En modig röst har tystats

Läst & Sett | 2007-12-21
Av: Jenny Sjöö Saers
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007

»Rysk Dagbok«
Anna Politkovskaja
Övers: Hans Björkegren)
Ordfront

Den 7 oktober förra året mördades den ryska regimens modigaste och ihärdigaste kritiker Anna Politkovskaja utanför sitt hem i Moskva. Utredningen av mordet, eller snarare bristen på utredning, är en passande fortsättning på den politiska travesti som beskrivs i Rysk Dagbok.
Boken består av Politkovskajas politiska anteckningar, förda mellan december 2003 och augusti 2005. Det är en beskrivning av ett land där alla som inte springer maktens ärenden motarbetas, där korruptionen genomsyrar hela samhället och där man kan mörda och tortera ostraffat, bara man står på Putins sida.

Politkovskaja beskriver det ryska samhället som en samling isolerade betongceller utan fönster. Där sitter de som tillsammans kunde utgöra det ryska folket, men som istället hetsas mot varandra, som är blinda för andras situation och lidande. Precis så som de härskande vill ha det, skriver Politkovskaja.

Uppräkningen av övergrepp, rättsskandaler, kränkningar och terror riskerar att bli överväldigande. Här finns både det som skapat stora rubriker världen över, såsom massakern vid Skola nr 1 i Beslan september 2004, och det som passerar obemärkt förbi, som den artonåriga flickan i Tjetjenien som tvingas klä av sig inför de paramilitärer som just gripit hennes bror; orsaken sägs vara att de ska se om hennes kropp »har spår efter att ha burit vapen«.

Politkovskajas styrka är hennes klarsyn, hennes integritet och att hon aldrig tröttnar eller glömmer. Just detta var det som gjorde henne så farlig för makten. Är jag rädd? heter bokens sista stycke. Men hon besvarar aldrig frågan för egen del. Istället uttrycker hon en fruktan för att kommande generationer ska fortsätta att leva på knä. I bokens sista mening skriver hon: »Det är det enklaste sättet, men det är också en dödsdom för våra barnbarn«.

Text: Jenny Sjöö Saers

Läs mer om Anna Politkovskaja i Amnesty Press

Läst & Sett | 2007-12-21
Av: Jenny Sjöö Saers
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007