Vem tillhör det heliga landet?

Titel: Det heliga landet

Dokumentär av Maj Wechselmann och Cecilia Parsberg

Premiär på Göteborg filmfestival 1 februari. Kl. 20.00 på Atalante

Man i palestinskt flyktingläger under 1950-talet. Foto:Per-Olow Andersson

• Koranen säger att du ska behandla din granne som en broder, berättar den palestinske bonden Hafez.
  Han är en av huvudpersonerna i dokumentären Det heliga landet. Maj Wechselmann har bott och filmat hos Hafez och hans familj i den 1 000 år gamla byn At Tuwani. Hafez ägor gränsar till den judiska bosättningen Ma´On. Bosättarna har bland annat huggit ner 50 stycken av familjens olivträd och förgiftat djurens brunn med råttgift.

I området verkar icke-våldsorganisationen Christian Peace Maker Team. De stöttar palestinierna, exempelvis genom att varje dag eskortera barnen i en annan by till skolan. De judiska bosättarna har nämligen förbjudit de palestinska barnen att ta den kortare vägen. I stället för att gå i 25 minuter får de nu gå i två och en halv timme. Avspärrningen är bara en av många. Enligt filmen delas Västbanken upp av 29 israeliska vägar och längs dem löper säkerhetszoner. Bosättarna kan röra sig fritt utan att stöta ihop med palestinier.

Vi möter också palestinska barn som bor mindre än åtta kilometer från havet, men som inte får åka dit.

Cecilia Parsberg filmar vardagen i Jenin och Ramallah, två av städerna på Västbanken. Människorna har fått sina liv förändrade och vanställda av ockupationen. Butiksinnehavaren Imad berättar om sin tid i fängelse och att han inte kan åka hem på grund av vägspärrarna. Cecilia Parsberg fanns även på plats, och var en av de få, som dokumenterade de israeliska planens bombning och förstörelsen av flyktinglägret i Jenin 2002.

Dessa människoöden är bara några av dem som vi möter. Filmen för palestiniernas talan, den skildrar deras liv i ockupationens skugga.

Men andra företrädare kommer också till tals. Ärkebiskop K.G Hammar talar om religionens betydelse och får stå för det svenska och kristna perspektivet. Och religionen finns med som en röd tråd filmen rakt igenom, ända från Skapelseberättelsen som läses upp till besöket i den judiska böneskolan i Jerusalem, en skola där bara pojkar går. Vi får också besöka Herodes gamla palats, ett besök som är obligatoriskt för israeliska skolbarn. Där försvarade judarna sig mot romarna och där begick judarna kollektivt självmord. De israeliska barnen ska minnas detta hjältedåd, vilket ska inspirera dem till att återvinna sitt land. Ett av filmens återkommande inslag är den israeliske professor som riktar skarp kritik mot sitt folks behandling av palestinierna.

Filmen tar avstamp i svartvita fotografier från palestinska flyktingläger i början av 1950-talet. Bilderna togs av den svenske fotografen Per-Olow Andersson och utgör ett viktigt historiskt dokument över befolkningen som fördrevs. Enligt pressmeddelandet inför filmen handlade det om 914 000 palestinska flyktingar. En astronomisk summa som ges ett ansikte med Anderssons bilder. Genom att ta oss tillbaka till begynnelsen då jorden skapades och till tiden efter Andra världskriget, vill regissörerna få oss att reflektera över historiens gång. Då och nu. Det förflutna i svartvitt, nuet i färg.

Om världen inte gjorde tillräckligt mycket då, om människor i nöd glömdes bort, sker samma sak nu? Filmen uppmanar var och en att reagera på vad som pågår i det heliga landet. Den minner oss även som hastigast om en tid då araber och judar levde fredligt ihop, även om den delen av historien kunde ha lyfts fram ännu mer.

Genom att ta in den svenske ärkebiskopen gör regissörerna konflikten till en svensk och kristen angelägenhet. Uppmaningar att reagera på vad som sker där borta, på den jord där också det kristna västerlandet hämtar sin historia ifrån, finns i flera filmer som skildrar Israel-Palestinakonflikten. Nämnas kan Promises (Justine Shapiro, B.Z Goldberg) och Death in Gaza (James Miller) som framför allt fokuserar på barnens situation i konflikten. Promises handlar dock om både israeliska och palestinska barn. Death in Gaza berättar om de palestinska barnen. I Det heliga landet träder barn ur båda grupperna fram, men här får de vuxna mest spelrum. De vuxna har med sig historien, men barn är framtiden och en av frågorna som kommer upp är: Hur kommer nästa generation att hantera konflikten? Hur kommer de att se på verkligheten, när de som nu växer upp i en värld präglad av hat och våld?

Historien om Israel-Palestina kan inte berättas för många gånger. Och varje gång består av unika människor och öden, något som de båda regissörerna fångat väl. Det heliga landet är en viktig och relevant dokumentation över en av samtidens värsta konflikter och tragedier. Regissörerna har lyckats koka ihop olika historier, i nuet, men också från förr. Denna sammanfogning mångfacetterar filmen. Samtidigt blir den stundvis rörig och de olika kopplingarna smått långsökta. Det krävs en del förkunskaper och ett hum om Israel-Palestina för att få alla bitarna på plats.

Men genom att se Det heliga landet, tar vi ett direkt kliv in i konflikthärden där människor förtrycks och lider och där hat föder hat. Här handlar det om en uråldrig fråga, men som ställdes på sin spets genom upprättandet av staten Israel 1948: Vem tillhör det Heliga landet?

Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press och media