Toni Morrison konfronterar hemmet som svek

Hemma är inte alltid den trygga och förtröstansfulla plats det borde vara. I Toni Morrisons pregnant namngivna roman ”Hem” är det i stället orsaken till lidandet i våra liv och för syskonen Frank och Cee blir resan tillbaka en konfrontation med förtryck, svek och lamslående minnen.

böcker | 2014-10-30
Av: Elias Kukkola Settervik
Toni Morrison

Toni Morrison Foto: Michael Lionstar

Bok: Hem
Författare: Toni Morrison
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Forum

På en veranda i en solbränd småstad i Georgia, USA, sitter några åldriga krigsveteraner och spelar dam och utbyter krigshistorier. Några enstaka av dem stred i första världskriget, resten i det andra. För dem avgörs krigens värdighet av förlustsiffrorna – ju fler döda, desto ärofullare strider.

Frank Money är nyligen hemkommen från Koreakriget men i gamlingarnas ögon åtnjuter han ingen respekt för det. Det var ju trots allt inte mycket till krig. Hos dem har hans traumatiserade sinne ingen tröst att finna och frågan är om det USA han återvänt till är redo att ta emot honom. Snart ligger han blodig och nerdrogad på sjukhuset, ur stånd att återanpassa sig till samhället.

I ”Hem” utforskar Nobelpristagaren Toni Morrison det smärtsamma i att återvända. Hon gör det med återhållsam prosa och hon gör det med stor känsla för medborgarrättsrörelsens utmaningar och motgångar i efterkrigstidens USA. Liksom en lång rad litterära klassiker i krigsgenren skildrar ”Hem” krigets absurda verklighet och det ännu mer absurda i återkomsten till verkligheten utanför. Frank beskriver hemstaden Lotus som ”den värsta platsen på jorden, värre än något slagfält.”

Hem är Toni Morrisons senaste roman.

Hem är Toni Morrisons senaste roman. Foto: Forum

Men ”Hem” är i första hand inte en krigsroman. Parallellt med Franks löper nämligen systern Cees historia, och medan brodern möter krigets ansiktslösa fasor i fjärran land, hamnar i Cee i klorna på ondskan förkroppsligad på hemmaplan. Och det är här romanen tappar fotfästet. Morrison är klok nog att sätta Franks erfarenheter i en kontext utanför kriget men det brott som systern blir offer för är vagt skildrat samtidigt som det är av fundamental betydelse för läsarens förståelse av romanen. Det känns som att Morrison understryker och avfärdar Cees tragedi på samma gång, förmodligen i ett försök att vara taktfull och subtil. Det finns inga överdrifter i Morrisons skildring av rasism och fattigdom, men hon gör inte heller sin berättelse några tjänster genom att, med hjälp av diffusa men tveklöst skrämmande antydningar, demonisera förövaren.

Trots den sakliga tonen är ”Hem” först och främst en berättelse om grymhet. Och inte någon annans grymhet mot oss, utan vår grymhet mot oss själva och varandra. Tankarna går oväntat nog till Cormac McCarthys moderna mästerverk ”Blodets meridian”, en nästan smaklöst våldsam skildring av skalpjägares massaker av ursprungsbefolkningen i amerikanska västern på 1800-talet. Det finns inga konkreta beröringspunkter mellan romanerna, utan släktskapet ligger i den i grund och botten mycket dystra människosynen. Morrisons storhet, och orsak nog att läsa ”Hem” trots enstaka brister, ligger i hennes förmåga att trots det finna hoppfull tilltro till möjligheten till försoning med hemmet som svek.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

böcker | 2014-10-30
Av: Elias Kukkola Settervik