Vad hände med informationen om den pågående Förintelsen?

I boken ”Främlingar på tåg” diskuterar Klas Åmark Sverige och informationen om Förintelsen mitt under andra världskriget. Utgångspunkten är mötet den 20 augusti 1942 då SS-officeren Kurt Gerstein och den svenske diplomaten Göran von Otter är på samma tåg mellan Warszawa och Berlin. Åmark gör en trovärdig och lättillgänglig skildring som nyanserar bilden av Sveriges agerande.

böcker | 2021-05-31
Av: Hannah Laustiola
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021
Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet. Han har bedrivit omfattande forskning om Sveriges hållning och ­position under andra världskriget. Åmark var samordnare för forsknings­programmet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet. Han har bedrivit omfattande forskning om Sveriges hållning och ­position under andra världskriget. Åmark var samordnare för forsknings­programmet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Foto: Kaunitz-Olsson

Bok: Främlingar på tåg. Sverige och Förintelsen
Författare: Klas Åmark
Förlag: Kaunitz-Olsson

För några år sedan gjorde jag en gruppresa i Förintelsens spår, med besök till platserna för flera av de tyska koncentrationslägren i det ockuperade Polen. Mitt i grönskan stod vi, 70 år efter krigsslutet och Auschwitz befrielse, och försökte förstå det ofattbara. Till en början besökte vi platser i skogen där stora massakrer skett, gradvis stegrades sedan skalan av bestialitet när vi kom till platserna för ett allt större industrialiserat folkmord i förintelselägren.

Vår guide upprepade ofta att man inte kan gå baklänges in i historien. Det vill säga, vi kan inte enbart använda oss av den vetskap vi har idag om hur Förintelsen gick till, för att försöka förstå människors agerande då.

Det är till stor del i den insikten som Klas Åmarks bok ”Främlingar på tåg – Sverige och Förintelsen” bottnar. Här i förhållande till hur Sverige, främst UD och samlingsregeringen, reagerade på den information som nådde dem om den pågående Förintelsen.

Likt klassiska pusseldeckare som söker svar på frågan ”whodunnit”, nystar och bygger Åmark istället sin bok kring frågan om vem som visste vad, när. Han tar avstamp i det sedermera mycket uppmärksammade mötet den 20 augusti 1942 på ett tåg mellan SS-officeren Kurt Gerstein och den svenska diplomaten Göran von Otter.

Gersteins berättelse om vad han sett i förintelselägret Belzec var en ovanlig ögonvittnesskildring inifrån den nazistiska statsapparaten och har i efterhand tillskrivits en central roll i anklagelser om svensk tystnad inför Förintelsen av judarna. Bärande i det resonemanget är tanken om att Sverige var ett av de första länder att via Gersteins historia få kunskap om de grymheter som pågick och att regeringen underlät att agera på den informationen.

Genom den tidslinje Åmark tecknar slår han dock hål på de uppfattningar om skeendet som ligger till grund för slutsatserna. Det är till stor del en fråga om kronologi, menar Åmark.

SS-officerare i lägret Belzec 1942.

SS-officerare i lägret Belzec 1942. Foto: Wikimedia

Han understryker ett antal gånger att mötet mellan Gerstein och von Otter skedde i augusti 1942, men att det sällan tas i beaktande att uppgifterna nådde UD först i januari 1943. Vid den tidpunkten hade de allierade redan nåtts av liknande uppgifter och därefter gjort ett gemensamt uttalande där massutrotningen av judarna fördömdes. Han påtalar också att det inte gått att bevisa att regeringen fick informationen vidarebefordrad efter att UD och utrikesministern fått den.

På ett lättillgängligt sätt redogör Åmark för de inblandade personernas bevekelsegrunder och kontextualiserar deras agerande utifrån det sammanhang och de vetskaper som de berörda hade vid varje givet tillfälle.

Exempelvis tar han upp den misstro som många av de vittnesmål och rapporter som sipprade ut från de ockuperade länderna möttes av. Han beskriver intressant hur erfarenheterna under Första världskriget av så kallad greuelpropaganda, skräckpropaganda som användes av stormakterna för att hävda att motståndarnas grymheter var värst, levde kvar i både Sverige och Europa. Det skapade en misstänksamhet gentemot berättelser om massmord i industriell skala.

”Man kan föreställa sig det värsta - men inte det omöjliga”, brukade vår guide i Polen säga. På samma sätt tycks Åmark mena att det förhöll sig med en del av de uppgifter som nådde Sverige i början av Förintelsen. Han refererar till en man aktiv i den polskjudiska socialistorganisationen Bund, som i sina memoarer beskrev det som ett misstag av Bund att vid ett tillfälle försöka få britterna att uppmärksamma att 700 000 judar hade mördats. Han menade att de hade fått mer genomslag för nyheten om de istället hade hävdat att det var 7 000.

Kurt Gerstein.

Kurt Gerstein. Foto: Okänd/Wikimedia

Åmark belyser också hur fragmentiserad förståelsen för det som pågick var. Många nyheter om förföljelse och mord på judar bakades in som små notiser i ett större nyhetsflöde om kriget. Kännedom om det som idag kommit att bli synonymt med Förintelsens utstuderade grymhet, Auschwitz, nådde allmänheten via svensk press först våren 1945(!), strax innan krigsslutet och flera månader efter att sovjetiska soldater nådde fram till lägret 27 januari 1945. UD och regeringen hade redan 1942 hört om Auschwitz men okunskaperna var även där stora om vidden och det systematiska i nazisternas utrotningsplaner.

Åmarks stora förtjänst är hur lättillgängligt och koncist han sammanfattar invecklade skeenden i en perfekt kombination av väsentliga detaljer och större penseldrag (En grafisk tidslinje hade dock kunnat utgöra ett välkommet komplement till stöd i läsningen). Det är en bred skildring av olika faktorers påverkan på det sammanhang som svenska politiker och diplomater agerade i.

Finns det något jag hade önskat mer fördjupning i hade det varit antisemitismen i Sverige och hur den påverkade olika aktörer, samt konsekvenserna av neutralitetspolitiken. Dessa båda faktorer tas visserligen upp, men jag blir nyfiken på hur det hade sett ut om Åmark hade gått igenom dem mer systematiskt i förhållande till det han i övrigt skildrar.

Som historiker förhåller sig Åmark på många sätt neutral till det han tar upp, han vare sig urskuldar eller anklagar. Mellan raderna förmedlas istället en bild av ”å ena sidan, å andra sidan”, där han redogör för sådant som både ställer Sverige i en bättre och i en sämre dager. Hans sätt att vrida och vända på alla fakta nyanserar bilden av Sveriges agerande och ifrågasätter några av de mer etablerade ”sanningarna” i svensk debatt om undfallenheten gentemot nazisterna. Den förekom, inte minst gällande vilken information man från UD eller regeringen lät komma till allmän kännedom.

Främlingar på tåg.

Främlingar på tåg. Foto: Kaunitz-Olsson

Åmark menar dock, i ett intressant kontrafaktiskt spekulerande slutkapitel, att ett ändrat agerande med stor sannolikhet inte hade gjort så stor skillnad för de utsatta judarna. Istället lyfter han att många är av uppfattningen att det var en moralisk skyldighet att inte låta folkmordet på judarna passera obemärkt, oavsett om det hade funnits något man hade kunnat göra åt det eller inte. I den frågan tar han dock själv inte ställning. Med alla fakta på bordet lämnar han det åt läsaren att avgöra.

Att Åmark som den akademiker han är, konsekvent återger fakta och inte åsikter, förstärker trovärdigheten i hans bok. Det gör det också en aning lättare att ta till sig att Sverige kanske inte kunde ha spelat en så stor roll som vi idag, med facit i hand, hade kunnat önska.

Hannah Laustiola
hannah.laustiola@gmail.com

Fotnot: En kortare version publiceras i nummer 2/2021.

Ändringar i texten: Förtydligande ändringar har gjorts i texten 13 juni. I början av texten har ”Polens koncentrationsläger” ändrats till de tyska koncentrationslägren i det ockuperade Polen. Belzec beskrivs nu som förintelselägret Belzec. /red

Se också ”Svensk premiär: EN SVENSK TIGER – DOKUMENTÄR AV CARL SVENSSON” Samtal om Sverige, Förintelse och tystnadskulturen (Samtal 23 mars 2019 om filmen om Göran von Otters möte med Kurt Gerstein)

Läs mer

Tysk SS-officer avslöjade gaskamrarna för svensk diplomat (Expressen 23 februari 2020)

Hennes pappa var en av de första som fick reda på Förintelsen (Aftonbladet 28 januari 2020)

Amen (Den slutgiltiga lösningen) är en spelfilm (2002) av Costa-Cavras om Kurt Gerstein.

Läs mer om Förintelsen från Amnesty Press

Stockholm 27 januari 2020, 75-årsdagen av befrielsen av Auschwitz..

Stockholm 27 januari 2020, 75-årsdagen av befrielsen av Auschwitz.. Foto: Charlie Olofsson

75 år sedan Auschwitz befriades – stor uppslutning på minnesmöte i Stockholm (28 januari 2020)

Förintelsens minnesdag: ”Sverige ska aldrig glömma” (30 januari 2019)

En bortglömd svensk-rumänsk motsvarighet till Raoul Wallenberg (5 december 2018)

MR-DAGARNA2016: Öde i salen när antisemitismen diskuterades (20 november 2016)

MR-DAGARNA I GÖTEBORG: ”Det räcker inte bara med fina ord” (10 november 2015)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2015)

Ukraina: Skuggan från andra världskriget – den nya lagen förbjuder kritik mot OUN och UPA (7 juni 2015)

Stor uppslutning på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse (28 januari 2015)

Essäsamling om tysk historia som ger läslust (19 april 2013)

Briljant film om Hannah Arendt (5 februari 2013)

När fransk polis hämtade judarna (25 februari 2011)

65 år sedan Auschwitz befriades - ”Vi måste fortsätta minnas” (Amnesty Press 29 januari 2010)

Det personliga ansvaret (13 september 2007)

Svensk talar på Förintelsekonferens (12 december 2006)

En söndagspromenad i Krakow (3 juni 2006)

Polen och Ukraina försonas över historisk skamfläck (15 maj 2006)

Förintelsearkiv ska öppnas (19 april 2006)

Förintelsens minnesdag: ”Vi får inte sluta tala” (27 januari 2006)

En resa som berör (3 november 2005)

Utställning gör upp med Sveriges mörka förflutna (8 november 2005)

böcker | 2021-05-31
Av: Hannah Laustiola
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021