El Salvador: Kamp för rätten att vara sig själv – Karla Avelar nominerad till internationellt pris

Hon har utsatts för tre mordförsök och har suttit fängslad i fem år. Nu leder Karla Avelar organisationen Comcavis Trans som arbetar för hbtqi-personers rättigheter i El Salvador. Hon är nominerad till det prestigefyllda Martin Ennals-priset.

Reportage | 2017-10-05
Av: Erik Halkjaer
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017
Karla Avelar leder organisationen Comcavis Trans.

Karla Avelar leder organisationen Comcavis Trans. Foto: Felipe Morales

Karla Avelar, 39, är nominerad till det prestigefyllda Martin Ennals-priset som delas ut till människorättsförsvarare. Amnesty Press träffade henne på organisationen Comcavis Trans kontor i El Salvadors huvudstad San Salvador för ett samtal om transpersoners svåra situation i landet.

Att som man klä och sminka sig som kvinna i ett konservativt samhälle som El Salvador är inte helt självklart. Hur berättar man för sin familj att man är transsexuell?

– Oj, det händer ungefär 1 000 olika saker när man väljer att göra det. För det första tas nyheten sällan emot positivt av familjen. Det vanliga är att familjen förskjuter en. Det har att göra med religion och kyrkan, som jämställer transsexuella personer med kriminella. Något stöd av staten kan man inte heller räkna med. Därför väljer de flesta transpersoner att bli sexarbetare på gatan. Visst finns det några enstaka exempel på familjer som accepterat barnen som de är, men de flesta av oss får stå ut med ett liv av diskriminering, mobbning och trakasserier.

Varifrån i El Salvador kommer du?

– Jag kommer från Nueva Concepcion, i regionen Chalatenango, i norra El Salvador.

Det är ett litet samhälle i norra El Salvador, vilket inte kan ha gjort din situation lättare. När bestämde du dig för att lämna byn?

– Jag insåg vem jag var redan som liten, runt fem år, som jag minns det. Jag brukade på skoj och lite i hemlighet låna min mammas och mina systrars kläder. Som nioåring började jag uttrycka det mer offentligt, vilket ledde till att jag utnyttjades av mina kusiner och far- och morbröder. De bjöd in andra män som våldtog mig. En gång drog en av mina kusiners man ut mig ur huset mitt i natten och sköt mot mig. Han sade att i hans familj fanns inga bögar och att om det inte varit för att jag tillhörde familjen skulle han ha dödat mig. Tidigt på morgonen dagen efter flydde jag hemifrån.

Karla Avelar är nominerad till Martin Ennals-priset.

Karla Avelar är nominerad till Martin Ennals-priset. Foto: Felipe Morales

Vart tog du vägen?

– Till San Salvador. Jag sov på gatan. Jag åt det jag kom över, tiggde och sedan prostituerade jag mig.

Hur länge levde du på gatan?

– I ungefär ett år. Jag tvättade mig inte på månader, jag åt knappt något alls.

Vad hände sedan?

– Jag lärde känna Diana, som blev min bästa väninna. I henne hittade jag det som min familj inte kunnat ge mig. Det var den första transsexuella person jag lärde känna. Jag identifierade mig med henne och förstod att det inte var mig det var fel på. Med henne kunde jag tala om saker som jag inte kunde tala med andra om. Hon var ett par år äldre än jag. Vi bodde ihop och sålde sex på gatan tillsammans, men vi blev aldrig ett par.

Att som transsexuell sälja sex på gatan i El Salvador är farligt och du har själv nästan blivit mördad flera gånger. När hände det första gången?

– Jag har som sexarbetare upplevt många fruktansvärda saker, men det var först 1993 som jag faktiskt blev utsatt för ett mordförsök. Det var en person som redan dödat flera homo- och transsexuella personer. Han sköt mig nio gånger och lämnade mig att dö vid sidan av vägen.

Hur överlevde du?

– En säkerhetsvakt i närheten hittade mig och ringde polisen. När de kom ville de inte hjälpa mig. De sa att de inte tänkte röra vid någon jäkla bög och att om jag skulle åka med dem måste jag själv ta mig upp i polisbilen. Det var tufft. Jag var naken, svårt skadad, blodig över hela kroppen och så ville inte polisen hjälpa mig. När jag hade lyckats ta mig upp i bilen körde de mig till sjukhuset, men läkarna sydde bara ihop såren och sedan kastade polisen mig i häktet. Det var först när jag svimmade där som jag fick riktig läkarvård. De goda med den här historien är att en av mina bröder fick se mig på TV och min familj kom till sjukhuset.

Hur var det att träffa din familj efter allt som hänt och efter så många år?

– Bäst var att träffa min mormor igen. Hon sade att det inte spelade någon roll om jag var transsexuell. Hon konfronterade resten av familjen och sade att de måste acceptera mig, men någon fullständig försoning har vi egentligen aldrig haft. Jag har fortfarande inte tagit itu med de av mina kusiner och far- och morbröder som gjorde alla de där sakerna med mig.

Men sedan återvände du till gatan och du dödades nästan igen. Hur gick det till?

– Efter det första mordförsöket fick jag veta att jag var hiv-positiv, men det var för mig som om jag var förkyld. Snart var jag tillbaka på gatan som sexarbetare och under de här åren i slutet av 1990-talet hade ungdomsgängen maras börjat etablera sig i El Salvador. Du kunde se dem överallt med sina tatueringar. De krävde att få ge beskydd mot betalning av alla som på olika sätt tjänade pengar i deras områden. Det gällde även oss transor som sålde sex i deras kvarter, men vi vägrade. Bara en vecka senare sköt de mig, eftersom de trodde jag var någon slags ledare. Jag träffades av fem skott medan jag stod och raggade kunder.

Karla Avelar hoppas att El Salvador i framtiden ska bli ett land utan rädsla och diskriminering.

Karla Avelar hoppas att El Salvador i framtiden ska bli ett land utan rädsla och diskriminering. Foto: Felipe Morales

Trots det fortsatte du. Varför gav du inte bara upp?

– Att sälja sex på gatan är som en drog. Du blir beroende och blundar för problem som hälsa, rättssystem och våld. Så kort tid efter att jag återhämtat mig från attacken av maras stod jag återigen på gatan. En kväll blev jag överfallen av tre killar med kniv. Jag lyckades försvara mig och skada en av dem, men när polisen kom lyssnade de bara på de andra killarna. De grep mig istället för dem. En av poliserna hade hotat mig flera gånger tidigare.

Vad hände vid rättegången?

– Domaren dömde mig till fängelse och placerade mig i samma fängelse som medlemmarna i det ungdomsgäng som hade försökt mörda mig. Jag trodde de skulle slå ihjäl mig. Redan första dagen misshandlade de mig också nästan till döds med ett baseballträ. Sedan våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var och hur länge det pågick, men de höll på hela natten och en bit in på dagen efteråt. De högg av mitt hår med machete och tryckte upp pinnar och andra föremål i mig. Och så fortsatte de under hela min fängelsetid. När jag klagade inför vakterna och fängelseledningen blev det bara värre. Jag tappade helt tron på rättvisan.

Hur länge satt du inne?

– I nästan fem år. Jag kom ut som ett levande skelett. Jag var både fysiskt och psykiskt nedbruten, inte bara på grund av min hiv-smitta, utan även på grund av hur jag behandlats i fängelset. Jag var smittad med tbc, syfilis, gonorré och herpes. Det tog nästan tre år innan jag var helt återhämtad, men jag anmälde fängelseledningen och fängelsemyndigheten till ombudsmannen för mänskliga rättigheter och åklagarmyndigheten. De tvingades förbättra situationen för alla fängslade hbtq-personer.

  Manifestation i San Salvador.

Manifestation i San Salvador. Foto: COMCAVIS Trans

På vilket sätt förbättrades situationen i fängelserna?

– På tre av landets 18 fängelser finns idag särskilda avdelningar för hbtq-personer. Där är det också tillåtet för män att ha långt hår. Vakterna och tjänstemännen på dessa fängelser har fått utbildning i hbtq-personers rättigheter.

Och detta är tack vare dig och den organisation du företräder?

– När vi först grundade organisationen år 2008 var det för att bistå transpersoner som förvägrats rätten till hälsovård, framför allt för vård av hiv/aids. Vi som grundade organisationen var alla hiv-positiva och diskriminerades av både läkare och annan hälsovårdspersonal. Därför ville vi öka medvetenheten om vår situation, ge stöd åt andra transpersoner i liknande situationer och ge utbildning åt hälsovårdspersonalen. Men vi förstod snart att vi dessutom behövde arbeta med att förbättra transsexuella personers situation i landets fängelser.

Vilket stöd har ni i El Salvador idag?

– Vi kan se en viss positiv utveckling. Det finns idag fler bra poliser, hälsovården har förbättrats och vi har en bra dialog med både hälsovårds- och arbetsmarknadsministrarna, men ingen annan i regeringen. Och vad hjälper det egentligen om det finns ett par bra poliser om resten av dem trakasserar, utpressar, våldtar och mördar oss? Det råder total straffrihet för mord på hbtq-personer här. Vi har sedan 1993 dokumenterat 680 mord på hbtq-personer. Bara de senaste 18 månaderna har 100 personer dödats. Ändå straffas ingen. Ingen.

Vad driver dig att jobba vidare?

–Vi är en liten organisation, men har ändå lyckats genomföra en del och hjälpa många. Våra resurser är små och vi kan tyvärr inte hjälpa alla eller göra allt det vi vill, men vårt hopp är ändå att vi någon gång ska kunna leva i ett land utan rädsla och diskriminering.

Text: Erik Halkjaer
erik@halkjaer.se

Foto: Felipe Morales
felipe@kontinent.se

 Skärmdump från film den 17 maj 2014 då IDAHOT, internationella dagen mot homofobi och transfobi, uppmärksammades i El Salvadors huvudstad San Salvador.

Skärmdump från film den 17 maj 2014 då IDAHOT, internationella dagen mot homofobi och transfobi, uppmärksammades i El Salvadors huvudstad San Salvador. Foto: Youtube

Läs också
“Tengo miedo constantemente” (El País 30 juli 2015). Karla Avelar skriver i spanska dagstidningen El País om våldsvågen i El Salvador mot transpersoner

IACHR Condemns Killing of Human Rights Defender of Trans Persons in El Salvador (8 juni 2015)

Se också film på Youtube från marsch mot transfobi den 17 maj 2014.

Bakgrund/Martin Ennals-priset

Martin Ennals-priset för människorättsförsvarare brukar ibland kallas ”Nobelpriset för mänskliga rättigheter”. Priset instiftades år 1993 och delas ut i oktober varje år i Genève i Schweiz.

 Martin Ennals var generalsekreterare i Amnesty International 1968-1980.

Martin Ennals var generalsekreterare i Amnesty International 1968-1980. Foto: Amnesty International

En internationell jury med representanter för tio människorättsorganisationer utser pristagaren; Amnesty International, Human Rights Watch, FIDH,World Organisation Against Torture, Front Line Defenders, Internationella Juristkommissionen, Human Rights First, International Service for Human Rights, Diakonie (Tyskland) och Huridocs.

Till årets pris har Karla Avelar nominerats för sin långvariga kamp för hbtqi-personers rättigheter. Övriga finalister är Mohamed Zaree, egyptisk människorättsadvokat och ”Khmer5”, fem människorättsförsvarare i Kambodja.
Martin Ennals (1927-1991) var en brittisk människorättsaktivist som 1968-1980 var generalsekreterare för Amnesty International. År 1986 var han med och grundade Article 19, en global organisation som arbetar för yttrandefrihet.

Ulf B Andersson

Bakgrund/El Salvador

El Salvador var en spansk koloni fram till år 1821 och har idag cirka 6,4 miljoner invånare som bor på 21 041 km² (Sverige: 449 964 km² ).

Under 1980-1992 utkämpades ett inbördeskrig i El Salvador mellan den USA-stödda militären och vänstergerillan FMLN. Omkring 75 000 personer beräknas ha dödats. En stor del av de dödade var civila och en sanningskommission understödd av FN kartlade efter att ett fredsavtal undertecknats i januari 1992 omfattningen av de otaliga övergreppen.

Många av övergreppen fick stor internationell uppmärksamhet, däribland mordet på ärkebiskop Óscar Romero den 24 mars 1980 och massakern i El Mozote den 11 december 1981 då armésoldater dödade uppskattningsvis 800 civila.

Regeringen och militären i El Salvador fick under inbördeskriget stöd av USA medan gerillarörelsen FMLN stöddes av Kuba. FMLN bestod av fem vänstergrupper och i dess politiska front ingick också det socialdemokratiska partiet MNR och MPSC.

År 1981 bildade major Roberto D’Aubuisson partiet ARENA, den nationalistiska republikanska alliansen. Han utpekades som ansvarig för de dödspatruller som anklagades för mord på tusentals misstänkta vänsteranhängare och för att ha beordrat mordet på ärkebiskop Romero.

Efter att fredsavtalet slöts 1992 infördes amnesti för de brott som hade begåtts under inbördeskriget. Den 14 juli 2016 beslöt dock El Salvadors högsta domstol att amnestilagen strider mot landets författning. Det var ett besked som välkomnades av bland annat Amnesty International.

Den 29 september 2017 hyllade Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, IAHCR, beskedet att El Salvador beslutat att inrätta en nationell kommission för att söka efter försvunna personer från den väpnade konflikten 1980-1992.

Det politiska livet i El Salvador har efter 1992 dominerats av FMLN och ARENA. Vid det senaste presidentvalet, år 2014, behöll FMLN presidentposten genom att Salvador Sánchez Cerén vann en knapp seger med 50,1 procent av rösterna medan ARENA:s kandidat Norman Quijano fick 49,9 procent. Vid parlamentsvalet i mars 2015 fick ARENA 32 av de 84 mandaten medan FMLN fick 31 mandat.

Ulf B Andersson

Reportage | 2017-10-05
Av: Erik Halkjaer
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017