Hem till byn Amio

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007

I norra Uganda råder vapenvila och i södra Sudan pågår förhandlingar mellan LRA och Ugandas regering. Efter nästan 20 år av krig vågar människor nu hoppas på fred. Amnesty Press har besökt byn Amio.

Ekit Scovia har tillsammans med sin man Denis Bua och parets barn återvänt
hem till Amio.

En långsam och skör fred får sakta fäste i norra Uganda. Tjugo år av sällsynt grymt inbördeskrig tycks ha nått ett slut. Människor som i åratal har levt i flyktingläger återvänder till igenvuxna och bortglömda byar.
Över återvändandet vilar dock ett absurt frågetecken, en oro över rättviseskipning.
En befolkning som i två decennier plågats av en rebellgrupp, ber omvärlden att glömma övergreppen och att lägga ner åtalen.

Sexårige Morris tröja är för stor. De röda ärmarna dinglar långt nedan-för hans händer, där han sitter i skuggan av en nybyggd hydda.
För fem månader sedan kom han och familjen tillbaka hit, till byn Amio ett par timmars färd ifrån staden Lira i norra Uganda. Då fanns ingenting kvar. Hyddorna var nerbrunna, fälten hade växt igen och alla spår av liv var utraderade.
– Vi lämnade 2003, efter att LRA attackerade byn. Vi vaknade mitt i natten av att de kom. De angrep våra grannar, dödade dem och
kidnappade deras barn. Vi vaknade och lyckades fly, men vårt
hus blev nerbränt, minns Denis Bua, pappa till Morris.

I veckor levde familjen i skogen, gömde sig och vågade knappt visa sig av rädsla för LRA. Till slut nådde de ett flyktingläger där de tillsammans med 85 000 andra människor bodde tills de återvände hem för ett halvår sedan.
LRA, Herrens motståndsarmé, är en demonisk rebellgrupp som säger sig vilja bilda en stat, grundad på de tio budorden. De har blivit ökända för att döda vuxna, kidnappa deras barn och tvinga dem att bli soldater eller slavar.
Under många år var LRA en nästan mytomspunnen grupp, likt en djävulens här. Ytterst få människor hade ens sett ledaren Joseph Kony och det saknades bilder av honom. Han gömde sig i skogarna, varifrån han styrde sin armé av kidnappade barn.
Barnen tvingades anfalla sina hembyar och mörda släktingar och grannar. Den groteska situationen innebar att befolkningen i norra Uganda fick ett komplicerat förhållande till LRA: De bragte död och förstörelse över landsändan, samtidigt som det var en armé bestående av de egna barnen och släktingarna.

Denis Bua, 28, och hans fyraåriga dotter Acen Violet
är hemma i byn igen. Men han oroas över att kriget
kan komma tillbaka.

Morris jagar en gul liten kyckling och snavar nästan på sina för långa ärmar. Han är lyckligt omedveten om att buskarna kycklingen hoppar in i, är samma buskar som dolde LRA då de kom till byn på jakt efter barn att kidnappa.
Kanske är det komplikationen i förhållandet mellan torteraren och tortyr-offret, mellan LRA och befolkningen, som gör skipandet av rättvisa här så svårt.
Joseph Kony och hans närmaste män är efterlysta av internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag. De anklagas för brott mot mänskligheten; de har beordrat tiotusentals mord och kidnappat runt 30 000 barn. Dessutom har de stympat tusentals människor; skurit bröst, näsor, munnar och öron av kvinnor och män de har träffat på.
Fem ledare inom LRA var de första att efterlysas av ICC och nu börjar domstolen bli otålig.
– Det är dags att gripa och överlämna dem till oss, säger Florence Olara som är språkrör för ICC:s åklagare.
Absurt nog, kan dock skipande av rättvisa innebära en förlängd konflikt i regionen.

Sedan 2006 pågår fredssamtal mellan LRA och den ugandiska regeringen. De möts i södra Sudan och försöker nå överenskommelser. Långsamt går det framåt. På punkt efter punkt har avtal undertecknats, men ännu har inte någon av de efterlysta LRA-ledarna kommit till samtalen, vilket är ett måste för att nå en permanent fred. Ledarna fruktar ICC och vill ha löften om att ICC lägger ner sitt åtal, för att de ska våga närvara vid samtalen.
Nyligen besökte LRA-talesmannen, Martin Ojul, staden Gulu i norra Uganda och bad i ett radiotal befolkningen om förlåtelse. Han sade att LRA är villiga att acceptera lokala rättsprocesser och traditionella straff, där förövaren möter sina offer. Men LRA är inte berett att acceptera en rättsprocess i Haag, sade han.
– Låt oss inte titta på gårdagen, låt oss titta på framtiden. Låt ICC lägga ner sitt åtal, så kan vi tillsammans lösa rättsfrågan så att våra ledare kan återvända hem och leva ett normalt liv, sade Martin Ojul.
Ett förslag, som vinner föga entusiasm i Haag. ICC hävdar att ett gripande är enda sättet att nå en varaktig fred.
– De måste gripas. Det finns ingen motsättning mellan fred och rättvisa i Uganda, har ICC:s chefsåklagare Luis Moreno Ocampo förklarat.
– Grip de efterlysta idag, och imorgon får du både fred och rättvisa, sade Ocampo.
I teorin enkelt. I verkligheten mera komplicerat. Bara att lokalisera och gripa ledarna, som gömmer sig djupt inne i skogarna i grannlandet Demokratiska republiken Kongo, är svårt nog.
Dessutom växer ilskan hos den krigströtta befolkningen.
– ICC gör att Kony inte kommer ut ur skogen och nu är vi rädda för att fredssamtalen misslyckas, säger Denis Bua argt.

Sjuåriga Susan Akao och hennes bror Nayangkori Moses, nio månader, har levt i ett flyktingläger sedan familjen flydde 2003. I december planerar de att återvända hem till Amio__.

I byn Amio sätts hoppet till fredssamtalen. Det var samtalen som fick familjen Bua att våga återvända hem och nu oroar man sig för vad som tycks vara ett dödläge i förhandlingarna.
– Det kommer nästan inga nyheter och det gör mig orolig för att kriget kommer åter, säger Denis Bua.
Trots att det rått vapenstillestånd i över ett år, spanar han fortfarande nervöst mot de omgivande manshöga buskarna och fruktar rebellernas återkomst.
– Kriget har gjort oss så vansinnigt illa, berättar Denis Bua. Innan kriget kom hade vi djur, mat och ett bra liv. Nu finns ingenting kvar. Rebellerna tog allt.
Långsamt växer ändå byn Amio upp igen, från det ingenmansland som härskat. Norra Uganda har varit öde. Hela befolkningen tog sin tillflykt till de överbefolkade lägren där det rådde brist på vatten, mat och mediciner. Där det inte fanns något människovärdigt liv.
– Lägren är inte en plats för människor. Det var mycket malaria, vi hade ingen mat och barnen blev undernärda, berättar Denis.
På fälten runt huset planterar familjen nu bönor, sorghum, sötpotatis och ris. Sakta växer plantorna upp och med dem hopp om en bättre framtid. Men än är det långt till skörd och Morris och de andra barnen är magra och apatiska av för lite mat.

Lucy Auma, 70, har tillsammans med sin son och
dennes familj återvänt hem. Hon tar nu hand om
sin dotters tre barn sedan dottern dödats av LRA.

Då de lämnade lägret fick de ett »återvändarpaket« av FN:s Livsmedels-program. Det hjälpte dem genom den första svåra tiden, då de röjde marken, byggde upp nya hyddor och försökte skapa en ny tillvaro. Nu är matoljan, majsmjölet och de övriga varorna slut och skördarna har fördröjts av översvämningar i regionen.
70-åriga Lucy, Denis mamma, kommer haltande genom buskarna med ett par barn i släptåg. Lucy är mager, nästintill skinntorr, men bristen på föda berör henne inte längre. Istället oroar hon sig för vad som ska ske med barnen hon tar hand om, den dag hon inte längre finns kvar.
Hellen, syster till Dennis och Lucys enda dotter, mördades av LRA och det är hennes barn som Lucy nu sköter om.
Hellen återvände till byn 2004 för att försöka hitta mat att ta med till flyktinglägret men då hon var ute på fälten kom rebellerna. Hellen stenades till döds och hennes sjuåriga son kidnappades och dödades några kilometer bort. Hellen hade ytterligare fyra barn som mormor Lucy tar hand om.
– Men vad ska ske den dag jag är borta? frågar hon.
– Jamen vi tar hand om dem, det vet du, svarar Denis.
– Lova det! säger Lucy och spänner blicken i honom.
Stilla står de fyra barnen och begrundar allvarligt konversationen. På flera olika sätt tycks det som om kriget i Uganda drabbat barnen framför andra.

Under sheaträdet där vi sitter ligger utspottade pumpakärnor och några tomma gröna vattendunkar. Det är rester från morgonens mål. Lucy orkar inte längre arbeta på fälten, utan får den mat som blir över från de andras hushåll. Följaktligen är också barnen hon tar hand om benigare och svagare än de övriga.
Denis talar åter om ICC och om drömmen om en bestående fred.
– Vi måste söka försoning här i Uganda. Försoning mellan nord och syd, mellan rebeller och befolkning. Jag vill också se Kony inför rätta, han har dödat så många människor, men jag vill ännu hellre ha fred som varar. Det är vår enda chans att överleva här, säger Denis.
Plötsligt tittar en regnbåge fram, över hyddorna. Lucy vrider upp huvudet och skrattar.
– Regnbåge, säger hon, betyder inte det fred? Eller är det rikedom? Vilket som går bra!

Text: Carolina Jemsby Bild: Vanessa Vick

Agai Santa, 28, har sex barn. Här badar hon
Nayangkori Moses. Sedan 2003 har hon levt i
flyktinglägret Aloi Rhino Camp men tänker
återvända permanent till hembyn Amio i december.

Bakgrund/Kriget i norra Uganda

Kriget i norra Ugandas acholi-provins bröt ut 1986. Herrens motståndsarmé, LRA, leddes först av Alice Lakwena, som sade sig bära på en helig ande och ledde sin armé mot Ugandas president Yoweri Museveni. Efter att hon lidit nederlag i striderna, tog släktingen Josef Kony över ledarskapet.
Han säger sig vilja skapa en stat grundad på Guds tio budord. Denna stat ska bestå av enbart »rena« människor – därför kidnappas barnen som anses rena, medan de vuxna, som enligt Kony svikit LRA, dödas.
Tiotusentals människor har mördats, våldtagits och stympats av LRA. Dessutom har tiotusentals barn kidnappats och tvingats bli soldater eller sexslavar.

2005 var dödssiffrorna i norra Uganda tre gånger så höga som i Darfur och FN:s dåvarande humanitäre chef, Jan Egeland, kallade kriget »en av världens värsta glömda konflikter«.
Nära två miljoner människor i norra Uganda tvingades fly från sina byar för att söka skydd i enorma flyktingläger. I juli 2006 påbörjades fredssamtal mellan den ugandiska regeringen och LRA i Juba i södra Sudan. Sedan vapenstilleståndet trädde i kraft har runt 350 000 flyktingar kunnat återvända till sina byar.

Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag har rätt att utreda alla brott som begåtts i norra Uganda efter 1 juli 2002 då domstolen inrättades. Domstolen utreder också brott begångna av den ugandiska armén (UPDF). Det har hittills inte lett till några åtal eller arresteringsorder, men pågår fortfarande, enligt ICC-språkröret Florence Olara.
Josef Kony och hans fyra närmaste män är efterlysta av ICC, men har ännu inte kunnat gripas. Ett av åtalen lades ned i november 2006 sedan det fastställts att Raska Lukwiya hade dödats i strid.

LRA-ledarna gömmer sig i östra delen av Demokratiska republiken Kongo och enligt ICC fortsätter de begå övergrepp mot civilbefolkningen i Kongo.
Nyligen förklarade en LRA-talesman att rebellerna är villiga att ge upp och acceptera traditionell rättskipning, men att man inte är beredd att genomgå en rättegång i Haag.
Mer om ICC:s åtal mot ledarna inom LRA finns att läsa på www.icc-cpi.int

Text: Carolina Jemsby

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007