På liv och död och blodigt allvar

reportage | 2009-09-27

Avklippta strumpbyxor kan användas som underbyxor att fästa bindor med av förlossningsskadade kvinnor i Etiopien. Foto: Emma Lundström

25 000 kvinnor dör varje år när de ska ge liv, enbart i Etiopien. En ofattbar siffra. Samtidigt överlever många kvinnor med skador som är i det närmaste obeskrivliga. Söndagens seminarium på Bokmässan om dessa kvinnor vill fokusera på att lidandet går att förebygga.

Det står en stor korg fullproppad med strumpbyxor i alla färger och material på Internationella Torgets stora scen.
– De förlossningsskadade kvinnorna i Etiopien kan klippa av benen och göra underbyxor av överdelen, resten av materialet väver de mattor eller grytlappar av, säger Carin Palmcrantz som är ordförande i Stiftelsen Fistulasjukhuset. Tillsammans med Erni Friholt, tidigare styrelsemedlem i stiftelsen, håller hon ett seminarium om de smärtor och den förödmjukelse som kvinnorna i Etiopien tvingas genomlida på grund av svåra förlossningsskador. Skador som kan fördärva ett liv.

– Ordet Fistula står för det hål som uppstår om en kvinna ska föda fast hennes bäcken är för trångt. Det kan bero på att hon är för ung, på undernäring, eller på att hon burit för tungt i tidig ålder, berättar Carin Palmcrantz och fortsätter:
– Efter en flera dagar lång förlossningskamp brister mamman inuti och barnet föds dött. Men när kvinnan tror att lidandet ska vara över så börjar det rinna, inte bara blod utan också urin och avföring. Det luktar illa och hon kan inte hålla sig ren. Ofta tar mannen avstånd från henne och hon blir utstött i samhället där hon lever, på grund av sina skador.

Carin Palmcrantz talar med stor inlevelse och det är lätt att föreställa sig hur det bara fortsätter att rinna ur kvinnorna, utan att de har någon möjlighet att stoppa flödet. De kan bara vänta och hoppas att det ska läka, ibland lever de så hela livet.

Enligt Carin Palmcrantz handlar det inte om att kvinnorna är könsstympade, vilket de oftast är, utan skadorna uppstår inuti på grund av att det är för trångt. Urinblåsan och tarmväggen går sönder och det skapas ett onaturligt hål. Det blir ett dubbelt lidande, menar hon - först könsstympningen, och sedan förlossningsskadorna.

Erni Friholt besökte Etiopien 1984 när hon satt med i Kvinnorådet för internationellt bistånd. Hon var då en av de första svenskarna att besöka Fistulasjukhuset i Addis Abeba – ett sjukhus som grundades 1974 av det australiska läkarparet Catherine och Reginald Hamlin. Tillsammans utvecklade paret en operationsmetod för att kunna återställa de skadade kvinnorna så mycket som möjligt.
När Erni Friholt besökte sjukhuset berättade paret Hamlin om hur situationen var när de kom till Etiopien 50 år tidigare:
– De hade som läkare aldrig sett något liknande.

Carin Palmcrantz och Erni Friholt brinner för att de etiopiska kvinnorna ska få vård och möjlighet till ett drägligt liv. Foto: Emma Lundström

Fistulastiftelsen, som består av samtliga politiska kvinnoförbund, startade 1988 och har 800 regelbundna givare. Stiftelsen får också stöd från Forum Syd för arbetet med att hela tiden försöka sprida information om vad kvinnorna går igenom.

Ett problem är att det är ett stort projekt för större delen av befolkningen att ta sig till Addis Abeba och få vård. 75 procent lever på landsbygden och det kan ta dagar att bara ta sig till en större väg. Att genomföra den resan med ett sargat underliv kan vara oöverstigligt.
– Det handlar om att klättra i berg, säger Carin Palmcrantz. Ofta måste också kvinnorna bäras eftersom de legat så länge att de blivit förlamade.
Många dör också.
– 25 000 kvinnor dör enbart i Etiopien när de ska ge liv, säger Erni Friholt med eftertryck.

Både Erni Friholt och Carin Palmcrantz poängterar att förlossningsskadade kvinnor inte bara finns i Etiopien utan är ett utbrett problem. 5-10 procent av världens kvinnor får skador vid förlossningarna. Men här i väst är vi vana vid att få hjälp med en gång, bland annat genom kejsarsnitt.

De menar också att det är viktigt att framhålla att det görs mycket för att komma till rätta med problemet:
– Informationsarbetet är A och O, säger Erni Friholt och Carin Palmcrantz tillägger:
– Radion är oerhört viktig eftersom den når ut till många människor. Genom att vi har spridit information via radio så strömmar det alltfler kvinnor från landsbygden till de nya sjukhus som startats runt om i landet.
Det finns också ett så kallat o__utreach-team som är ute i byarna och informerar.

Carin Palmcrantz tycker att det finns hopp eftersom det går att hjälpa kvinnorna. Foto: Emma Lundström

– Det underbara är att det går att göra något, utbrister Carin Palmcrantz. Ibland är det bara frågan om en enkel operation men ofta handlar det om avancerade kirurgiska ingrepp och inre plastikkirurgi för att återställa spruckna urinblåsor och tarmar.
Hon berättar om den barnmorskeutbildning som på svenskt initiativ startat i den rehabiliteringsby utanför Addis Abeba som Fistulasjukhuset grundat.
– Barnmorskorna får en högkompetentsutbildning och utbildas också i språk.

Det handlar också om att ge kvinnorna terapeutisk vård eftersom de behöver få bearbeta de traumatiska upplevelserna.

– Om man satsade på mödravård istället för krigsutrustning så skulle det ha stor ekonomisk betydelse för landet. Det skulle finnas friska kvinnor och barn. Som det är nu så finns det för få barn, inte för många, säger Erni Friholt.

Nu har det startats Fistulasjukhus i bland annat Tanzania, Uganda och Kenya. Tillsammans med Panzissjukhuset i Demokratiska republiken Kongo - som ger vård till kvinnor som utsatts för brutala våldtäkter - bidrar dessa sjukhus till att allt fler kvinnor får ett drägligare liv - ibland till att de överhuvudtaget överlever.
– Att våra medsystrar ska behöva lida så, det är inte rätt. Vi ber er att prata med varenda kotte ni träffar och sprida informationen vidare, sade Carin Palmcrantz med emfas och tiden för seminariet är plötsligt ute.

Text & foto: Emma Lundström

Litteratur och andra röster **

Ett urval av Karavan. Tidsskriften belönades med Stig Dagerman-priset år 2009. Foto: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Världen är mycket större än vad Hollywood berättar för oss. Det säger Birgitta Wallin, redaktör på kulturtidskriften Karavan som i likhet med bokförlaget Tranan slår ett slag för världslitteraturen på årets bokmässa.

Det går inte att ta miste på den goda stämningen uppe på det Internationella Torget. Det Internationella Torget skiljer sig från kommersen på det nedre planet, här talas det om mödradödlighet, sexuellt våld och biståndsfrågor. Det talas om internationella konflikter, barnens utsatthet och mycket annat. För på det Internationella Torget handlar det primärt om mänskliga rättigheter och om att låta andra röster och erfarenheter komma till tals. Här finns också ett stort utbud skönlitteratur från hela världen. Det har bland annat bokförlaget Tranan och kulturtidskriften Karavan sett till trots stora uppoffringar.

Birgitta Wallin är redaktör för Karavan. Foto: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Birgitta Wallin, redaktör för kulturtidskriften Karavan, berättar att bokmässan är väldigt dyr för dem.

  • Att som en liten kulturtidskrift komma till bokmässan är en förlustaffär räknat i pengar men att det är viktigt att komma ut och möta lärare, bibliotekarier och nya läsare, säger Birgitta Wallin.

  • Det är också viktigt att söka fånga unga läsare. Vad vi vill visa på är att världen är så mycket större än vad Hollywood berättar för oss. Och just med litteraturen kan man komma så nära och därmed kliva in i en annan människas tankar, så jag tror att det verkligen är ett bra sätt att tränga in i en annan kultur. Och läsningen ger oss kunskapen om att det inte är skillnaderna som är det stora och det viktiga mellan människor utan att det är det gemensamma, det finns så mycket som är gemensamt, säger Birgitta Wallin.

Jan Ristarp är översättare av främst afrikansk litteratur för bokförlaget Tranan. Han, liksom flera av förlagets översättare och andra entusiaster, jobbar i förlagets monter från morgon till kväll.

Jan Ristarp, till höger, översätter afrikansk litteratur åt Tranan förlag. Foto: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

  • Det är mycket folk som kommer hit och det är så roligt när folk kommer och frågar och intresserar sig för litteratur från olika delar av världen. Till exempel: litteratur från Asien, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern – världsdelar som vanligen inte är representerade i Sverige. Det är oerhört stimulerande att se vilket mottagande våra böcker får. Särskilt från alla de unga människor som kommer hit, det är belöningen för allt arbete som har lagts ned, säger Jan Ristarp.

Med sig har förlaget den mycket uppskattade berättarserie som hittills givits ut i 15 volymer och som syftar till att ge ut noveller från hela världen, också Europa. Novellsamlingarna i fråga tematiserar för varje bok ett land. Senast i raden var det Italien. Tidigare har Tranan bland annat givit ut noveller från Sydafrika, Tjecken och Egypten.

Några av Tranans novellantologier. Foto: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

  • Det handlar om litteratur från länder som vi tidigare bara känt till fragmentariskt – och det bara genom de stora författarnamnen - resten vet vi ingenting om. Och det är en oerhört fin introduktion till dessa länder. I dessa böcker får vi veta hur länderna idag upplevs inifrån, säger Jan Ristarp med en entusiasm och ett engagemang som det inte går att ta miste på.

Text & foto: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Annat på mässan

Björn Ranelid mässade om människans unikhet, om ordets makt och om vikten av att tro så sin egen betydelse. Foto: Emma Lundström

Lill Lindfors pratade om sitt arbete som Unicefs ambassadör med fokus på flickors rätt till bland annat utbilding. Foto: Emma Lundström

Läs mer:

Amnesty Press på bokmässan under lördagen.

Amnesty Press på bokmässan under fredagen.

reportage | 2009-09-27