En bortglömd svensk-rumänsk motsvarighet till Raoul Wallenberg

Diplomaten och prinsen Constantin Karadja räddade över 50 000 rumänska och ungerska judar under Förintelsen. Ändå är han relativt okänd för de flesta svenskar och rumäner. Amnesty Press var med när Rumänska Kulturinstitutet, Rumänska Ambassaden och Judiska Församlingen i Stockholm presenterade boken ”Romanian Diplomats in the Service of Life. Constantin I. Karadja and the rescuing of Romanian Jews in Europe during the Third Reich”.

Den rumänske forskaren och historikern Ottmar Tracas och hans kollega historikern och diplomaten Stelian Obiziu, som tillsammans har skrivit boken " ”Romanian Diplomats in the Service of Life. Constantin I. Karadja and the rescuing of Romanian Jews in Europe during the Third Reich”. Foto: Clara Lee Lundberg

Det är en mörk novemberkväll mitt i Stockholm och nedfallna löv i gult och orange pryder marken i Kungsträdgården. I Stora Synagogans församlingshus mitt över gatan har ett 70-tal personer samlats för att lyssna på en panel som från olika perspektiv ska belysa Constantin Karadjas liv.

Stämningen är till en början formell och ganska stel. Efter sedvanliga inledningstal från Rumäniens ambassadör och representanter från Rumänska Kulturinstitutet, som båda betonar vikten av att prata om Constantin Karadjas gärningar mot ljuset av framväxande antisemitism, rasism och xenofobi, börjar panelen med sina presentationer.

Utställning om judeförföljelserna och Contantins Karadjas liv under andra världskriget. Foto: Clara Lee Lundberg

Först ut är den rumänska historikern och diplomaten Stelian Obiziuc som är en av författarna till boken ”Romanian Diplomats in the Service of Life. Constantin I. Karadja and the rescuing of Romanian Jews in Europe during the Third Reich”.

Han redogör för upptäckten av de tidigare okända dokument, arkiv och brev, från perioden 1932-1941 i Constantin Karadjas liv, som ligger till grund för boken. Han beskriver också hur Constantin Karadja, som föddes 1889 i Haag och vars far var osmansk prins från Turkiet och vars mor var svensk överklass, pluggade juridik i London och efter att ha gift sig med en rumänsk prinsessa blev rumänsk medborgare och diplomat.

Efter att ha tjänstgjort som diplomat i Budapest 1921-22, och som generalkonsul i Stockholm 1928-30 och i Berlin 1932-1941, blev han chef för rumänska Utrikesdepartementets konsulära avdelning.

Det var på den sistnämnda post som Karadja kunde rädda tusentals judar med hjälp av ett hemligt system där han skrev i ett X istället för det röda J som tyskarna stämplade i deras pass, och på sätt kunde de resa ur landet och inte bli stoppade vid gränsen. Exakt hur Karadja lyckades med detta utan att bli stoppad av någon förblir osagt.

Tyvärr läser Stelian Obiziuc hela sin presentation från ett pappershäfte i femton minuter utan paus, vilket är ett olyckligt val eftersom innehållet i presentationen försvinner i entonigt malande och flera personer i publiken somnar.

Den svensk-rumänska forskaren och universitetsläraren Ileana Stanculescus. Foto: Clara Lee Lundberg

Efter honom tar den svensk-rumänska forskaren och universitetsläraren Ileana Stanculescus vid och berättar vad Constantin Karadja har gjort för Rumäniens kulturhistoria och konstliv. Hon visar foton från Karadjas liv och berättar anekdoter, men det känns som att hennes perspektiv som konst- och arkitekturhistoriker inte riktigt passar in under kvällens tema.

Anmärkningsvärt ur ett jämställdhetsperspektiv är också att Ileana Stanculescu är den enda kvinnan som pratar eller har mikrofonen under hela eventet. Övriga paneldeltagare såväl som moderator och de som ställer publikfrågor är samtliga män.

Efter henne är det forskaren och historikern Ottmar Tracas tur, även han författare till boken, och han fördjupar i sin presentation bland annat det historiska perspektivet för judar i Rumänien under andra världskriget.

Förutom att skicka tusentals rumänska judar till koncentrationsläger som Auschwitz-Birkenau och Treblinka mördade också rumänska myndigheter och militär 270 000 judar i Rumänien i pogromer och massavrättningar.

Ottmar Traca menar att Ion Antonescus antisemitism varken var ekonomiskt eller religiöst motiverad, utan främst känslomässig. Ion Antonescu tog år 1940 makten tillsammans med det fascistiska Järngardet. Han utmanövrerade Järngardet och var i praktiken diktator när Rumänien allierade sig med Nazityskland och år 1941 deltog i fälttåget mot Sovjetunionen.

Ion Antonescu och Adolf Hitler möts i München 1941. Foto: Bundesarchiv

Tyvärr får vi inte heller i denna presentation en tydlig bild av hur Karadja lyckades genomföra sin räddningsinsats i så stor utsträckning utan att stöta på hinder, och Ottmar Traca går bara kort in på hur Rumänien har hanterat sin egen roll i förintelsen av judar.

Det som har hänt de senaste 20 åren är att Rumänien har tvingats till offentlig avbön och erkänt den omfattande, dödliga antisemitism som rådde i landet under andra världskriget. Startskottet var år 2003 när både Rumäniens dåvarande president Ion Iliescu och en av hans ministrar gjorde uttalanden där de hävdade att diktatorn Ion Antonescu aldrig förföljt judar, och att Förintelsen inte specifikt hade drabbat judar.

Detta gav upphov till en diplomatisk kris mellan Rumänien och Israel och för att försöka tysta ner protesterna tillsatte Ion Iliescu en internationell kommission bestående av historiker som skulle undersöka detta.

Resultatet från kommissionens undersökning ett år senare blev dock precis det motsatta som Iliescus hade påstått, och när det stod klart svart på vitt att över 270 000 judar mördats på territorium som kontrollerades av Rumänien tvingades presidenten acceptera sanningen och tog på sig ansvaret i nationens namn. Kommissionen uppmanade i samband med detta den rumänska regeringen att skapa ett museum och ett minnesmonument för att uppmärksamma judarnas situation i Rumänien under andra världskriget, samt att information om detta ska finnas med i skolböcker och utbildningsmaterial.

Paneldebatt och presentation med den rumänske historikern och diplomaten Stelian Obiziu, den svensk-rumänska forskaren och universitetsläraren Ileana Stanculescus, rumänske forskaren och historikern Ottmar Tracas, den svenske journalisten och författaren Joakim Langer samt moderator Svante Weyler. Foto: Clara Lee Lundberg

Detta var år 2004, men när kvällens moderator Svante Weyler efter panelpresentationen börjar ställa sina obekväma men välbehövliga frågor blir det tydligt att den rumänska regeringen inte riktigt har fullföljt kommissionens uppmaningar. När historikern Otto Traca får frågan vad det står om Förintelsen i Rumänien i hans barns skolböcker säger han att han är missnöjd med hur den framställs.

I själva verket var antisemitismen lika utbredd i Rumänien som i Tyskland, Polen och Ungern, men det står det inget om i skolböckerna.

Svante Weyler frågar hur det kommer sig att så få historiker i Rumänien lyfter fram Constantin Karadjas insats och om han ses som en problematisk figur:

– Behöver ni verkligen inga hjältar i er annars ganska mörka historia?

På den frågan svarar Ileana Stanculescu att Rumänien aldrig har haft fadersfigurer och att det är därför Constantin Karadja inte får den status han förtjänar. Kvällens fjärde paneldeltagare Joakim Langer, svensk författare och journalist som skrivit boken ”Constantin Karadja: bara ett liv till”, har ett annat svar på Weylers fråga.

Svenske författaren och journalisten Joakim Langer med sin bok "Constantin Karadja - bara ett liv till". Foto: Clara Lee Lundberg

Joakim Langer menar att han under sina researchresor till Rumänien först stötte på motstånd hos människor när han försökte prata med dem om Karadja och Förintelsen:

– Under kommunistregimen var det tabu att prata om antisemitism och det tror jag hänger kvar även idag. Även det faktum att Karadja var en prins från överklassen tror jag har bidragit till att han inte sågs på med blida ögon av samma regim.

Joakim Langer säger att han tycker att det är obegripligt hur Constantin Karadjas insatser som diplomat varken hyllats i Rumänien eller Sverige:

– Det är pinsamt att ingen har lyft Constantin Karadjas liv och gärningar. Det står inget om honom i svenska skolböcker heller! Låt oss göra honom till en svensk-rumänsk hjälte! Han är ju dessutom släkt med en annan svensk hjälte – Raoul Wallenberg!

Släktbandet med Raoul Wallenberg går via Karadjas fars otrohetshistoria med en svensk kvinna. Kvinnan blev gravid, adopterade bort sin dotter Jenny Nyström till paret Alice och Knut Agathon Wallenberg som döpte henne till Nannie. På så sätt blev Nannie Wallenberg kusin med Raoul Wallenbergs far. Men inte heller Wallenbergfamiljen har uppmärksammat sin rumänska avlägsna släktings hjälteinsats.

Constantin Karadja. Foto: Coll.Yad.

Constantin Karadja fortsatte arbeta för den rumänska staten fram till år 1947 då han blev avskedad av den kommunistiska regim som tagit makten i landet efter andra världskriget. Constantin Karadja hade sedan ett lågavlönat jobb som översättare på svenska legationen i Bukarest sitt sista levnadsår och dog urfattig endast 61 år gammal 1950. Ett sorgligt öde för en person som med sitt liv som insats räddade tusentals människor från att bli mördade i Förintelsen.

Som en liten form av upprättelse kan kanske utmärkelsen ”Rättfärdig bland folket” räknas. Det var en utmärkelse som Constantin Karadja fick postumt 2005 av Yad Vashem som är Israels myndighet, monument och forskningscentrum för hågkomsten av Förintelsens offer och hjältar.

Dock är samtliga av kvällens medverkande paneldeltagare överens om en sak: Constantin Karadjas insats borde lyftas både i Sverige och Rumänien. Hans namn borde i framtida skolböcker vara lika självklart som Raoul Wallenberg och Oskar Schindler.

Clara Lee Lundberg
[email protected]

Bakgrund

Under 1930-talet skärptes de politiska motsättningarna i Rumänien. Kung Carol II (1930-1940) ökade kontrollen över den politiska makten och år 1938 tog han makten i en kupp och alla politiska partier upplöstes medan Carols ”Fronten för nationell återfödelse” blev enda tillåtna parti.

Järngardets Horia Sima, Ion Antonescu och kung Mikael I år 1940. Kung Mikael bröt med Antonescu 1944 men tvingades att abdikera 1947 och gick i landsflykt. Ex-kungen avled 2017, 96 år gammal. Foto: Wikimedia

Det fascistiska Järngardet hade vid parlamentsvalet 1937 blivit Rumäniens tredje största parti med drygt 15 procent av rösterna och fascistiska PNC hade fått nio procent. Liberaler och bondepartiet hade dock stöd av en majoritet av de rumänska väljarna.

När kung Carol II införde kungadiktatur greps Järngardets ledning, däribland grundaren Corneliu Zelea Codreanu. Han och andra järngardister dödades av gendarmer 29-30 november 1938 under ett påstått flyktförsök. Många järngardister flydde till Nazityskland.

Rumänien krympte sommaren 1940 när landet fick avträda områden till Sovjetunionen, Ungern och Bulgarien. Foto: Anton Gutsunaev/Wikimedia

I den hemliga delen av Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 tilldelades Sovjetunionen delar av Rumänien; norra Bukovina och Bessarabien. Rumänien överlämnade områdena till Sovjet 28 juni 1940 efter hot om sovjetisk invasion. Landet tvingades avträda ytterligare områden till Bulgarien och Ungern efter påtryckningar från Tyskland.

Kung Carol II tvingades ge upp makten och lämnade Rumänien medan kungatronen övergick till hans 19-årige son Mikael I. Carol II dog senare år 1953 i exil i Estoril i det fascistiska Portugal. Den verkliga makten låg dock hos general Ion Antonescu som i september 1940 utnämndes till Conducător(ledare).

Horia Sima, Järngardets nye ledare, hade återvänt från Nazityskland och blev vice premiärminister. Soldater från Tyskland anlände till Rumänien. Den 23 november 1940 anslöt sig Rumänien till axelmakterna.

Ion Antonescu stärkte den lagstiftning mot judar som redan tidigare fanns. Klyftan mellan Horia Sima och Ion Antonescu fördjupades snart och i januari 1941 blev det en öppen konflikt när Järngardet gick till attack mot offentliga byggnader och genomförde en pogrom i huvudstaden Bukarest där cirka 120 judar dödades. Nazityskland var splittrat i synen på om Sima eller Antonescu skulle ges stöd. Maktkampen slutade med att Sima och ledande järngardister flydde till Tyskland medan Antonescu stärkte sin maktposition.

Antonescu lovade i möten med Adolf Hitler att Rumänien skulle delta i Operation Barbarossa, det planerade anfallet mot Sovjetunionen, och han accepterade att ett av krigets mål var att utplåna judarna i östra Europa.

Frimärke från 1941 med en rumänsk och en tysk soldat som tillsammans deltog i ”det heliga kriget mot bolsjevismen”. Foto: Wikimedia

Den 22 juni 1941 inleddes anfallet mot Sovjetunionen. Från Finland i norr till Rumänien i söder gick Nazityskland och dess allierade till attack.

Fälttåget präglades till en början av stora militära framgångar. Rumänien återtog snabbt norra Bukovina och Bessarabien som ett år tidigare hade avträtts till Sovjet. Transnistrien blev en rumänskstyrd provins och omfattade ett område långt in i Ukraina med hamnstaden Odessa.

I de områden Rumänien kontrollerade dödades judar systematiskt. Det handlade både om massakrer i själva Rumänien, som då staden Iași den 27-29 juni 1941 skulle ”rensas” på judar enligt en order från Antonescu. 13 266 judar dödades i Iași.

Rumänska styrkor var också ansvariga för massakrer på judar i Transnistrien och Odessa. I hämndaktioner i Odessa efter en bombattack mot det rumänska militärhögkvarteret dödades den 22-24 oktober 1941 minst 25 000 judar.

Rumänska soldater deltar i deportationen av judiska familjer i Ryssland den 17 juli 1941. Foto: Bundesarchiv

Uppskattningarna hur många judar som dödades under rumänskt styre varierar mellan 280 000 och 400 000.

Efter slaget om Stalingrad började axelmakterna trängas tillbaka och år 1943 inledde de allierade bombningar av Rumänien, bland annat av oljefält. Sommaren 1944 nådde sovjetiska styrkor fram till Rumänien. Den 23 augusti 1944 meddelade kung Mikael I att Antonescu hade avsatts och att Rumänien nu anslöt sig till de allierade; Sovjetunionen, Storbritannien och USA. Omedelbart inleddes strider med de forna allierade; Nazityskland och Ungern men tyska trupper misslyckades den 24 augusti att ta kontroll över Bukarest.

Den 12 september 1944 slöts avtal mellan Rumänien och de allierade och rumänska styrkor deltog sedan i de allierades fälttåg mot Ungern och Tjeckoslovakien.

Efter kriget tog Sovjet och det rumänska kommunistpartiet gradvis över kontrollen över Rumänien som år 1947 blev en folkrepublik. Kung Mikael I tvingades abdikera och gick i exil.

Ion Antonescu hade gripits när kungen gjorde sin kupp 1944 och hölls senare fängslad i Moskva. Våren 1946 skickades han tillbaka till Rumänien och ställdes inför rätta i en folkdomstol. Han dömdes till döden och avrättades den 1 juni 1946.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press

MR-DAGARNA2016: Öde i salen när antisemitismen diskuterades (20 november 2016)

MR-DAGARNA I GÖTEBORG: ”Det räcker inte bara med fina ord” (10 november 2015)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2015)

Ukraina: Skuggan från andra världskriget – den nya lagen förbjuder kritik mot OUN och UPA (7 juni 2015)

Stor uppslutning på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse (28 januari 2015)

Essäsamling om tysk historia som ger läslust (19 april 2013)

Briljant film om Hannah Arendt (5 februari 2013)

När fransk polis hämtade judarna (25 februari 2011)

65 år sedan Auschwitz befriades - ”Vi måste fortsätta minnas” (Amnesty Press 29 januari 2010)

Det personliga ansvaret (13 september 2007)

Svensk talar på Förintelsekonferens (12 december 2006)

En söndagspromenad i Krakow (3 juni 2006)

Polen och Ukraina försonas över historisk skamfläck (15 maj 2006)

Förintelsearkiv ska öppnas (19 april 2006)

Förintelsens minnesdag: ”Vi får inte sluta tala” (27 januari 2006)

En resa som berör (3 november 2005)

Utställning gör upp med Sveriges mörka förflutna (8 november 2005)