Polen och Ukraina försonas över historisk skamfläck
Lördagen den 13 maj reste Ukrainas president Viktor Justjenko och Polens president, Lech Kaczynski, tillsammans till den polska byn Pawlokoma för att avtäcka ett minnesmonument över den tragedi som inträffade där 1945, rapporterar Radio Free Europe/Radio Liberty, RFE/RL.
Incidenten är en fläck på det historiska arv som Polen och Ukraina delar - i byn Pawlokoma dödades etniska ukrainska invånare av en polsk militärgrupp 1945. Byn ligger i sydöstra Polen, 50 kilometer från den polsk-ukrainska gränsen och bebos i dag av ungefär 500 personer. Men innan andra världskrigets utbrott bodde det 1 200 personer där. Runt 900 av dem var grek-katolska (uniatiska) ukrainare vilka levde bland romersk-katolska polacker.
Det var i mars, drygt två månader innan andra världskriget tog slut, som en avdelning anti-nazistiska soldater från AK, den polska hemarmén – underordnade den polska exilregeringen i London- sköt ihjäl hundratals ukrainska invånare där. Ukrainarna föstes in i en lokal grekisk- katolsk kyrka, där de förhördes och troligen torterades och efter det fördes till en kyrkogård där de avrättades.
De båda presidenterna hoppas att genom sitt möte och avtäckandet av monumentet få de båda nationerna att försonas över denna historiens skamfläck. Monumentet har en inskription som anger att antalet offer i massakern var 365.
Den siffran ifrågasätts dock av vissa polska historiker. En av dem är Zdzislaw Konieczny som har skrivit en bok om massakern i Pawlokoma. Enligt honom dödade AK-gruppen ungefär 150 ukrainska män, medan kvinnor och barn skonades och beordrades att marschera till Ukraina.
Konieczny hävdar att massakern var en vedergällning för de många polacker från Pawlokoma och grannbyarna som dödades av UPA, den ukrainska upprorsarmén.
UPA skapades med tyskarnas goda minne av Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, i det nazist-ockuperade Ukraina 1942. Den väpnade styrkan strävade efter ett självständigt Ukraina, vilket ledde till att den stred mot polska, sovjetiska och tyska styrkor vid olika tillfällen.
I en intervju med den polska dagstidningen ”Nasz diennik”, den 10 maj, sade Konieczny att det direkta motivet bakom massakern var UPA:s bortförande av dussintals polacker från Pawlokoma i januari 1945. Enligt historikern, var den polska kommunistiska polisstyrkan på tio man i området, för svag för att kunna reagera på tillfångatagandet. Och de sovjetiska trupperna hade inte förtroende hos lokalbefolkningen.
- I den här situationen bestämde den polska underjordiska hemarmén, AK, att genomföra en hämndaktion i Pawlokoma, som hade varit känt för anti-polska manifestationer. Syftet med den här aktionen var att varna OUN-UPA om att polackerna inte skulle tolerera ytterligare attacker och mord på den polska befolkningen i Pawlokoma och angränsande byar, sade Konieczny till ”Nasz Dziennik”.
Han är inte den ende som har skrivit om massakern i den polska byn. Petro Potichny, _ukrainsk _emigrant, historiker och UPA-veteran, skrev också en bok om detta. I boken följer han byns historia tillbaka till 1400-talet.
Polens nuvarande östra gräns med Ukraina och Vitryssland ligger ungefär längs med Curzonlinjen.
Den brittiske utrikesministern, Lord Curzon, lade 1919 fram förslaget om en demarkeringslinje, som skulle kunna vara en tänkbar vapenvilelinje mellan Polen och det bolsjevikiska Ryssland under polsk-sovjetiska kriget. Pawlokoma-massakern återspeglar ett genomgripande mönster för polackernas beteende gentemot ukrainarna - längs med det etniskt polsk-ukrainska gränsland på båda sidor om Curzonlinjen - under hela andra världskriget, uppgav Potichny för RFE/RL.
- Det var inte en enstaka episod. Det var, så att säga, en avsiktlig politik från den underjordiska polska nationalist-rörelsen. De kommunistiska myndigheterna gjorde också liknande saker. Intentionen var från början att slutligen få bort ukrainarna från de här markerna. Därför är Pawlokoma en symbol för allt detta, sade Potichny.
Men den ukrainske historikern medger att även ukrainarna var ansvariga för det blodiga polsk-ukrainska kriget som utkämpades mellan UPA och AK under den nazistiska ockupationen och därefter.
- Om man vill tillskriva någon skuld, måste man säga att ukrainarna främst ska klandras för vad som ägde rum öster om Curzonlinjen, medan polackerna främst _**ska klandras för det som ägde rum väster om den här linjen, sade Potichny.
Händelserna i Pawlokoma är dock inte de enda blodiga bevisen på de två staternas gemensamma historia. I juli 2003 träffades de dåvarande presidenterna, Polens Aleksander Kwasniewski och Ukrainas Leonid Kutjma, i byn Pavlivka i Volhynia-regionen i Ukraina för att hedra minnet av de etniska polacker som mördades av UPA 1943. De hundratals mördade polackerna hade fått ett minnesmonument som avtäcktes av Kutjma och Kwasniewski.
Enligt Polens ”nationella institut för hågkomst” mördade UPA drygt 60 000 polacker i Volhynia, i förväntan _**på en självständig ukrainsk stat efter kriget och en folkomröstning om vilket land, Polen eller Ukarina, borde äga det omtvistade området. Efteråt tog polska AK till hämndaktioner. Enligt ukrainska uppskattningar, kan AK som hämnd ha mördat så många som 20 000 ukrainare i Volhynia.
Under efterkrigstiden utökades den polska-ukrainska listen över ömsesidiga missgrepp och fördomar. _År 1947 förflyttade den polska kommunistiska regeringen 140 000 ukrainare med tvång från deras hemvist _i sydöstra Polen till de nordliga och västliga territorier som Polen nyligen skaffat sig. Den officiella ursäkten för denna massfördrivning var en önskan att få undergräva den sociala stödbas som dessa ukrainare utgjorde för UPA i området.
Frågan är nu om den ukrainska respektive den polska regeringen kommer att få till stånd en försoning mellan de båda länderna i fråga om historien? Det kan visa sig vara knepigt.
Den polska historikern, Bogumila Berychowska från Warszawa, uppgav för RFE/RL att om frågan reds ut kan den på ett förmånligt sätt stärka utvecklingen av de polsk-ukrainska relationerna, som i andra avseende är nästintill exemplarisk.
Till RFE/RL sade hon bland annat att det är mycket viktigt för dagens politik att avsluta historiska ”räkenskaper”:
- Det finns inga aktuella meningsskiljaktigheter mellan Polen och Ukraina i dag. Den enda källan till konflikt finns i historien.
Den dåvarande polske presidenten Kwasniewski, som själv var ex-kommunist, fördömde officiellt 2002 tvångsförflyttningen som de kommunistiska myndigheterna efter kriget gjorde av de polska ukrainarna. Polackerna förväntade sig att Kutjma året därpå skulle svara genom en officiell ursäkt för krigtidsmassakrerna av polackerna i Volhynia. Men denna förväntning levde den före dette ukrainske presidenten inte upp till.
Men en öppen dialog mellan de bägge presidenterna under lördagens ceremoni, rapporterar RFE/RL.
- Vi måste tala öppet om vårt smärtsamma och svåra förflutna. En stark och varaktig försoning kan bara byggas på en grund av sanning, sade den polske presidenten Lech Kaczynski.
Hans ukrainske kollega, Viktor Justjenko, svarade på detta "att bara de starka är förmögna att förlåta":
- Jag böjer mitt huvud framför er, kära ukrainare och polacker, som står framför mig på de här kullarna. Ni skapar en modig och sanningsenlig politik.
Deras möte blev ett viktigt, även om litet, steg mot den historiska försoningen mellan Ukraina och Polen.
Agnes Franzén
15 maj 2006
Agnes Franzén Amnesty Press |