Turkiet dränker Edens lustgård

Vatten ger liv men också makt. Turkiets kontroll av flödena från floderna Tigris och Eufrat ökar republikens regionala inflytande. Amnesty Press reste till det urgamla Hasankeyf, nära gränsen till Irak och Syrien. Här riskerar kulturskatter, outforskade fyndplatser och tusentals hem att dränkas, när Turkiet inom kort är klar med den 
stora Ilısu-dammen vid Tigris.

reportage | 2015-10-02
Av: Bitte Hammargren
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015
Süleyman Ağalday med sin äldste son Ahmet blickar ut över hembygden från familjens egen grotta.

Süleyman Ağalday med sin äldste son Ahmet blickar ut över hembygden från familjens egen grotta. Foto: Stefan Bladh

Slaktaren och cafévärden Süleyman Ağalday klättrar vig som en get upp för bergsstigar, där tusentals grottor ligger inhuggna i berget. Han älskar sin bygd i det urgamla Hasankeyf, en plats som sägs bära spår av 12 000 år av historia.

– Här finns inte en sten som jag inte har satt mina fötter på, säger Süleyman Ağalday.

När han var barn bodde ännu människor i grottorna. Han håller sig själv med en rensopad och rymlig grotta med vidunderlig utsikt, dit han drar sig tillbaka när tiden tillåter.

Süleyman Ağalday ser ut som en yngre version av de väderbitna ansikten som pryder svensk reklam med yoghurt från Turkiet. Under ett stort mullbärsträd serverar han frukost med nyslungad honung och hemgjord drickyoghurt, ayran, som är gjord av mjölk från traktens getter. Men det finns ett hot mot denna pastorala idyll, ett hot som Süleyman Ağalday har levt med sedan han var barn och som kryper allt närmare.

Här ska en damm byggas som kommer dränka byar och kulturskatter.

Här ska en damm byggas som kommer dränka byar och kulturskatter. Foto: Stefan Bladh

Inte långt från Hasankeyf, några mil nedströms längs Tigris, ligger den jättelika kraftverksdammen Ilısu, som väntas bli färdig inom kort. Fördämningsvallen i Ilısu reser sig flera hundra meter bred och 135 meter hög. Ilısu Barajı, som den heter på turkiska, ska öka Turkiets elproduktion och minska republikens beroende av rysk gas.

Denna jätteanläggning kommer att drabba Süleyman Ağalday, hans släktingar och grannar liksom tiotusentals människor, de flesta kurder, i de uppemot 200 byar som kommer att översvämmas när Tigris däms upp.

Hasankeyf är en stad i provinsen Batman med flera tusen års historia.

Hasankeyf är en stad i provinsen Batman med flera tusen års historia. Foto: A4/Lotta Lundin

Kraftverksdammen kommer att dränka över 300 kulturskatter, ännu outforskade arkeologiska fyndplatser, mångtusenåriga grottor, bördiga marker och ett känsligt ekosystem längs 120 km av Tigrisdalen i Turkiet. Effekterna kommer att kännas av i Irak, där flödena minskar genom Turkiets väldiga satsningar på att bygga ut vattenkraften i det gamla tvåflodslandet Mesopotamiens norra delar.

Turkiets asiatiska landmassa är sprängfylld av historia. Men i norra Mesopotamien, vilket kurdiska aktivister ser som en del av Kurdistan, pågår inga arkeologiska utgrävningar av rang. Politiken, militära eller ekonomiska intressen kommer emellan.

Süleyman Ağalday vet inte vad han ska ta sig till när Ilısu-dammen dränker den dalgång han älskar.

Ilısu -dammen ska stå för två procent av Turkiets elektricitet.

Ilısu -dammen ska stå för två procent av Turkiets elektricitet. Foto: Stefan Bladh

– Alla turkiska regeringar, också innan AKP kom till makten, har gått in för att anlägga dessa stora dammar, säger Süleyman Ağalday och häller upp mera yoghurt i våra bleckmuggar.

Han berättar med förtrytelse om en parlamentsledamot från Ankara som föreslog att det ska satsas på undervattenturism i Hasankeyf när floddalen dränks, så att turister ska kunna dyka här för att se grottorna:

– Ibland sägs att Ilısu-dammen ska byggas av säkerhetsskäl. Ibland för elproduktionens skull. Ibland heter det att kraftverksdammarna längs Tigris och Eufrat är politiska vapen, som Turkiet kan använda sig av i de krig om vattenresurserna som kan drabba Mellanöstern.

– En del hävdar att president Erdoğan vill bygga dammen som en del av sitt stora regionala projekt för Mellanöstern, för att sälja uppdämt flodvatten till Israel. Vatten kan bli påtryckningsmedel. Det är sånt folk talar om. Det är så många rykten i omlopp, konstaterar Süleyman Ağalday.

– Men bara en sak vet vi med säkerhet: Ilısu-dammen kommer att förstöra vårt kulturarv, inte bara Hasankeyf utan en stor del av Tigrisdalen, inklusive tusentals grottor och naturområden. Det är inga lösa rykten! 90 procent av Ilısu-dammen är redan färdigställd.

I Mesopotamien, grekernas namn för tvåflodslandet, ligger civilisationens vagga. Här växte mänsklighetens första städer fram. Här uppfanns odlingskonsten. Förutsättningen för forntida civilisationer var på samma sätt som i dag tillgången till vatten.

Vi kör till den omtvistade fördämningsvallen, Ilısu Barajı. Nedanför den ligger ett litet samhälle som har gett dammen dess namn. Ilısu kan översättas med ”Ljumma vatten”. Ortsborna flyttade en gång hit för att få sin försörjning från varma källor som sägs ha helande kraft.

– Nu lever vi med den höga fördämningsvallen som ett hot över oss. På nätterna drömmer vi mardrömmar om att vallen ska brista. Då kommer vi alla att dränkas, säger en gammal kvinna i Ilısu.

Det pro-kurdiska partiet HDP vann 80 parlamentsplatser vid valet i juni.

Det pro-kurdiska partiet HDP vann 80 parlamentsplatser vid valet i juni. Foto: Dreamstime

Ortsborna har hissat partiflaggor som visar att stödet för det pro-kurdiska partiet HDP är massivt här. Detta parti skrällde i det turkiska parlamentsvalet i juni 2015 och satte käppar i hjulet för president Recep Tayyıp Erdoğans planer på att få verkställande makt via en författningsändring i ett AKP-dominerat parlament.

Eftersom det senaste valet inte gick hans väg, har han siktat på att få till stånd ett nyval i höst och sedan regeringsbildandet misslyckats blir det nu nyval 1 november. Turkiet har samtidigt under sommaren gått in i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge.

År 2013 ingicks en bräcklig vapenvila och en trevande fredsprocess inleddes mellan den turkiska staten under Erdoğan (tidigare premiärminister) och Abdullah Öcalan, ledare för PKK, Kurdistans arbetarparti, som 1984 inledde ett väpnat uppror. Abdullah Öcalan sitter sedan år 1999 isolerad på en ö i Marmarasjön, dömd till livstids fängelse.

HDP:s inträde i nationalförsamlingen efter valet i juni ändrade den maktfullkomlige Erdoğans ritningar. I juli kollapsade fredsprocessen med PKK. Och därmed fick presidenten nya förutsättningar för att få den maktställning han eftersträvar.

– Erdoğan har fått det krig han vill ha inför ett nyval i höst, säger en kurdisk kvinna som ser presidenten som en diktator, eller ”diktatör” som det heter på turkiska.

– PKK stärker Erdoğan genom att attackera turkisk polis och militär, säger en turkisk vänsterväljare som är oroad över HDP:s band till det förbjudna PKK och som samtidigt fruktar att Turkiet blir en enväldig stat under Erdoğan.

Efter att valet i juni inte gick Turkiets president Recep Tayyip Erdoğans väg har ett nyval utlysts till 1 november.

Efter att valet i juni inte gick Turkiets president Recep Tayyip Erdoğans väg har ett nyval utlysts till 1 november. Foto: Dreamstime

PKK:s attacker på turkiska säkerhetsstyrkor kan ge AKP fler nationaliströster i ett nyval. Samtidigt kan turkiska vänsterväljares stöd till HDP komma att krympa om inte partiet med kraft tar avstånd från PKK:s väpnade attacker. Men HDP-ledarna kan inte stöta bort sina kurdiska kärnväljare, som i många fall är PKK-sympatisörer.

Kriget mellan PKK och den turkiska militären kan dock ingen vinna. Det vet både turkar och kurder efter inbördeskrigets höjdpunkt på 1990-talet. Då skördades 40 000 liv, flera tusen byar ödelades i sydöst och hundratusentals kurder flyttade till Turkiets storstäder. Nu riskerar det att bli en andra våg av ödelagda byar och internflykt när Tigrisdalen däms upp.

Kontroversen kring Ilısu-dammen har fått europeiska storbolag att dra sig ur projektet. Men det hindrar inte turkiska entreprenörer från att fortsätta. Striderna mellan militären och PKK-gerillan, som stämplats som terrorister av Nato, USA och EU, kan möjligen bromsa men inte stoppa, det stora infrastrukturprojektet.

I den stora geopolitiska maktkampen blir satsningarna på vattenkraftverk och utbyggnad av floderna i sydöstra Turkiet en bricka i spelet. När Tigris floddal och bifloder översvämmas kan inte pkk-gerillan använda samma vägar, stigar och vadställen som tidigare.

Många i sydöstra Turkiet sympatiserar med PKK. Men många är också rädda för att tala med medierna. Under 1990-talets inbördeskrig mellan PKK-gerillan och militären, ”fick vi så många smällar på käften”, säger människor som fruktar att undantagstillståndet, tortyren och lönnmorden ska komma tillbaka.

Omgivningarna vid Hasankeyf.

Omgivningarna vid Hasankeyf. Foto: Stefan Bladh

Kampen om vatten är ett maktmedel även för icke-statliga stridande. När jihadistgruppen Islamiska staten, is, tog kontroll av delar av Eufrat drabbade det både syrier och irakier längre nedströms.
Regeringen i Ankara har dock en strategisk fördel, eftersom Eufrat och Tigris rinner upp i de turkiska Taurusbergen.

Att producera el med vattenkraft från de stora floderna föddes som idé på 1930-talet, under Kemal Atatürk, grundare av den turkiska republiken. Men det var på 1990-talet, samtidigt som inbördeskriget mot pkk rasade som värst, som den turkiska staten började sjösätta det stora infrastrukturprojektet gap, Sydöstra Anatoliens projekt (Güneydoğu Anadolu Projesi) i syfte att anlägga kraftverk och fördämningar i vattenrika områden nära gränsen mot Syrien och Irak, provinser där kurder är i majoritet.

För att bevara Hasankeyfs unika miljöer har beslut tagits om att kapsla in viktiga monument med lera.

För att bevara Hasankeyfs unika miljöer har beslut tagits om att kapsla in viktiga monument med lera. Foto: Stefan Bladh

Om den turkiska staten i stället hade gått in för flera mindre vattenkraftverk hade kanske Hasankeyfs kulturskatter och miljö kunnat räddas.

I Hasankeyf finns spår av mer än 20 civilisationer. Men ingen regering i Ankara har velat sätta upp Hasankeyf på Unescos världsarvslista, trots att den urgamla staden sägs uppfylla nio av tio olika kriterier för världskulturarv – fler än vad till exempel Venedig har.

Hasankeyf var en av anhalterna längs Sidenvägen, handelsleden som förband Kina med östra Medelhavsområdet. Här har assyrier, romare, perser, bysantiner och osmaner härskat. Innan dess styrdes staden av forntida kulturer som Mitanni och hurriter.

Bland Hasankeyfs senare kulturskatter märks graven till vad som sägs vara profeten Muhammeds kusinbarn, Imam Abdullah Hazretleri, som dog martyrdöden.

Hasankeyfs guldålder inföll under 1100- och 1200-talen, under artukider och den kurdiska Ayyubid-dynastin, som grundades av Saladin, den sunnitiske härföraren som återtog Jerusalem från korsfararna. Över Tigris reser sig en väldig minaret och fundamentet till en bro från denna guldålder. Vid denna tid höggs också ett palats in i en väldig bergvägg i Hasankeyf. Där är numera tillträde förbjudet, efter ett stenras.

– Den verkliga anledningen till avspärrningen är att myndigheterna vill strypa turismen här, säger lokalinvånare misstroget.

Före ungturkarnas folkmord på armenier och syrianer/assyrier för hundra år sedan, i det sönderfallande Osmanska riket, levde det enligt folkmun fler kristna än muslimer i Hasankeyf.

Här finns kyrkor och kapell inhuggna i bergen. Süleyman Ağalday visar oss en inskription med det syrisk-ortodoxa korset inristat på bergväggen över en grotta. I stenskravlet på marken hittar vi benbitar som ser ut att härröra från människor.

– Kapellet och dess gravar har plundrats, säger vår ciceron sorgsen.
– På 1500-talet ska det också ha levt 25 judiska familjer i Hasankeyf, tillägger han, stolt över traktens rika historia.

På värdshuset Hasbahçe förbereder mormor Emine kvällens middag med barnbarnen Iknur,13, och Muhammed Tarik,3.

På värdshuset Hasbahçe förbereder mormor Emine kvällens middag med barnbarnen Iknur,13, och Muhammed Tarik,3. Foto: Stefan Bladh

Hasankeyfs enda värdshus, Hasbahçe (Kungliga trädgården) drivs av paret Birsen och Firat. Hos dem är det glest med gäster, trots den lummiga eftermiddagsfriden under fikon- och mullbärsträden, där höns och gäss pickar vid våra fötter.

– Vi är väl inte riktigt kloka. Men vi vägrar tänka på att vi kommer bli tvungna att lämna detta paradis och se det dränkas av vatten, säger Birsen.

Med ett vant handgrepp gröper hon och hennes mor ur fullmogna auberginer, som ska fyllas med ris och kryddor till kvällens middag. De växlar vant mellan kurdiska, turkiska och en lokal arabisk dialekt. Mångkulturalismen är en självklarhet här.

Birsen berättar om bybor som har tagit emot kompensation från staten för exproprierad egendom. Några planerar att flytta in i en steril stadsdel av betong, Nya Hasankeyf, som anläggs på andra sidan floden.

– De som flyttar dit får betala 75 000 lira (cirka 230 000 kronor) för en lägenhet. I kompensation för sina hem, som de tvingas överge, får de flesta bara 50 000 lira. Så de blir satta i skuld till staten,säger hon.

Andra lämnar Hasankeyf för gott.
– Men vi har inte tagit emot några pengar. Vi vill inte flytta, säger Birsen.

Lokalpolitikern Murat Tekin från prokurdiska hdp menar att Ilısu-dammen kommer att förvandla Hasankeyf till ett träsk. Han förlorade lokalvalet 2014 med en hårsmån. Regeringspartiet AKP:s borgmästare blev omvald med endast åtta rösters marginal. Lokalvalet avgjordes med hjälp av valfusk, här precis som i Ankara, hävdar han.

Murat Tekin.

Murat Tekin. Foto: Stefan Bladh

– Strömmen gick när rösträkningen gick in i ett avgörande skede. ”Ali Baba” stal valet, säger Murat Tekin och syftar på regeringspartiet.

Han hävdar att HDP hade kunnat sätta käppar i hjulet för den väldiga kraftverksdammen om hans parti hade vunnit lokalvalet.

– Nu drivs protesterna mot dammbygget av frivilligorganisationer, inte av Hasankeyfs kommun. Om kommunen hade engagerat sig mot dammen i Ilısu hade vi kunnat vinna, hävdar HDP:s besegrade borgmästarkandidat.

På AKP:s lokalkontor i Hasankeyf träffar vi en ung frustrerad partifunktionär, Rojat Ateş. Han har stött regeringspartiet i många val. Men nu säger han att han ändrat sig:

– Jag vill inte tillhöra AKP längre. Jag skäms för partiet. Jag är inte rädd för att du publicerar det! Jag sitter här bara för att min släkt är med i AKP.

Från statligt håll presenteras gap som en satsning på tillväxt i det fattigare sydöstra Turkiet. Men Murat Tekin anser att det förhåller sig precis tvärt om. GAP driver bort människor från deras hemtrakter, säger han:

– Vi får inte slå i en enda spik, inte bygga några nya hotell på grund av att Hasankeyf är skyddsklassat av högsta graden. Staten försöker minska människors ekonomiska och sociala handlingsutrymme här. Vi skulle kunna ha en fantastisk eko- och kulturturism här.

Men finns det inte rimliga ekonomiska motiv för att bygga dammen?
– Alla utvecklingsländer behöver mer energi, men här lyser solen åtta månader om året. Varför ska denna unika miljö förstöras, när man kan satsa på solenergi i stället? säger Murat Tekin.

Nära den omstridda kraftverksdammen ligger den HDP-styrda staden Dargeçit. Den unga kvinnliga borgmästaren Zeynep Sipçik menar att Ilısu-dammen raserar förutsättningarna för kurdisk kultur.

– I dessa områden lever människor av tradition i symbios med naturen. På 1990-talet försökte staten hålla kurderna på mattan med militära medel. Nu sker det med hjälp av dammanläggningar och kraftverk, säger Zeynep Sipçik.

Det nya Hasankeyf. Till dessa nybyggda hus ska ortsborna förflyttas när deras hem inte längre är beboeliga.

Det nya Hasankeyf. Till dessa nybyggda hus ska ortsborna förflyttas när deras hem inte längre är beboeliga. Foto: Stefan Bladh

Längs slingriga vägar följer vi med henne till några byar vid Tigris bifloder.
– Där är som i Edens lustgård, säger Zeynep Sipçik när hon tar oss till byn Umutlu, eller Mişte som den heter på kurdiska.

Ju djupare ned i floddalen vi kommer, desto frodigare blir grönskan. Stigen nedåt är så brant att det slår lock för öronen. Vi passerar fält med bananer, vindruvor, granatäpple, tomater och gurka. Ur klippväggarna störtar kristallklart källvatten fram.

Ortsborna, som alla hör till samma klan, oroar sig för att både barn och boskap kommer att drunkna när dalen däms upp och gamla vadställen översvämmas.

Miljövänner, som vill att vattnet ska ses som en universell, inte nationell, resurs försöker knyta samman frivilligorganisationer och politiker i Turkiet och Irak. Också irakierna drabbas när Turkiet dämmer upp floderna. Men regeringen i Bagdad orkar inte engagera sig i regionala miljö- och vattenfrågor. Den är uppslukad av andra problem.

– Bagdadregeringen upptas av säkerhetshoten från IS, politiska problem, korruptionen, risken för stora demonstrationer och en finansiell kris, säger ingenjören Faris Amana, som är chef för Iraks vattenkraftsanläggningar vid Eufrats centrala delar.

Turkiets fördämningar bidrar dock redan till Iraks vattenbrist. Även vattenkraftverk i västra Iran minskar flödena i grannlandet Irak.

– De stora dammarna påverkar både hälsa och bevattningssystem i Irak, samtidigt som våra mindre vattenkraftverk får minskad kapacitet, eftersom de behöver en viss vattennivå för att kyla ned generatorerna. Flera mindre kraftverk har måst halvera sin elproduktion samtidigt som konstbevattningen skadats, säger Faris Amana.

Som en sidoeffekt dräneras även de gamla träskmarkerna i södra Irak.

– Det har orsakat en miljökatastrof: antalet fiskar minskar, liksom fåglar och den biologiska mångfalden. Men det är inte bara de stora dammarna som gör att flödena minskar i Irak. Korruptionen, dålig bränsletillförsel och gammal utrustning bidrar till att priserna på frukt, grönt och spannmål stiger, säger Faris Amana från staden Hilla (antikens Babylon) söder om Bagdad.

Herden Ramazan Ağalday kontemplerar efter sin bön på en klippa.

Herden Ramazan Ağalday kontemplerar efter sin bön på en klippa. Foto: Stefan Bladh

Längre norrut, på en bergsklippa i Hasankeyf, ber en gammal kurdisk herde sin middagsbön.

– Somliga är för dammbygget, andra inte, muttrar änkemannen Ramazan Ağalday, sedan han klättrat ned från sin klippa. Han kastar en blick mot de ännu obebodda betonghusen på andra sidan floden, i det sterila Nya Hasankeyf.

– En del tror att de kan tjäna en slant på Ilısu-dammen. Men de som tvingas flytta in i betonghusen, vad ska de leva av när dalen dränks? De som flyttar dit tvingas göra sig av med sin boskap, säger Ramazan Ağalday sorgset.

Han vandrar vidare med sina getter. Någon viskar att den gamle änkemannen ber att Gud ska ta honom snart. Nu när hans fru har gått bort och Tigris floddal kommer att översvämmas ser han inte längre något att leva för.

Bitte Hammargren
bitte.hammargren@gmail.com

Läs också

New Dam in Turkey Threatens to Flood Ancient City and Archaeological Sites (National Geographic)

Bakgrund/partier

HDP
Folkets demokratiska parti. Partiet bildades år 2012 och fick 13 procent vid valet i juni 2015. Stöds av många kurder men vann också turkiska 
vänsterröster.

AKP
Rättvise- och 
utvecklingspartiet. Har under Recep Tayyip Erdoğans ledning styrt Turkiet sedan år 2002. Beskrivs som konservativt och moderat islamistiskt. Fick 41 procent vid valet i juni 2015.

PKK
Kurdistans arbetarparti. Inledde år 1984 ett uppror för ett självständigt Kurdistan. Grundaren, Abdullah Öcalan, är fängslad sedan 1999. Partiet kräver numera självstyre. PKK har militära baser i norra Irak.

Bakgrund/ Kraftverksdammen i Ilısu
När dammen står klar (planerat hösten 2015), ska den kunna producera 1 200 MW – motsvarande ungefär kapaciteten i Porjus vattenkraftverk i Norrbotten. Dammen i Ilısu ska som mest rymma 10,4 miljarder kubikmeter vatten och berör 120 km av Tigrisdalen.

Bakgrund/ GAP (Güneydoğu Anadolu Projesi)
Sydöstra Anatoliens projekt eller GAP (Güneydoğu Anadolu Projesi) omfattar nio provinser i sydöstra Turkiet: Adıyaman, Batman, Diyarbakır, Gaziantep, Kilis, Siirt, Şanlıurfa, Mardin, och Şırnak.

I dessa provinser, där Eufrat och Tigris och deras bifloder rinner, ska 22 fördämningar och 19 vattenkraftverk anläggas. År 2010 var nio av dessa kraftverk färdigbyggda, motsvarande tre fjärdedelar av GAP:s planerade elproduktion.

Här bor kurderna

Av världens omkring 40 miljoner kurder beräknas bo i Turkiet. Det ljusröda fältet markerar områden med stor kurdisk befolkning.

Av världens omkring 40 miljoner kurder beräknas bo i Turkiet. Det ljusröda fältet markerar områden med stor kurdisk befolkning. Foto: A4/Lotta Lundin

Efter första världskriget 
ansåg många kurder att de hade lovats en egen stat av segrarmakterna när det Osmanska väldet upplöstes. Istället skapades nya stater men drömmen om ett Kurdistan har levt vidare.
I norra Irak har kurderna haft självstyre i närmare 25 år. I Turkiet inledde PKK år 1984 ett uppror som ledde till ett blodigt krig. Vapenvilan under de senaste åren är nu bruten. PKK:s 
syriska syskonparti PYD har i tre kantoner i norra Syrien utropat Rojava, ett självstyrande område

Bakgrund / Sommarens omsvängning

Regeringen i Ankara fruktar att kurderna i norra Syrien ska få ett sammanhängande självstyrande territorium, som kan utvecklas till en de facto-stat, liknande kurdernas självstyre i norra Irak, KRG. En sådan maktförändring i norra Syrien skulle elda på kurdiska autonomi-strävanden i sydöstra Turkiet. President Erdoğan har förklarat att Turkiet ”aldrig kommer att tillåta upprättandet av en ny stat längs vår södra gräns i norra Syrien”.

Den 20 juli dödades 33 personer i den turkiska staden Suruç i samband med att ESP, en socialistisk organisation, höll presskonferens om stöd som skulle ges till invånare i den kurdiska staden Kobane i norra Syrien. Islamiska staten, IS, tog på sig skulden för bombattacken.

Den 24 juli meddelade Natolandet Turkiet att republiken skulle bidra till kampen mot IS, vilken erövrat stora delar av Syrien och Irak. USA fick därmed använda sig av den stora Incirlikbasen för sina luftangrepp mot IS. Turkiet inledde i stället ett tvåfrontskrig, där de turkiska stridskrafterna främst riktades mot det förbjudna PKK, Kurdistans arbetarparti. Det turkiska stridsflyget inledde flyganfall mot PKK:s baser i Qandilbergen i norra Irak och deltog inte i USA:s första bombanfall mot IS från Incirlik.

USA:s främsta allierade mot IS på marken har varit PKK:s syriska gren PYD. Deras väpnade styrkor YPG har i praktiken fungerat som marktrupp och underrättelseagenter för de amerikanska stridsinsatserna mot IS sedan i oktober 2014. Till YPG har många kurder från Turkiet anslutit sig som frivilliga. Många har offrat sina liv i kampen mot IS. Men när USA fick Ankaras tillåtelse att använda Incirlikbasen, vägde deras kurdiska allierade lättare.

Därmed upprepade sig två gamla lärdomar i Mellanöstern: Min fiendes fiende är min vän. Det kostar minst att svika stridande som inte har en egen stat.

Bitte Hammargren

Läs mer
Fresh evidence of casualties underscores need for impartial investigation into Turkish airstrikes in Kandil Mountains (Amnesty International 11 augusti 2015 om turkiska bombningar i Qandilbergen i norra Irak

Läs också
Turkiet inför 100-årsminnet av folkmordet (Amnesty Press 23 april 2015)

reportage | 2015-10-02
Av: Bitte Hammargren
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015