BOKMÄSSAN2018: Tystnad som tortyr i Syrien

Att tala högt straffas med döden i det syriska militärfängelset Saydnaya. Genom installationen "Saydnaya (The missing 19db)" illustrerar konstnären Lawrence Abu Hamdan hur fångarnas viskningar har sjunkit med 19 decibel sedan revolutionen i Syrien år 2011. Tystnaden visar hur Saydnaya förvandlats från ett fängelse till ett dödsläger. Konstverket ställs ut i Amnestys monter på Bokmässan i Göteborg.

reportage | 2018-09-27
Av: Jennie Aquilonius

Den svarta kuben som rymmer installationen "Saydnaya (The missing 19db)". Andrea Hörnfeldt, till vänster, och Cecilia Alpin, till höger, och från Amnesty visar besökarna rätt och samlar in namnunderskrifter. Foto: Jennie Aquilonius

– Ljudet av de där lastbilarna som åkte iväg och de femton minuternas tystnad ... det var ljuden av avrättningar.

Kvinnans röst hörs ur två högtalare. Jag sitter i ett mörkt rum. Svart golv, svarta väggar. Det enda ljuset kommer från en upplyst bild som visar hur ljudnivån i det syriska militärfängelset Saydnaya minskade med 19 decibel efter revolutionen mot den syriska regimen 2011. Då släpptes fångarna som satt där för att göra plats för demonstranter. Sedan dess är förbjudet att tala högt därinne. Inga oberoende observatörer släpps in.

Fångarna befinner sig ofta i mörker eller förses med ögonbindel och utvecklar en stark ljudkänslighet. Konstnären Lawrence Abu Hamdan har använt överlevandes ljudminnen för att visa hur våldet ökat sedan revolutionen 2011. Genom att intervjua personer som släpptes före och efter 2011 har han uppskattat att ljudnivån på fångarnas viskningar har minskat med 19 decibel. Det skiljer 19 decibel mellan en tryckluftsborr som bryter upp asfalt och en diskmaskin som sköljer disk.

– Våldet har ökat med 19 decibel, säger en mansröst i det svarta rummet.

Inne i kuben. Ljudinstallationen "Saydnaya (The missing 19db)". Foto: Jennie Aquilonius

Den svarta kuben är placerad mitt på Globala torget på Bokmässan i Göteborg. Då och då bryter en hög, tjutande signal genom sorlet och seminarierna. Signalen låter lika högt som flygplanet Boeing 737 före landning. Härinne i kuben följer signaler som blir allt lägre. Mansrösten förklarar att jag hör ljud i nivå med en dammsugare, grodor som kväker i Amazonas regnskog, ett lyxigt spahotell i Schweiz, och sedan, Saydnaya.

Kvinnorösten berättar att fångarna knappt vågar klia sig för att inte påkalla vakternas uppmärksamhet. Bara nya fångar skriker av misshandel och tortyr, de lär sig snabbt att inte göra det. I tystnaden hörs ljudet av olika tortyrredskap.

Lawrence Abu Hamdan har tagit fram konstverket i samarbete med Amnesty international och den oberoende utredningsgruppen Forensic Architecture. På torsdagen invigde Anna Lindenfors, generalsekreterare för Amnesty Sverige, utställningen Saydnaya (The missing 19db) på Bokmässan i Göteborg.

– I konstverket får vi följa utvecklingen över tiden, den illustrerar försvinnandet av röster och hur Saydnaya omvandlas från ett fängelse till ett dödsläger, säger Anna Lindenfors.

Anna Lindenfors, generalsekreterare för Amnesty Sverige, på väg upp på Globala scenen för att hålla ett invigningstal om konstverket. Foto: Jennie Aquilonius

Amnesty skickar regelbundet utredare till Syrien för att dokumentera människorättskränkningar, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I februari 2017 kom rapporten The human slaughterhouse: Mass hangings and extermination at Saydnaya prison, Syria.

I rapporten intervjuas en del av de fåtal fångar som har släppts sedan år 2011 och vakter som har jobbat i Saydnaya. Då Amnesty International sedan 2011 inte har släppts in av den syriska regeringen genomfördes en stor del av de 84 intervjuerna, som ligger till grund av rapporten, i södra Turkiet och per telefon eller andra kommunikationssätt med personer i Syrien, Jordanien, Libanon, USA och europeiska länder.

Anna Lindenfors berättar att massavrättningarna vanligtvis skedde på måndagar och onsdagar. Fångarna fick veta att de skulle föras till ett civilt fängelse, vilket var ett glädjebesked, där behandlades de ofta bättre. Sedan fördes fångarna ner i en källare och misshandlades i två timmar. De försågs med ögonbindel och togs sedan till avrättningszonen i den vita delen av byggnaden. Där fick de ställa sig i en kö.

– I det här läget är de fortfarande omedvetna om att de ska avrättas. De får sätta sitt fingeravtryck på en typ av dödsattest och säga vad deras sista vilja är. Sedan hängs de. En kvart senare kommer fängelseläkaren in och kontrollerar att alla är döda, annars får personalen rycka till så att de bryter nacken. Kvarlevorna begravs i massgravar. Så här slutade livet för uppemot 13 000 individer mellan 2011 och 2015 i Saydnaya. Det är oklart om avrättningarna fortfarande pågår, säger Anna Lindenfors.

Satellitbild över Saydnaya-fängelset. Enligt Amnestys rapport ska tusentals fångar i byggnaden märkt med rött ha dödats i hemliga utomrättsliga avrättningar.

Det är inte många som har tagit sig levande härifrån. De som inte har avrättades dödades genom misshandel och tortyr, andra blev deprimerade och slutade äta. Amnesty har också fått vittnesmål om sexuellt våld, att fångarna våldtogs eller tvingades att våldta varandra.

Anna Lindenfors berättar att ungefär 82 000 personer har försvunnit i Syrien sedan år 2011 – ungefär lika många som bor i Gävle. Det handlar om påtvingade försvinnanden på grund av staten eller personer som agerar å statens vägnar. De som drabbas är framför allt demonstranter, aktivister, medicinsk personal, journalister och hjälparbetare som påstås vara illojala med regimen.

– Det är ett brott mot individens frihet, liv, personliga säkerhet och mot rätten att inte utsättas för tortyr och annan kränkande behandling. Dessutom är påtvingade försvinnanden en otrolig påfrestning för nära och kära som inte vet var personen ifråga är eller vad den utsätts för.

Anna Lindenfors berättar att den syriska regimen i somras erkände att 161 av de 82 000 personerna är döda. De andra vet ingen var de befinner sig.

– Många som utsätts för påtvingade försvinnanden hamnar till slut i militärfängelset Saydnaya, säger hon.

Jennie Aquilonius
[email protected]