukraina. 

Att resa i någon riktning är svårt och farligt.

Ludmila Kononyue, 61, från Novotoschkivske.

Ludmila Kononyue, 61, från Novotoschkivske. Foto: Andreas Ståhl

– Innan kriget hade i stort sett alla ett liv i grannstäderna, med arbete, familj och vänner, säger Ludmila Kononyue. 

Hon tittar mot det sönderbombade huset hennes familj tvingas fortsätta leva i. 

– Idag har vi inget kvar, bara på en ständig påminnelse av hur båda sidors granater har attackerat oss under tre års tid.

Även fast över 10 000 människor beräknas ha dödats i kriget samtidigt som otaliga möten mellan den så kallade Normandie-gruppen har hållits (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike) finns fortfarande ingen plan för hur en vapenvila och politisk lösning kan bli verklighet. 

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man backar bandet, till februari 2015 när Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången någon form av enighet för vapenvila faktiskt kom till stånd på pappret. Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i separatist-kontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre – “special status” – av regionen. De skulle då bland annat kunna utnämna egna domare och åklagare.

Patrullering i Stanytsia Luhanska.

Patrullering i Stanytsia Luhanska. Foto: OSSE/Evgeniy Maloletka

Kravet är att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, ska ha frihet att röra sig fritt i Donbass och stå för säkerheten i regionen. 

Vi passerar vägspärren “Stalingrad” på väg mot Stanytsia Luhanska. Den kallas så efter att ha varit under attack många gånger. Det är också den sista vägspärr innan fronten.

En halvtimme senare är vi framme och här möter jag Vasiliy Akimehko, 67. 

Efter vi bekantat oss pekar han mot den granat som för över två år sedan träffade hans hus. Han hade precis gjort färdigt sysslorna i trädgården när han gick in för att äta lunch. 

Då slog den ner. Granaten som kostat honom allt.

I rummet bredvid fanns hans fru.

– Jag har svårt att minnas exakt vad som hände men när jag får tillbaka medvetandet ser jag hur min fru ligger i rasmassorna. Livlös., berättar Vasiliy Akimehko.

Stanytsia Luhanska ligger några kilometer från regionhuvudstaden Luhansk där hans barn och barnbarn lever. Normalt tar det cirka 15 minuter att åka och träffa dem.

Men det är inte vanliga tider i östra Ukraina. Idag tar det flera timmar att korsa vägspärrarna till andra sidan.

En bit bort från hans hus står människor och köar. De väntar på att ta sig över den enda väg i regionen som gör det tillåtet att  resa mellan de båda sidor av kriget.

Här bevakar ukrainsk militär och ryss-stödda separatister varandra från ett kort avstånd.

– Efter att min fru dog är jag lämnad ensam. Mina barn bor i Luhansk men de är väldigt svårt att träffa dem så ofta jag vill, säger Vasiliy Akimehko.  

Människorna i Stanytsia Luhanska väntar på att gå tillbaka till Luhansk, på andra sidan frontlinjen.

Människorna i Stanytsia Luhanska väntar på att gå tillbaka till Luhansk, på andra sidan frontlinjen. Foto: Andreas Ståhl

Alla i kön är i samma situation som Vasiliy Akimehko, beroende av ett fortsatt liv på båda sidor.  Några har varit  för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från ukrainska staten, andra har hälsat på familj och vänner.

– Det är väldigt farligt att leva här. Nästan varje dag hör man om nya attacker. Min fru dog av granaten från separatist-sidan samtidigt som mina barn lever under det ständiga hotet av attacker från den ukrainska armén – hur ska jag kunna välja sida? säger Vasiliy Akimehko uppgivet.  

Vasiliy Akimehko berättar, i likhet med Ludmila Kononyue, att han hör ljudet av skottlossning eller dånet av granater så gott som varje dag. 

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar. Något båda sidor inte följer, tvärtom.

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att de har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga plaster i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, Principal Deputy Chief Monitor för OSSE, genomförde i januari en tio dagar resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen. Han berättar på den efterkommande presskonferensen att efter en lugn start av 2017 har det återigen skett en upptrappning av våld i regionen.

– Det är ofrånkomligt att civila, och infrastruktur, blir drabbade när de är för nära varandra, säger Alexander Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatist-kontrollerat område, vilket har fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i skottelden.

– På många plaster är människor desperata efter att ha stängts ute från att kunna handla mat, uppsöka sjukhus eller för barn att gå till skolan, berättar Alexander Hug. 

Bara några kilometer från Novotoschkivske ligger Luhansk. Dit är det omöjligt för civilbefolkningen att resa då inga gränsövergångar finns nära den lilla staden. – När det blev omöjligt för oss att resa dit blev i stort sett alla i Novotoschkivske arbetslösa, berättar Ludmila Kononyue.

Bara några kilometer från Novotoschkivske ligger Luhansk. Dit är det omöjligt för civilbefolkningen att resa då inga gränsövergångar finns nära den lilla staden. – När det blev omöjligt för oss att resa dit blev i stort sett alla i Novotoschkivske arbetslösa, berättar Ludmila Kononyue. Foto: Andreas Ståhl

De senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är längre bort än på länge. Ett allt mer splittrat Europa tillsammans med valet av Donald Trump som USA:s nye president har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa höga krav om en vapenvilas villkor. Att det firades med champagne i Moskva när Donald Trump stod som segrare i det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Donald Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och hans långt mer kravfyllda inställning gentemot NATO-samarbetet, tillsammans med Vladimir Putins egna förhoppningar om lättnader av USA:s sanktioner, fick säkerligen den ryske presidenten att fira.

Men hur relationerna mellan stormakterna till slut blir återstår att se. Donald Trump har än så länge visat sig vara oberäknelig inte minst vad gäller utrikespolitik, och de senaste händelserna i Syrien talar plötsligt emot stärkta relationer.

 En övergiven lägenhetsbyggnad i Novotoschkivske.

En övergiven lägenhetsbyggnad i Novotoschkivske. Foto: Andreas Ståhl

Tillbaka i Novotoschkivske.

Viktor, 33, blickar ut över landskapet som vägspärrarna idag separerar. 

Han berättar att folket har gett upp hoppet om världsledarnas egentliga vilja att enas och många väljer att tala om Kievs motiv att inte driva förhandlingarna vidare. 

– Regeringen i Kiev tjänar på att striderna fortsätter för dra fokus från vad folket i Ukraina egentligen skulle tala om, säger Viktor. 

Han berättar om hur han tror kriget fungerar som ett sätt att ta fokus från den utbreda korruption som länge varit en stor anledning till missnöje mot regeringsmakten i Kiev. Många jag talar med tror samma som Viktor, och stödjer istället nationalistiska grupperingar  som strider mot “den ryska invasionen” i öst för att sedan, hävdar de, vända sina vapen mot korruptionen i Kiev när situationen har löst sig i öst. 

Och folket har anledning att vara upprörda, Ukraina ligger år 2016 på plats 131, samma som Ryssland, av totalt 176 av länder i den mätning över korruption som görs varje år i Transparency International’s Corruption Perception Index.

– Som du kan se har vi alla förutsättningar till att vara ett rikt land med stora naturtillgångar. Istället har politiker och oligarker lagt pengar i egna fickor istället för att hjälpa landet till att utvecklas till vad vi har alla förutsättningar till att bli, avslutar han.

I Stanytsia Luhanska har jag lämnat Vasiliy och gått till människorna som köar i väntan på att få passera vägspärren tillbaka till Luhansk. 

– Vi hör skottlossningar nästan varje dag, säger Ivan, 67.

Han har varit och hämtat sin pensionsutbetalning från den ukrainska staten. Något han tvingas göra en gång i månaden.

– Detta är allt jag har, säger han samtidigt som han skakar på huvudet och visar några sedlar som inte motsvarar mer än 50 kronor.

– Jag orolig att våldet kommer öka och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, säger Ivan.

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till sist får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men vetskapen att det upptrappade våldet i regionen oroar att detta kan vara sista gången han kan hämta sina pensionspengar.

Andreas Ståhl

andreas.staahl@icloud.com

Fotnot: Denna artikel publiceras i samarbete med danska Amnestys tidning.

Bakgrund

Efter Majdan-protesterna vintern 2013-2014 avsattes Ukrainas president Viktor Janukovytj den 22 februari 2014 och flydde till Ryssland.

I mars 2014 annekterar Ryssland Krim-halvön i sydöstra Ukraina utan att ukrainska trupper gör motstånd. Månaden efter sprider sig oroligheterna till Donbass-området i östra Ukraina  efter att separatister med ryskt stöd utropat folkrepubliker i Donetsk och Luhansk. Denna gång sätter Ukraina in armén för att inte mer territorium ska gå förlorat till Ryssland. 

I juni 2014 har striderna trappats upp och efter intensiva strider har delar av Luhansk och Donetsk-regionen gått förlorat till separatisterna. Den ukrainska armén vinner nästkommande månader terräng men separatisterna har kontroll över stora delar av östra Ukraina.

Idag, efter att två misslyckade vapenvilor förhandlats fram i vitryska huvudstaden Minsk, finns det inget som tyder på att ukrainska armén ska lyckas ta tillbaka vad som gick förlorat under 2014. 

Stanytsia Luhanska. 

Stanytsia Luhanska.  Foto: OSSE/Evgeniy Maloletka

Huvudorsaken till att kriget i Ukraina inte får ett slut är att Normandie-gruppen inte kan komma överens då förhandlingarna står still beroende på två skilda verklighetsbeskrivningar. 

Att Ryssland fortsätter förneka sin närvaro i östra Ukraina gör förhandlingsläget svårt. Ryssland menar att de inte har soldater eller vapenarsenal i de separatist-kontrollerade delarna. De medger visserligen att rysk-tillverkade vapen finns i regionen men att dessa inte är i rysk ägo och därigenom anser Ryssland att de inte har något ansvar för hur vapnen används.

Även om övervakning av gränsen mellan Ryssland och Donbass visat stor aktivitet av transporter in i regionen, och att soldater med ryska uniformer, visserligen utan den ryska flaggan, finns bland separatisterna fortsätter Ryssland svära sig fri från inblandning och talar istället om folkets vilja att bryta sig ut från Ukraina.

Ukraina hävdar däremot att kriget är en rysk invasion, och att grundförutsättningen för att ett lokalt val i Donbass ska kunna genomföras är att Ryssland drar tillbaka sitt stöd och trupper från ukrainskt territorium.

Andreas Ståhl

Läs mer om Ukraina från Amnesty International

Ukraine: Russian-backed separatists ‘sentence’ prominent academic in sham trial (4 maj 2017)

Ukraine: Rapidly deteriorating human rights situation in the international blind spot in Crimea (17 mars 2017)

Ukraine: Further information: Crimean lawyer released but still at risk: Emil Kurbedinov (8 februari 2017)

Ukraine: Put an End to Impunity for Detention-Related Abuses in the Context of the Armed Conflict in Ukraine (25 januari 2017)

Läs också
Fest hos Europas fulla morbror (Aftonbladet 13 maj 2017)

Våldet mot homosexuella ökar i Ukraina (DN 13 maj 2017)

Läs mer om Ukraina från Amnesty Press

Ukraina: ”Straffriheten måste få ett slut” (6 april 2017 – också i nummer 1/2017)

Ukraina: Hemliga fångar släppta (1 november 2016 – också i nummer 3/2016)

På flykt från Krim (31 oktober 2016 – också i nummer 3/2016)

Rysslandsdagarna: ”Vår huvudkonkurrent var väljarnas apati” (27 oktober 2016)

Nikita Chrusjtjov gav 1954 Krim till Ukraina.

Nikita Chrusjtjov gav 1954 Krim till Ukraina.

Krimtatarernas ledare: ”Regimen är värre än under Stalintiden” (Amnesty Press 20 maj 2016)

Amnesty i Ukraina: ”Det är viktigt att vi behåller vårt oberoende och granskar båda sidor” (4 april 2016 – också i nummer 2/2016)

Högerextremister till attack mot hbtq-evenemang i Lviv – polisen anklagas för passivitet (20 mars 2016)

Rysslandsdagarna: ”Kreml utnyttjar nationalism för att återskapa det ryska imperiet” (29 oktober 2015)

En underbar berättare – recension av Kalle Kniiviläs bok ”Krim tillhör oss” (Nummer 3/2015)

BOKMÄSSAN 2015: ”Putin gjorde en felbedömning när han annekterade Krim" (6 oktober 2015)

BOKMÄSSAN 2015: ”Den som vågar opponera sig blir uthängd som landsförrädare” - hårdare klimat i Ryssland (28 september 2015)

Ukraina: Flera döda i strider mellan polis och Högra sektorn i Transkarpatien, poliser skadade i Lviv (14 juli 2015)

Nytt format – samma värld. Propaganda, förtigande och censur blir vardag i krig och konflikt. (nr 2/2015)

Ukraina: Skuggan från andra världskriget – den nya lagen förbjuder kritik mot OUN och UPA (7 juni 2015)

2 000 poliser skyddade Pride i Kiev – ändå blev det våldsamma attacker (6 juni 2015)

Möten i Kiev våren 2015 - krigsslut firades i skuggan av det nya kriget (6 juni 2015)

ÅRSMÖTET I UMEÅ: Den mörka utvecklingen i Ryssland och Kina (8 maj 2015)

Soldatmodern som vågade tala ut om ryska soldater i Ukraina (24 december 2014)

reportage | 2017-05-13
Av: Andreas Ståhl