Libanon efter kriget

Delar av södra Libanon och förorter i huvudstaden Beirut är idag ruinlandskap. Odetonerade delar av klusterbomber fortsätter döda och skada människor. Men vapenvila råder.

Västra Beirut, den 13 augusti 2006. Det är mindre än ett dygn kvar tills vapenvilan mellan Israel och den väpnade grenen av det shiamuslimska libanesiska partiet Hizbollah träder i kraft. Plötsligt skakas västra Beirut av kraftiga explosioner.
Billarm tjuter. Smällarna kommer med allt kortare mellanrum tills endast en öronbedövande ljudmatta råder. Israel öser bomber över den södra Beirutstadsdelen Dahiyeh där Hizbollah har sina högkvarter.

Dahiyeh, en förort i södra Beirut, där Hizbollah hade några av sina
högkvarter, blev i det närmaste totalförstörd under israeliska bombningar.

Kriget, som bröt ut efter att Hizbollah hade tillfångatagit två soldater på den israeliska sidan av gränsen den 12 juli och sedan dödade åtta israeliska soldater när de sökte de två bortförda soldaterna, har nått sin grande finale.
Cirka två veckor senare träffar jag den sydlibanesiska stadens Abbassiyes borgmästare, Abdallah Fardoun. Alla fönster i stadens kommunhus är trasiga efter tryckvågor från israeliska bombningar.

– Infrastrukturen är totalförstörd – vägarna och alla bensinstationer är sönderbombade. De intensivaste bombningarna inleddes efter beslutet om eld upphör, suckar Abdallah.

Under det 34 dagar långa kriget förstördes – eller skadades – sammanlagt 80 broar, 94 vägar, Beiruts internationella flygplats och fler än 25 bensinstationer i Libanon. Israel hävdade att syftet var att försvåra Hizbollahs mobilitet och hindra vapenleveranser från Iran och Syrien. Det stoppade dock inte Hizbollah från att fortsätta beskjuta norra Israel med raketer. Tiotusentals libaneser blev strandsatta i krigszonerna, de utländska hjälpsändningarna försvårades och Libanons infrastruktur slogs i spillror.

Idag är södra Libanon ett ruinlandskap. Hela kvarter är urblåsta, butiker igenbommade.

–Välkomna till massakrernas by, säger Adel Ahmad Mahdi som återvänt till sin hemby Qana i södra Libanon efter en månad som internflykting.

Den egyptiske gästarbetaren Ali Muhammed Hassan bodde i byn Saddiqine i södra Libanon. Efter instensiva israeliska bombningar är byn jämnad med marken.

Qana var tidigare känd som platsen där Jesus förvandlade vatten till vin. Numera förknippas byn med att 106 civila, som hade sökt skydd i en FN-byggnad, dödades i en israelisk bombattack 1996 och att minst 28 civila miste livet den 29 juli i år då en israelisk bomb slog ned i ett bostadshus. Adels hus är oskadat, men hans butik är sönderbombad. Nyfattigdomen ökar, arbetsplatser har utraderats, den blomstrande turistindustrin har dött ut och utländska investerare har skrämts iväg.
En del byar har bokstavligen jämnats med marken, i andra byar är husruinerna fulla av apelsinstora hål.

– Hålen kommer från israeliska klusterbomber, berättar Fadi Moujaes från den libanesiska frivilligorganisationen Arc En Ciel.

När en klusterbomb detonerar sprider den flera mindre sprängladdningar över stora områden. Enligt FN har 318 mål attackerats med klusterbomber, bland annat bostadskvarter. Internationell humanitär rätt tillåter klusterbomber, men organisationer som Amnesty och Human Rights Watch är mycket kritiska mot att dessa har använts mot mål i civila områden. En del sprängladdningar detonerar inte utan ligger kvar i terrängen.

När vi kör genom citronodlingar sticker pinnar med färgglada vimplar upp ur marken. Runtomkring ligger små granatliknande sprängladdningar. Från den 14 augusti till slutet av samma månad dödades elva personer och 47 skadades av odetonerade laddningar.

– Det är motståndsrörelsen, Hizbollah, som märker ut områden med varningar för odetonerad ammunition. Regeringen gör ingenting, säger Bassim Sarur, en Hizbollah-anhängare från den sydlibanesiska byn al-Bazuriya.

Räddningspersonal i Chiyah gräver fram kroppar efter ett
israeliskt bombanfall.

Bassim menar att högsta prioritet måste läggas på röjning av minor och odetonerad ammunition, bland annat för att folk ska våga börja arbeta i odlingarna igen. Å andra sidan är jordbruket, som de flesta försörjer sig på i södra Libanon, utslaget. Vattenpumpstationer har bombats sönder, likaså elverken. Bevattningssystemen drivs med electricitet.

– Det kommer att ta två år innan man kan skörda frukt igen, säger Bassim.

Förbannelserna mot Israel och framförallt USA för dess vapenlevaranser till Israel duggar tätt bland folk jag träffar i södra Libanon. Men krigets utlösande faktor, åtminstone den officiella, var Hizbollahs attack inne i Israel den 12 juli och denna ägde rum utan den libanesiska regeringens godkännande.

– Hizbollah är inte Libanons regering, men vår ledare Hassan Nasrallah berättade för regeringen tidigare i somras att så fort tillfälle gavs så skulle israeliska soldater tillfångatas och användas vid fångutväxling av libanesiska fångar i Israel, uppger Bassim.

Närmare 1 300 libaneser, de flesta civila, miste livet under kriget. Cirka en tredjedel av offren var barn. Närmare en miljon människor flydde till andra delar av Libanon från de, framförallt shiamuslimska, områden som bombades skoningslöst.

– Vi flydde hit från bombningarna i södra Libanon och nu händer samma sak här. Det är ren terror, berättade Radna, en tvåbarnsmor i 30-årsåldern.

Hizbollah-anhängaren Bassim Sarur från byn Al-Bazuriya i södra Libanon
anser att det inte kan bli riktig fred förrän alla libanesiska fångar i israeliska fängelser friges.

Hon tittade på när räddningsarbetare grävde fram döda kroppar ur ruinerna av ett bostadshus som bombats av Israel i Chiyah, en förort i södra Beirut, i början av augusti. Israel legitimerade sina bombningar av civila områden med att Hizbollah gömde sig bland civilbefolkningen. Till skillnad mot den numera totalt utbombade Beirutstadsdelen Dahiyeh har dock aldrig Chiyah varit känt som ett Hizbollah-fäste. Enligt en man från stadsdelens kommunledning dödades 50 personer, de flesta åldringar och barn, vid bombangreppet.

15 000 hus i Libanon har blivit delvis eller totalt förstörda. 100 000-tals libaneser har mist sina hem. En av dem är 13-årige Hussein Sarir från Bint Jbeil i södra Libanon.
– Hassan Nasrallah kommer att fixa ett nytt hus till oss. Det har han lovat och han håller alltid sina löften, säger Hussein.

Hizbollah har lovat 12 000 dollar till varje familj som har fått sina hem totalförstörda.
– Jag ansökte om pengar från Hizbollah för att reparera min lägenhet i Dahiyeh. De erbjöd mig 2 800 dollar, vilket inte är tillräckligt, säger 42-åriga Zeina Kaissi från Dahiyeh.

Abdallah Fardoun är borgmästare i den sydlibanesiska staden Abbassiye.

Hon bor fortfarande på ett kontor i östra Beirut. Zeina är rullstolsburen och hennes förstörda lägenhet ligger på tredje våningen i ett hus där hissen inte längre fungerar. Elen är utslagen, vattenledningar och kloaksystem sönderbombade.

Enligt Libanons Högre Biståndskommitté har de israeliska bombningarna orsakat materiella skador för 3,6 miljarder dollar. Medan omvärlden samlar in pengar till Libanons återuppbyggnad säger Hizbollah att man tänker behålla sina vapen. Den libanesiska armén och den utökade FN-styrkan i södra Libanon kan inte göra något åt saken.

Ingen fångutväxling har skett och konflikten om de omtvistade Shebaagårdarna är fortfarande olöst. Hizbollah påstår att detta område på 25 kvadratkilometer är libanesiskt och att Israel därmed fortfarande är en ockupationsmakt i Libanon. Israel hävdar att området tillhör Golanhöjderna, den del av Syrien som Israel ockuperade 1967 och annekterade 1981. Oklarheten i gränsdragningen härstammar från tiden efter 1923 då Syrien och Libanon var under franskt styre, men FN har anslutit sig till uppfattningen att Shebaagårdarna tillhör Syrien och därmed är en del av Golanhöjderna.

Minnesstenar i centrala Beirut till minne av de 1 300 libaneser som
dödades under kriget.

Vapenvilan har i stort sett respekterats och nu diskuteras vilka länder som ska bidra med soldater till den förstärkta FN-styrkan i södra Libanon. Men vapenvila är en sak och bestående fred en annan sak.

– Jag är rädd för att återvända till Dahiye, eftersom jag fruktar att det ska bli krig igen. Jag vill inte lägga pengar på att reparera en lägenhet som riskerar att bli sönderbombad igen, avslutar Zeina Kaissi.

Text och bild: Bengt Sigvardsson