Roligt och charmigt om sorg

Erika Midfjäll och Hanna Midfjäll i Jag saknar dig.

Film: ”Jag saknar dig”
Regi: Anders Grönros
Skådespelare: Erica Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludde Nilsson, Ola Rapace, Thomas Hanzon.
Land: Sverige

Cilla är död. Med detta sorgliga första anslag tar regissören Anders Grönros sitt berättande avstamp i filmen ”Jag saknar dig” för att fortsätta framåt emot eftertexternas så småningom värmande svärta. Det är en historia som handlar om något utav det tyngsta vi människor kan erfara i livet: Förlusten av en kär närstående vän ut till den allt annat än förklarbara evigheten.

Det är tvillingsystrarna Tina och Cilla som här ska komma att stå i centrum för historien genom den kvarvarande systern Tinas sorgearbete. Vi får följa Tina i mötet med gamla skuldtyngda klasskamrater och i sökandet efter nästa kapitel av sitt liv utan sin syster. Fast framförallt får vi följa hennes möte med Cilla själv, när hon genom sina egna minnen av hur allt blev som det blev tillsammans med den steg för steg krypande insikten om varför allt också var som det var vecklar ut sina känslor och lägger filmens pussel.

Fast det är nu långt ifrån fråga om något torrgråtet allvar i stil med Ingmar Bergman som Anders Grönros har försökt krama ut ur filmens manus. Istället utkristalliserar sig här en inte sällan smått rolig och charmig film, som skapt för att den yngre publiken ska kunna sitta kvar i sina säten inför i övrigt tungt vägande ämnen. En publik som dessutom bör kunna känna igen sig i de ganska typiskt gestaltade tonårsproblemen och karaktärerna som lyfts fram ur manuset på sant ”Fucking Åmål”- manér. Även om nu filmen i sig inte når de höjder som Lukas Moodysson nådde i sitt tonårsdrama 1998.

Erika Midfjäll och Ola Rapace.

Något som dock såväl förhöjer som förnöjer Jag saknar dig är däremot det faktum att verklighetens tvillingsystrar Erika och Hanna Midfjäll spelar filmens syskonpar Tina och Cilla och vi slipper den digitala typ av dubblering som till exempel Kjell Sundvall besudlade publiken med i fjolårets ”Bröderna Karlsson”.
Skådespelet i sig håller sedan inte några högre dramatiska kvalitéer i denna film. Men det gör ju å andra sidan inte heller det slag av fjortonåriga protester gentemot vuxenvärlden som karaktären Tina här gestaltar. Så låt gå.
Tråkigare och svårare att förlåta är då i så fall Anders Grönros försummande av den potential Ola Rapace och Thomas Hanzon i sammanhanget representerar eller hur han låter stegra en egentligt fin berättelse på samma förutsägbara och självklara sätt som en schlager skiftar tonart. Något som sett till helheten känns lite synd med den sinnliga eftersmaken av Anders Grönros långt mer genuina ”Glasblåsarens Barn” i minnet. Denna historia skulle ha kunnat bli så mycket mer.

Andreas von Scherling
[email protected]