Turkiet: Journalistik satt på undantag

I Turkiet hotar monopolisering och repressiva lagar det fria ordet. Amnesty International rapporterar om systematiska trakasserier och tortyr av journalister. I samband med Pressfrihetens dag den 3 maj var två turkiska journalister inbjudna till Stockholm av Reportrar utan gränser för att tala om pressfrihet i ett land som knackar på dörren till EU.

Amnesty Press reporter Emma Johansson träffade en av dem, 25-åriga Safak Pavey. Det blev ett samtal om journalistik och filosofi – och historien om ett fantastiskt liv berättades.

– Jag vill helst inte prata om trakasserier och hot mot journalister i Turkiet, är det första Safak Pavey säger när vi träffas, till en viss överraskning.

– Den äldre generationen turkiska journalister kämpade mycket för yttrandefrihet. Men vi yngre, vi har sett att resultatet är noll. Istället för att kämpa mot systemet vill vi arbeta från insidan.

Under några dagar har hon, tillsammans med journalistkollegan Sahin Alltai, träffat svenska journalister i Stockholm för att debattera mediesituationen i Turkiet. Men det är andra tankar som dominerar hos henne.

– Vi står inför ett vägskäl nu, säger hon. Journalister över hela världen måste ta ställning till vilken roll de ska spela, och hur de ska spela den. Själv har hon inga svar, säger hon, bara en massa frågor.

Hon pratar snabbt och intensivt och röker oavbrutet sedan hon artigt frågat om det är okej.

Trots Turkiets löften om att arbeta mot de mål som EU satt upp gällande mänskliga rättigheter, har lite hänt. En av de grundläggande rättigheterna, yttrandefriheten, kränks systematiskt. Internationella journalistfederationen IJF beskriver mediesituationen i Turkiet som karaktäriserad av massiva uppsägningar av journalister, bristande respekt för grundläggande arbetslagar och en enorm koncentration och kommersialisering av media. Reportrar utan gränser placerar Turkiet under röd flagg, vilket betyder att situationen är svår. Under år 2001 rapporterade organisationen att ett femtiotal journalister ställdes inför rätta för att ha granskat och informerat – kort sagt, utfört sitt jobb. Framförallt är det åsikter och artiklar om kurdfrågan och islam som får staten att agera.

Safak Pavey växte upp som dotter till två kämpande turkiska journalister ur den äldre generationen. Hennes mamma är en mycket känd politisk journalist som tillbringat flera år i fängelse och blivit torterad på grund av sina skriverier. Båda hennes föräldrar var vänsterradikaler och hemmet en plats för de intellektuella. Safak, ”soluppgång”, var namnet på den politiska fraktion som föräldrarna tillhörde – vänsterbakgrunden kan hon således aldrig gömma. Hennes uppväxt har gjort henne ovillig att positionera sig själv längs den politiska skalan.

– Humanism borde vara nog för att definiera var jag står, säger hon bestämt.

Det som skulle vara bättre än fokuseringen på trakasserierna, anser Safak Pavey, är ett utbyte med internationella kollegor om professionell etik. Det skulle ge de turkiska journalisterna ett större självförtroende för att kunna förändra mediasystemet inifrån och från grunden, förklarar hon.

Underförstådd är önskan om ett mer jämlikt utbyte, på samma nivå. Där man är journalist, inte torterad journalist. Hon kritiserar kampen för yttrandefrihet, som hon anser har blivit en sorts populärkultur. Ursprunglig välvilja från EU och organisationer som till exempel Amnesty International har utmynnat i att enskilda aktörer hamnat i fokus istället för fakta.

– Att vara tortyroffer blir en identitet. Men du kan inte vara en trakasserad skribent, det kan inte vara ditt subjekt. Det är en underskattning av dig själv.

I det intellektuella barndomshemmet var föräldrarna så upptagna med att rädda andra att de glömde dem som stod närmast. När Safak Pavey berättar om barndomen skrattar hon åt ironin i det hela.

– Men det är ju sorgligt egentligen, säger hon utan att sluta le för det.

Lämnad åt sig själv började Safak Pavey läsa vid tre års ålder. När hon var tio vann hon en dikttävling om Olof Palme och fick som pris börja arbeta som reporter på en barntidning. ”Det var Olof Palmes fel att jag började med journalistik!” Vid femton års ålder kom hon in på universitetet efter att ha fått hoppa över flera klasser i grundskolan. Hon var ett mycket lovande barn.

Revolten kom när hon var 17. Då träffade hon en musiker, blev kär, gifte sig, hoppade av universitetet, slutade på den politiska tidskrift där hon arbetade och lämnade livet där omsorgen om andra var viktigast för att istället finna en väg för sig själv.

I Turkiet dominerar två privata medieföretag. Medieföretagen har nära kopplingar dels till staten och militären, dels till det privata näringslivet.

– Journalister måste arbeta inom systemet – det finns ingen annan arena. Antingen följer du spelets regler, eller så existerar du inte som journalist. Det är verkligen värsta tänkbara scenario, säger Safak Pavey.

– Det som är mest lovande är de små, lokala tidningarna. De görs på frivillig basis och är de ”renaste”. De här lokala tidningarna borde stöttas. De nationella medierna är hur som helst på väg att krascha. Ingen litar på dem längre.

Safak Pavey levde ett lyckligt, bohemiskt liv i Schweiz med sin make fram till en dag i april 1996. Vid plattform 13 i Zürich fastnade hon under ett tåg. På skiljelinjen mellan livet och döden vägde livet tyngst, men hon förlorade sitt ena ben och sin ena arm. Under rehabiliteringen blev hon känd eftersom hon inte reagerade som det förväntades efter ett sådant trauma. Istället för att bli deprimerad fann hon livet än mer värt att leva. Hennes man lämnade henne efter olyckan och Safak Pavey flyttade tillbaka till Turkiet. Där fick hon sina föräldrars fulla uppmärksamhet – ”äntligen hade jag fått en familj”.

Hon blev dessutom en nationalhjälte, en ikon. Hon var den intelligenta, akademiska flickan som såg ut som krigsoffren från kriget mellan PKK och den turkiska armén. På något vis blev hon symbolen för ett nytt hopp. Själv säger hon att hon blev den popikon som hon avskydde.

Idag bor Safak Pavey i London, där hon doktorerar vid ansedda London School of Economics i ämnet etniska minoriteter i Turkiet. I England får hon också tillgång till specialistsjukvård. Hon går med protes utan större problem, men armprotesen kan hon inte använda. Varje vecka skriver hon en kolumn för den turkisk-armeniska tidningen Agos som ges ut i Turkiet men som även har prenumeranter i andra länder. Hon är på väg till Jordanien på ett stipendium för att lära sig arabiska. Och så håller hon på med en bok, eftersom journalistiken inte rymmer så mycket idealism.

– Du kan hitta många protestmänniskor som skriver litteratur. Och jag är en protestmänniska.

Fakta/ Reportrar utan gränsers årsrapport

Varje år ger organisationen Reporters sans frontiérs, RSF, ut en rapport om situationen för journalister i världen. Under år 2001 hade den situationen förvärrats dramatiskt. Antal gripna journalister hade ökat med 50 procent till 489 personer, antal dokumenterade hot och attacker hade ökat med 40 procent till 716 stycken och antalet journalister som satt i fängelse hade ökat med närmare 50 procent till 110 personer.

RSF påpekar också att en tredjedel av världens befolkning lever i länder där pressfrihet helt enkelt inte är tillåten. Endast ett fåtal länder i världen anses av organisationen ha ett bra medieklimat, däribland Sverige. Europa och USA hamnar mestadels under benämningen ”godkänt”, men RSF uttrycker stark oro över att även världens demokratier inskränkt pressfriheten efter 11 september. Den svart-vita bild av händelser som framförallt dominerat i USA är beklaglig och oroande, anser RSF.

Text och bild: EMMA JOHANSSON
[email protected]