Möten i Kiev våren 2015 - krigsslut firades i skuggan av det nya kriget

Under de historiska och känsloladdade minnesdagarna 70 år efter andra världskrigets slut 8-9 maj firades freden med röda vallmoblommor. De flesta Kievbor drömmer om fred, frihet och ekonomisk utveckling. För landets journalister innebär konflikten i östra delen av landet risker, men också nya möjligheter. Frilansjournalisten Johan Mikaelsson berättar här om möten i Kiev

reportage | 2015-06-06
Av: Johan Mikaelsson

Irina hedrar minnet av sin man, en veteran från andra världskriget. Foto: Johan Mikaelsson

Vid den okände soldatens grav i Kiev ligger meterhöga drivor av blommor av alla sorter, merparten röda. Solen skiner, det är sommarvarmt och en stilla feststämning.

Irina bär fyra av sin mans medaljer. Hennes man tjänstgjorde under andra världskriget och överlevde alla strider, men dog för några år sedan. Irina lägger sin bukett ovanpå alla de andra. Hon böjer huvudet och står en stund och betraktar flamman och blommorna medan medieuppbådet och amatörfotografer filmar och fotograferar.

Bakom henne väntar tusentals människor denna 70-åriga minnesdag av krigsslutet 9 maj 1945 på att få visa respekt för dem som dog under andra världskriget – och för de veteraner som fortfarande lever.

– Varje vecka dör någon. Förra veckan dog en känd veteran. De blir färre och färre för varje år, konstaterar en journalist som bevakar firandet av minnesdagen.

Min tolk, Vitaly, en Kievbo i 40-årsåldern, frågar om Irinas minnen. Hon hämtar andan och börjar med klar röst berätta om sådant hon upplevde under krigsåren och om sin familjs öde, vad som hände hennes föräldrar. Vitaly rörs på en gång till tårar. Hon oroas av tecken på att historien kan återupprepas.

Den 93-årige veteranen Ivan tjänstgjorde på en båt i den sovjetiska Svartahavsflottan för 70 år sedan när han fick veta att kriget var slut. Det viktigaste idag är att lära av historien och inte starta krig och låta mer blod flyta sa veteranerna vi pratade med här i Kiev. Foto: Johan Mikaelsson

Irinas dotterdotter ledsagar sin mormor och torkar sig bakom sina solglasögon. Förbi oss passerar uniformerade veteraner i folkmassan. Här och nu är de idoler. De yngre visar sin uppskattning för det de har gjort. I Sverige finns ingen motsvarighet.

Kvällen innan har vi sett en manifestation för fred och frihet. Den röda vallmon har hämtats in från väst som minne av krigsslutet och freden som förklarades i väst 8 maj och på grund av tidsskillnaden av Sovjet 9 maj 1945. Att det i år firades även 8 maj i Ukraina är en tydlig markering.

Den kylslagna kvällen såg vi president Petro Porosjenko hålla tal för inbjudna veteraner, digniteter, journalister samt ett par tusen gäster. Presidenten hälsades med en säregen trumpetfanfar när han stegade in på en scen vid foten av den 102 meter höga moderlandsstatyn som kan ses från i stort sett hela Kiev. Dagen till ära hade statyns huvud prytts av en krans med röda vallmoblommor.

President Porosjenko höll ett känsloladdat tal under fredsfirandet i Kiev 8 maj. Foto: Johan Mikaelsson

– I år börjar vi berätta den sanna historien om Ukraina för världen, om hur vårt folk klämdes mellan Stalin och Hitler. Idag minns vi dem som föll offer för nazismen. I år tar vi avstånd från allt Sovjetliknande uppvisande av militär makt, sade Petro Porosjenko.

Presidenten konstaterade att mellan åtta och tio miljoner ukrainare dog 1939-1945 och lyfte fram enskilda livsöden och det stora lidandet, inte minst för ukrainska judar och krimtatarer. Han uttryckte sin oro över de historiska parallellerna mellan Nazitysklands invasion av Polen 1939 och Rysslands annektering av Krim 18 mars 2014.

– I år tänker vi på att skydda värderingar vi delar och återfå den fred i Europa som har krossats av Ryssland. Vi måste utöka vår fredsbevarande insats och kapaciteten att försvara oss. Tendensen att glömma bort vad vi lärt av de viktiga lektionerna från det förflutna måste stoppas innan det är för sent, avslutade Petro Porosjenko sitt tal.

Fredsdagen 8 maj i Kiev. Foto: Johan Mikaelsson

Körer sjöng. Soldater dansade ringdans och utförde akrobatik. Vapnen hade lämnats i barackerna. På en gigantisk skärm visades scener från kriget och ett klockspel ringde i minuter för att hedra minnet av de miljontals människor som föll offer. Soldaterna som stod i grupper var stolta och rörda. Firandet präglades av viss återhållsamhet, med allvaret i Ukrainas situation närvarande i människors tankar.
– När de här mystiska gröna männen kom fick vi till sist lämna våra baser, förklarade Vlodomir, en 30-årig soldat, som också fick överge sitt hus på Krimhalvön.

Det blev inga strider på Krim vid Rysslands annektering i mars 2014 men oppositionella, journalister och krimtatarer har angripits av de nya härskarna. Det sker genom trakasserier, misshandel, fängslande, mord och konfiskering av privat egendom till ett värde som New York Times uppskattar till motsvarande nio miljarder kronor. Företagare lämnade hotell, butiker och lönsamma affärsrörelser. De tror inte att de kommer att kunna återvända.

Den tatariska minoriteten på Krim led svårt under Sovjettiden och tvångsdeporterades efter andra världskriget, anklagade för samarbete med Nazityskland. Nu drabbas tatarerna av nytt förtryck efter Rysslands annektering. Tatarledaren Musapha Dzhemilev har skickats i femårig exil av de ryska myndigheterna. Andra har fängslats och några har dödats.

Soldaten Vlodomir fick lämna sitt hus på Krimhalvön när ryssarna intog halvön 2014. Foto: Johan Mikaelsson

Vlodomir stod bakom en avspärrning med andra soldater efter firandet i väntan på sin transport. Hans ögon tårades när han pratade om Krim. Det enda han kan göra nu är att fortsätta sin tjänstgöring. Han tillhör eliten, iklädd basker, två meter lång och muskulös, kommunikativ och förtroendeingivande. Han kan sättas in överallt. Det handlar just nu om att befästa landets position i förhållande till omvärlden.
Bakom honom vajade den ukrainska flaggan intill EU-fanan. På skölden som statyn håller i vänstra handen syns fortfarande hammaren och skäran.

– De ska tas bort, men det har inte blivit gjort. Uppe på den höjden är det mycket svårt, säger Vitaly.

Leninstatyerna har monterats ned. En lag som innebär ett förbud för kommunistiska och nazistiska symboler kan möjligen skynda på arbetet med den enorma statyn. Lagen drevs igenom trots ifrågasättande, främst utanför Ukraina. Samtidigt har också en lag antagits som förbjuder ifrågasättande av OUN och UPA, två nationalistiska organisationer som kämpade för Ukrainas självständighet mot Polen och Sovjet före andra världskriget och vars agerande under andra världskriget är kontroversiellt (se sidoartikel).

Alla har inte reviderat sin historieuppfattning. Röda armén var ju med och satte stopp för Hitler och nazisternas framfart. Under firandet 9 maj bär en grupp kommunister ett stort porträtt av en mustaschprydd och leende Josef Stalin. De har inte omvärderat det som Lenin och därefter Stalin gjorde i Ukraina. För de flesta här är Stalin en symbol för massutrotning av ukrainare. En bit bort finns monumentet som påminner om de fyra svältkatastrofer som Sovjet utsatte Ukraina för och som anses ha orsakat att minst tre miljoner ukrainare dog enbart under 1932-33.

– Är det ändå inte lite magstarkt att släpa fram Stalin, säger jag.
– Ja, kanske, men vi är en demokrati och alla röster måste få komma fram. Men kommunisterna i Ukraina är en marginell grupp. Kanske några tusen personer. De ogillas av flesta, förklarar Vitaly.

Vid valet år 2012 fick kommunistpartiet 13 procent av rösterna och hade 32 platser i parlamentet. I valet år 2014 fick partiet knappt fyra procent och blev utan mandat.

Vid förstamajfirandet flydde kommunistledaren med sina livvakter efter att någon hade slängt yoghurt på hans kavaj, sedan en av hans anhängare hade uttryckt sin kärlek till Rysslands president Vladimir Putin. En man i 30-årsåldern följde efter den småspringande kommunistledaren och hans livvakter till en väntande bil. En reporter från Hromadske TV som filmade händelsen frågade varför han följde efter.
– För att han är skit, förklarade mannen kort inför kameran.

Några i den äldsta generationen minns Sovjettiden med saknad. Veteranerna slogs för Röda armén. Det var en annan ordning. Jag hör annars ingen i Kiev som gillar det Ryssland gör och står för idag. De unga sneglar åt väst. De vill närma sig EU.

Det var det demonstrationerna vid Euromajdan som inleddes 21 november 2013 handlade om. Demonstranterna ville inte att landet skulle bli en lydstat under Putin. De reagerade på att president Viktor Janukovitj i en handvändning hade gått med på just detta genom att skriva under ett samarbetsavtal med Ryssland.
– Några säger att Ukraina måste bli en del av Europa. Det är viktigt att säga att Ukraina är en del av Europa. Det är ett faktum. Ukraina ligger i Europa! Men landet strävar efter att också bli medlem av EU, förklarar en diplomat i Kiev.

Människorättsaktivisten Andrey Drevitskiy är verksam inom organisationerna Euroleader och Östra Ukrainas Människorättscenter. Foto: Johan Mikaelsson

Rysslands annektering av Krim och de ryskstödda separatisternas väpnade utbrytningsförsök i regionen Donbass i östra Ukraina har förstärkt enigheten. Några ställer sig på barrikaderna för att befästa de demokratiska idealen i samhället.
– Vi arbetar för mänskliga rättigheter, för kvinnors rättigheter, demokratiska rättigheter och fria och rättvisa val, förklarar Andrey Drevitskiy, som är verksam inom Euroleader och Östra Ukrainas Människorättscenter.

Organisationen grundades 1997 i Donetsk och registrerades 2009 som ett liberalt politiskt parti och deltog sedan vid lokalval 2010. De har fem advokater och 20 människorättsförsvarare som trots riskerna arbetar i de östra delarna. De väpnade grupperna beskrivs som oberäkneliga, med kriminella i leden. Situationen tros bli än värre sedan de nya makthavarna i öster har låtit frige fångar från fängelserna.
– Vi ser dem som gangsters och mördare, värsta sortens typer. En av ledarna, som kallas ”Motorola”, är dömd för våldtäkt, våldsbrott och stöld, förklarar Andrey Drevitskiy.

Andrey Drevitskiy beskriver östra Ukraina av idag som ”ondskans trakter”. Hans bror misshandlades av pro-ryska aktivister, men klarade livhanken. Human Rights Watch och Amnesty International har rapporterat om ett sammanbrott för lag och ordning i östra Ukraina. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och krigsbrott äger rum. Vanliga medborgare har inte mycket att sätta emot.

Över 6 200 människor, kanske 7 000, har fått sätta livet till sedan krigsutbrottet för drygt ett år sedan. Merparten av de dödade bedöms vara civila. Ännu fler har skadats och runt en miljon människor har tvingats fly från sina hem. Många har dött när bostadsområden har beskjutits med granater. Amnesty och Human Rights Watch har anklagat bägge sidor för urskillningslös beskjutning av civila områden. Den 9 april anklagade Amnesty separatisterna i östra Ukraina för summariska avrättningar.

– Summariska avrättningar är kort och gott ett krigsbrott. Ledarna för den så kallade Folkrepubliken i Donetsk (DNR) måste ge sina medlemmar ett tydligt budskap: De som slåss för dem måste respektera och följa krigets lagar, sade Denis Krivosheev, biträdande chef för Amnestys Internationals avdelning för Europa och Centralasien, i ett uttalande.

Två unga kvinnor, Svitlana Harkava och Maria Tereshchenko, uppges ha skjutits ihjäl när de var på väg hem med bil i staden Snizhne i Donetskregionen på kvällen den 9 maj.
Andrey Drevitskiy berättar att det kommer uppgifter om att upprorsmännen får betalt av Ryssland för dödade ukrainska soldater. Det har lett till att unga män dödas och ikläds uniform för att mördarna ska kunna hämta ut skottpengarna.
– Kriget har blivit business. Men sanningen kommer alltid fram, konstaterar Andrey Drevitskiy.

Även delar av de ukrainska styrkorna anklagas för övergrepp. Mycket riskerar ändå att döljas i det dunkel som råder under krig. Så håller på att ske med händelserna i Odessa den 2 maj 2014 då totalt 48 personer dödades, merparten pro-ryska aktivister som brändes inne när Fackföreningarnas hus antändes.

– Vi vet fortfarande inte vem som anlade branden. Det är ett problem när tiden går och det inte händer något. Det blir ännu värre på grund av kriget. Kriget används också av makthavarna som ursäkt för att inte göra något, säger Andrey Drevitskiy.

Även om situationen i Kiev är bättre efter störtandet av Janukovitj i februari 2014 går aktivister inte säkra. Okända män har följt efter Andrey Drevitskiy och bevakat hans bostad. Vid ett tillfälle slogs dörren till lägenheten in. Eftersom han är känd från Euromajdan finns han på pro-ryska gruppers dödslistor. Att resa österut i landet är inte att tänka på.

I de områden i östra Ukraina som kontrolleras av pro-ryska separatister har pro-ukrainska journalister och aktivister mycket svårt att verka. Ingen verkar veta exakt hur många som har dödats och försvunnit. Enligt Reportrar utan gränser dödades sju journalister i östra Ukraina under 2014.

I år har den ukrainske journalisten Serhiy Nokalayev dödats vid granatbeskjutning av Donetsk i februari och den pro-ryske journalisten Oles Buzina mördades den 16 april på öppen gata i Kiev i april. Buzina beskrivs som extremist och provokatör. Ryssland utpekade regeringen i Kiev, som hävdade att ryska säkerhetstjänsten ligger bakom. Ännu har ingen gripits för mordet.

Mordet på Oles Buzina kom dagen efter att den tidigare parlamentsledamoten Oleg Kalasjnikov, anhängare av den förre presidenten Janukovitj, sköts ihjäl utanför sitt hem i Kiev.

Videojournalisten Andrii Bashtovyi vid den unga webbtevekanalen Hromadske TV. Foto: Johan Mikaelsson

I öster hamnar fotografer ofta under beskjutning. Riskerna avskräcker inte. Andrii Bashtovyi vid webbtevekanalen Hromadske TV i Kiev förklarar att deras unga journalister står på kö för att åka till fronten. Nyfikenheten driver dem att se och uppleva. Den kunskap och erfarenhet de saknar byggs gradvis upp.
– Det är farligt, men vi måste vara där för att visa vad som händer, säger Andrii Bashtovyi, som om han får chansen talar oavbrutet, helst om journalistik och om Ukraina.

På knappt två år har Hromadske vuxit i takt med efterfrågan på oberoende journalistik. Kanalen får respekt. De flesta har hört talas om Hromadske, som enbart sänder på internet.

Kostnaderna hålls nere och Hromadske har ingen koppling till någon oligark, ett ovanligt oberoende för ett ukrainskt medieföretag.

Allt började med att Andrii Bashtovyi och några journalistkompisar under oroligheterna hösten 2013 lade ut klipp på Youtube. Idag är Hromadske ett nätverk bestående av ett 60-tal journalister. Några producenter och reportrar är anställda på heltid medan frilansare bidrar med innehåll till de cirka 16-20 timmar i veckan som Hromadske sänder live. Reportage strömmar in från olika delar av landet. Utan bidrag från lokala och utländska organisationer hade det inte varit möjligt.

– Även privatpersoner stödjer oss med allt från 100 hryvna (cirka 50 kronor) och uppåt, säger Andrii Bashtovyi, som betonar betydelsen av att vara helt transparenta och redovisa var alla bidrag kommer ifrån. Allmänhetens förtroende är största tillgången.

En av utmaningarna är att nå ut i Ryssland, där nyheter om Ukraina förvanskas. Ukrainarna och landets regering utmålas som fascister.
– Senast igår pratade jag på Skype i fyra timmar med två svenskor som hade en uppfattning om att Ukraina var högerextremt. Jag kan bara säga att de högerextrema generellt saknar stöd i Ukraina, säger Andrii Bashtovyi.

Svoboda, som brukar beskrivas som ett högerextremt parti, är enligt Andrii Bashtovyi snarare populistiskt och spelar på känslan av nationalism. Partiet har tappat i stöd, från 37 mandat och drygt tio procent i parlamentet vid valet år 2010 till sex mandat (4,7 procent) efter det senaste parlamentsvalet år 2014. Efter regeringsombildningen i december 2014 har Svoboda inga ministerposter.

20 mars 2014 meddelade Svoboda att de lämnade Alliance of European National Movements, den europeiska alliansen av nationella rörelser, i protest mot att partier inom alliansen stött Rysslands annektering av Krim. Svoboda hade haft observatörsstatus i alliansen men majoriteten av Europas högerextrema och högerpopulistiska partier har gett stöd till Ryssland och Putin. I alliansen ingick svenska Nationaldemokraterna, som numera är nedlagt. Svenskarnas parti, numera också nedlagt, avbröt i juni 2014 sitt stöd till Svoboda.

Jag har inte sett några tecken öppna tecken på högerextremism i Kiev, ingen främlingsfientlighet, ingen särskilt offensiv nationalism. Hur kan då den här bilden ha fått spridning?
– Vid Euromajdan fanns den så kallade Högra sektorn. Det var några hundra personer som slogs. Det finns några grupper, med få medlemmar och anhängare, som har använt nazistiska symboler, som frivilligbataljonen Azov, förklarar Andrii Bashtovyi.

I Sverige har Azovbataljonen blivit kända genom svensken Mikael Skillt, som 2014 reste till Ukraina för att strida som prickskytt. Azov har band till ett nazistiskt parti och använder en nazistisk symbol.

Mikael Skillt, som har varit medlem av Svenskarnas parti, har startat Facebookgruppen ”Svenska Ukrainafrivilliga” för att locka fler att ta värvning. Sammantaget har det bidragit till att ge en bild att det strömmar till svenska högerextremister till Ukraina. Mikael Skillt har i en intervju med Sydsvenskan sagt att det handlar om cirka tio svenskar. Flera har nazikopplingar. En svensk man har dödats.

Andrii Bashtovyi anser att Ukraina nu bör ta avstånd från utländska nazister. De bör uppmanas åka hem. Han är frusterad över att utomstående tror att Ukraina är fascistiskt.
– Det är felaktigt och spelar den ryska propagandan i händerna. Vi är inget aggressivt folk. Vi vill bara leva i fred, säger Andrii Bashtovyi.

Ukrainas trupper tog emot hjälp från de högerextrema, eller ultranationalister som de hellre kallar sig. Myndigheterna var i skriande behov av stridsvilliga män och öppnade för paramilitära grupper. De som kommit utifrån har i regel fått uppskattande ord från ukrainare. Utländska krigare ses av många som hjältar.
Enligt olika rapporter handlar det om några dussin utlänningar som rättat in sig i framför allt bataljonen Azovs led bland 300 ukrainare. Några är italienska fotbollshuliganer. De flesta väljer att maskera sig för att inte bli identifierade.

– Många i öster röstar för kommunister och drömmer om gamla Sovjet. Trots att Lenin och Stalin hade idén att det inte skulle finnas något Ukraina eller ukrainare. Vi andra söker en annan väg och vill rädda våra liv för att inte fängslas, säger Andrii Bashtovyi.

Hotet från Ryssland uppfattas också i Ukraina som högst verkligt. Putin påstås ha sagt att hans trupper skulle kunna vara i Kiev på två veckor. Det har också hävdats att Putin har hotat med att invadera de baltiska staterna, Polen och Rumänien.

För att ytterligare befästa demokratin i kontrast till ett auktoritärt Ryssland ser Andrii Bashtovyi reformer som livsviktiga. Korruptionen måste bekämpas på alla plan.

Den grävande journalisten Vlad Lavrov vid Kyiv Post. Foto: Johan Mikaelsson

Vlad Lavrov vid Kyiv Post är en klassiskt undersökande journalist och har under många år haft grävt i korruptionsaffärer. Under Euromajdan när efterfrågan på nyheter ökade snabbt växte Kyiv Post snabbt. Läsekretsen finns nu över hela världen.

Fokus har flyttats till slagfältet i öster, där det råder en bräcklig vapenvila. Dagligen avfyras artilleri, granatkastare och handeldvapen. Det visar de dagliga rapporterna från observatörerna i Special Monitoring Mission to Ukraine (SMM). Och när vapnen används dör både soldater och civila på bägge sidor.

Få tror att vapenvilan leder till fred. Parterna är för långt ifrån varandra. Vlad Lavrov ser ett behov av att bygga upp journalisternas kunskap i konfliktrapportering. Tidningen arrangerar 6-7 juni en konferens i Kiev för journalister som vill lära sig om krigsrapportering, granskning av militära affärer och personlig säkerhet i fält.
– Vi ukrainska journalister har ingen erfarenhet av att granska en konflikt. Ingen har lärt oss det. Vi har fått lära oss under det senaste året, säger Vlad Lavrov.

De ukrainska journalisterna har sett hur kollegorna på BBC och al-jazira gör. Vlad Lavrov konstaterar att utländska journalister tar sig fram enklare i krigsområdena. Ukrainska journalister som tar sig över frontlinjen tar stora risker. Många medier benämner separatisterna terrorister. Kyiv Post kallar dem ”ryskstödda separatister”.
– Terrorist är ett kortsiktigt begrepp. Utan Rysslands stöd hade det varit över. Nu kommer vi att ha den här situationen under många år, säger han.

Vlad Lavrov tror inte att det kan bli tal om en federal lösning för Ukraina. Det skulle vara att acceptera Rysslands agerande. Samtidigt skulle en militär operation för att försöka återta förlorade områden skapa oöversiktlig skada:
– Vi hoppas att det ska bli bättre. Ingen vill ha krig. Konflikten kan i bästa fall frysas.

Det är att hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta. President Porosjenko säger att han tror att Ryssland förbereder en offensiv i sommar. Få tvivlar på Rysslands aktiva roll. Bevisen för att den store grannen skickar vapen och soldater över gränsen hopar sig. Enligt den rapport Boris Nemtsov skrev på när han mördades i Moskva i februari 2015 har flera hundra ryska soldater dödats i Ukraina.

Soldaterna byter skepnad när de passerar gränsen. Iförda andra kläder liknar de separatisterna. Mycket talar för att de inte känner till att de förs in i Ukraina. Två tillfångatagna ryska soldater som nyligen visades upp av Ukraina ska nu ställas inför rätta för terrorbrott i Ukraina. Andra ryska soldater skickas tillbaka till sina ryska hemorter i plåtlådor för att begravas. Den 28 maj meddelades att Vladimir Putin hade utfärdat ett dekret som gör att all information om ryska förluster ”vid specialoperationer” i fredstid blir förbjuden och ska ses som ett avslöjande av statshemligheter.

Fotnot: I början av juni skärptes konflikten i östra Ukraina åter trots vapenvilan som ska råda. Strider rapporterades bland annat från Marinka och Donetsk. För detaljer se OSSE:s dagliga rapporter. President Petro Porosjenko varnade den 4 juni för att Ukraina måste vara berett på en fullskalig rysk invasion.

Fans till ligasegrarna Dynamo Kiev firar under segermatchen mot Metalurg Donetsk, som inte längre kan spela sina matcher på hemmaplan. Dnipros finalplats i Europa League är ett glädjeämne för många i Ukraina. Foto: Johan Mikaelsson

Läs mer
Boktips: Ukraina – Gränslandet (2015), Anna-Lena Lauren och Peter Lodenius
Ukraina (2012), Kjell Albin Abrahamsson

FN:s senaste rapport om Ukraina (30 maj)

Läs mer om Odessa 2 maj 2014
'There was heroism and cruelty on both sides': the truth behind one of Ukraine's deadliest days (Guardian 30 april 2015)

Ukraine: Amnesty International and Human Rights Watch Call for Impartial Inquiry into Events in Odessa on May 2 (8 maj 2014)

Läs mer från Amnesty International
Russia: Making troop deaths a secret ‘attacks freedom of expression’ (28 maj)

Ukraine: Overwhelming new evidence of prisoners being tortured and killed amid conflict (22 maj )

Ukraine’s spate of suspicious deaths must be followed by credible investigations (17 april)

Crimea: Peninsula of fear (18 mars 2015)

Crimea: One year on from annexation; critics harassed, attacked and silenced (18 mars 2015)

Eastern Ukraine: Civilians dying and in grave danger as fighting escalates (19 januari)

Eastern Ukraine: Both sides responsible for indiscriminate attacks (6 november 2014)

Eastern Ukraine conflict: Summary killings, misrecorded and misreported (20 oktober 2014)