Briljant film om Hannah Arendt

filmer | 2013-02-05

Barbara Sukowa__ som Hannah Arendt på plats under rättegången mot Adolf Eichmann 1961. Foto: Heimatfilm

Film: Hannah Arendt

Regi: Margarethe von Trotta

Skådespelare: Barbara Sukowa, Axel Milberg, Janet McTeer, Julia Jentsch, Ulrich Noethen

Land: Tyskland, 2012

Längd: 113 min

Jag måste lyda order. Det var Adolf Eichmanns försvar när han 1961 stod inför rätta för att ha organiserat Förintelsen av Europas judar. Hannah Arendt bevakade rättegången och skrev sedan ”Den banala ondskan”. Margarethe von Trottas film ”Hannah Arendt” är spännande, välgjord och viktig.

Samtidigt som Tyskland uppmärksammar att 80 år har gått sedan Adolf Hitler med stöd av det tysknationella folkpartiet den 30 januari 1933 utnämndes till rikskansler,och en förödande epok i europeisk historia inleddes har filmen Hannah Arendt premiär i Sverige. Antisemitismen finns kvar i Europa och i länder som Grekland och Ungern beskriver en del tillståndet som jämförbart med Weimarrepubliken, den tyska republik som gick under för 80 år sedan när det totalitära tusenårsriket skulle byggas. Resultatet blev förödande och för Europas judar en katastrof. Trots den långa tid som har gått sedan dessa mörka år är intresset stort för att förstå vad som hände inte minst för att slagordet ”Aldrig mer” ska bli mer än en tom fras.

Ny forskning ifrågasätter de slutsatser verklighetens Hannah Arendt kom fram till i ”Den banala ondskan- Eichmann i Jerusalem”, som efter att ha först publicerats 1963 som artikelserie i The New Yorker blivit ett standardverk som i bokform försöker förklara hur Förintelsen blev möjlig. 50 år efter publiceringen är det dock innehållet kontroversiellt vilket Sveriges Radios OBS påminde om i samband med filmpremiären.

Margarethe von Trotta, som tidigare gjort bland annat mediekritiska ”Katharina Blums förlorade heder” (1975), RAF-bakgrunden ”Två tyska systrar” (1981) historiefilmerna ”Rosa Luxemburg” (1986) och Kvinnorna på Rosenstrasse (2003), har denna gång gjort en nästan två timmar lång idéhistorisk-filosofisk film där scenerna är utstuderat skickliga, skådespelarinsatserna magnifika – inte minst med Barbara Sukowa som Hannah Arendt – och där det mänskliga också får plats i denna hyllning till tanken om en fri debatt också kring känsliga ämnen.

Margarethe von Trotta har valt att låta filmen bli en biografisk film över Hannah Arendt då vi i tillbakablickar bland annat får se hur hon som 19-årig student inledde ett förhållande med sin lärare, den tyske filosofen Martin Heidegger som chockerade omvärlden genom att 1933 gå in i nazistpartiet.

Det var samtidigt som Arendt liksom många andra judiska och vänsterintellektuella tvingades lämna Tyskland. I Paris mötte Arendt 1937 Henrich Blücher (spelad av Axel Milberg), som efter nederlaget i första världskriget 1918 hade anslutit sig till Rosa Luxemburg och Karl Liebknechts spartakister och sedan hade gått med i det tyska kommunistpartiet KPD. 1940 internerades Hannah Arendt av fransmännen i lägret Gurs, men lyckades rymma och via Spanien och Portugal tog sig paret till USA där de gjorde akademisk karriär. Hannah Arendts On the Origins of Totalitarianism (1951, dock ännu ej översatt till svenska), där hon bland annat analyserar nazismen och stalinismen och Människans villko__r (1958) blev viktiga böcker i dåtidens debatt.

När nyheten 1960 kommer om att Adolf Eichmann har kidnappats i Argentina av israeliska agenter från underrättelsetjänsten Mossad är det en världssensation. Eichmann hade varit organisatören av transporterna till förintelseläger sedan nazisterna 1942 hade beslutat om den slutgiltiga lösningen, det vill säga att Europas judar skulle mördas. I krigets slutskede hade Eichmann lyckats dölja sin verkliga identitet och med hjälp av Vatikanen lyckades han liksom en del andra tyska krigsförbrytare ta sig till Latinamerika där de under falsk identitet kunde fortsätta sina liv. Mossad förde Eichmann till Israel där rättegången pågick från april till december 1961. Eichmann dömdes till döden och avrättades 1962.

I New York sitter Hannah Arendt och hennes intellektuella vänkrets och diskuterar Richard Nixon kontra John F Kennedy inför presidentvalet 1960 och huruvida Israel har en helig rätt att ställa Eichmann inför rätta eller om detta borde ske i en internationell domstol.

Hannah Arendt lyckas övertala William Shawn (Nicolas Woodeson) legendarisk redaktör på The New Yorker 1951-1987, att skicka henne till Israel för att bevaka rättegången mot Eichmann. Här lyckas von Trotta på ett genialiskt sätt blanda svartvita dokumentära filmavsnitt där den verklige Eichmann talar till filmpubliken med spelscener där kedjerökaren Arendt föredrar att sitta i pressrummet, där rökning var tillåten i motsats till rättssalen, och följer förhandlingarna via TV-monitorer. Eichmann bedyrar att han personligen aldrig har skadat en jude utan bara följde sina order då han avlagt en ed om trohet mot führern och att han inte visste vart tågen gick.

När rättegången är över skeppar Arendt hem handlingarna och så läggs allt i högar i hemmet i New York och skrivandet tar vid. En alltmer otålig redaktör Shawn kan till sist få ett manus på 300 maskinskrivna A4-sidor. Redaktionen har då hunnit muttra om Leo Tolstoj skrev ”Krig och fred” snabbare än Arendts redogörelse för Eichmann-rättegången.

Han bestämmer sig för att det får bli en artikelserie i fem delar. Arendts bevakning av Eichmann-rättegången slår ned som en bomb bland intellektuella i USA, fördöms i Israel och får gamla vänner till henne att säga upp bekantskapen. Och dåtidens motsvarighet till näthat, brev med tillmälen och ilskna utbrott, kom i mängder med posten till Hannah Arendts hem. Publik strömmar till ilskna protestmöten där åsikter för och mot Arendt lyfts fram och israeliska agenter kommer till USA för att få Hannah Arendt att backa.

Filmen skildrar det smärtsamma i brytningen mellan Arendt och Kurt Blumenfeld, en av Tysklands ledande sionister, som hon blev vän med 1926 och som hade bosatt sig i Israel. Han hade svårt att förlika sig med Arendts slutsatser i artikelserien och ett försök till försoning från Arendts sida på Blumenfelds dödsbädd i Jerusalem 1963 misslyckas.

Ilskan mot Arendts artiklar handlade dels om det ansvar hon lade på de judiska råd som nazisterna organiserat i ghettona och som åt tyskarna administrerade förberedelserna för Förintelsen men framför allt att hon, som dessutom var tysk judinna, ansågs ha försvarat Eichmann då hon skildrade honom som en byråkratisk kugge i ett maskineri och inte som en av hjärnorna bakom massmorden.

Intellektuella samtal fördes hemma hos Hannah Arendt och Henrich Blücher. Foto: Heimatfilm

I dagens medieklimat kan det vara svårt att förstå hur en artikelserie i en tidskrift i USA kunde skapa sådan uppståndelse men dels var Hannah Arendt ett känt namn och dels låg andra världskrigets förbrytelser nära i tiden. Efter artikelserien hade publicerats var hon är nära att förlora sitt arbete på universitetet. I slutet av filmen har von Trotta en åttaminuters scen där Hannah Arendt håller ett tal till sina studenter och förklarar bevekelsegrunderna bakom sin skildring av rättegången mot Eichmann. Talet blir också en påminnelse om vikten av en fri debatt även kring de svåraste av frågor.

Margarethe von Trottas film är ett imponerade porträtt av en av 1900-talets stora intellektuella personligheter. Och de frågor som sysselsatte Hannah Arendt är dessvärre fortsatt aktuella, vilket gör att filmen, trots sin datering i tiden, också har aktualitet. Kenneth Hermele påpekade i OBS den 29 januari att ”den stora lärdomen av Eichmannrättegången” var just det faktum att han ställdes inför rätta och att detta blev inledningen till en ny internationell rättsordning:

– Israel mördade inte Eichmann i hans gömställe på Garibaldigatan i Buenos Aires eller när han var på väg hem från jobbet på Mercedes Benzfabriken. Israel gjorde inte som USA gjorde med bin Ladin.

Ulf B Andersson

filmer | 2013-02-05