30 år efter Bosnienkrigets start: Fortfarande är 7 000 – 8 000 personer försvunna

I april 1992 utbröt kriget i Bosnien och Hercegovina. Omkring 100 000 personer dödades innan fredsavtalet i Dayton i slutet av 1995. Fortfarande saknas 7 000-8 000 personer. Anhöriga har vigt sina liv åt att söka efter dem, men arbetet blir svårare ju längre tid som går och bromsas av politiska motsättningar som har ökat den senaste tiden.

reportage | 2022-04-08
Av: Bengt Sigvardsson

7 000 till 8 000 personer som ”försvann” under Bosnienkriget har inte återfunnits. I Sarajevoförorten Hadžići försvann kring 250 människor. 74 av dem saknas fortfarande 30 år efter att kriget bröt ut. Foto: Bengt Sigvardsson

En poster med cirka 150 foton på namngivna personer hänger på ett litet kontor i Hadžići, en förort till Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. 56-åriga Advija Altoka pekar mot ett av fotona. Det är på hennes man Altoka Salko Sakib. Sedan brister hon i gråt.

– När man förlorar en anhörig så begraver man vanligen honom eller henne. Sedan har man en grav att gå till för att finna tröst. Men min man är bara ”försvunnen”. Jag kommer att ha en konstant smärtsam tomhet i själen tills hans kvarlevor hittas, säger hon.

I april är det 30 år sedan kriget i Bosnien och Hercegovina bröt ut. Under kriget, som varade till den 14 december 1995, dödades över 100 000 människor. Cirka 32 000 personer försvann. Kvarlevorna av 7 000 – 8 000 av dem saknas fortfarande.

56-åriga Advija Altokas man fördes bort av bosnienserbiska paramilitärer i juni 1992. Hans kvarlevor har aldrig hittats. Foto: Bengt Sigvardsson

I Hadžići försvann 250 personer. Före år 2000 hade kvarlevorna av 100 av dem hittats. Av de 150 personerna på postern är 74 fortfarande försvunna, däribland Advija Altokas man.

– Ett par dagar innan han greps, i juni 1992, sa jag åt honom att vi borde lämna Hadžići, men han menade att det var tryggt här, säger Advija Altoka.

I början av 1990-talet var Bosnien och Hercegovina en delrepublik i dåvarande Jugoslavien.

– Då var Hadžići var ett multietniskt samhälle. Bosniakerna (muslimerna) var i majoritet, men cirka 30 procent av invånarna var serber. Det bodde även kroater här, berättar Advija Altoka.

Det återspeglade ungefär befolkningssammansättningen i hela Bosnien och Hercegovina. Vid denna tid var Jugoslavien i sönderfall och självständighetskrig hade utbrutit i delrepublikerna Slovenien och Kroatien sommaren 1991.

I slutet av februari 1992 hölls folkomröstning om självständighet i Bosnien och Hercegovina. De flesta serberna bojkottade valet medan majoriteten av bosniaker och kroater röstade för självständighet. Bosnienserbiska ledare utropade då en egen stat, Republika Srpska.

När Bosnien och Hercegovina utropade sin självständighet, den 5 april, utbröt strider mellan serber och icke-serber. Skärmytslingar inträffade även i Hadžići , men inte där Advija Altoka bodde med sin man och deras två barn.

– På eftermiddagen den 23 juni 1992 gick jag och min man ut för att hämta vatten. Då stoppades vi av två beväpnade, bosnienserbiska män i jugoslaviska arméuniformer. Den ene var vår granne. De frågade vad min man hette. När han svarade beordrades han att stanna kvar med dem, berättar hon.

Grannen sköt några skott i luften framför flerbostadshuset som de bodde i och skrek åt alla bosniaker att komma ut.

– Min man sade åt mig att gå hem. Sedan såg jag från balkongen hur andra män greps. De fördes sedan på led till ett sportcenter. Det var det sista jag såg av min man, säger Advija Altoka.

Ferida Nisic, grundare till Föreningen för Försvunna Personer i Hadžići, berättar om några av de 250 personerna som ”försvann” från orten under kriget. Foto: Bengt Sigvardsson

Sammanlagt fördes cirka 500 personer till sportcentret.

– Sedan transporterade fem bussar i väg över 200 av dem, däribland min man, säger hon. Hon flydde med sina barn till sin barndomsby under kriget. Där levde hon med hoppet om att hennes man skulle släppas fri vid en fångutväxling. Hoppet växte sig starkare när kriget tog slut i december 1995.

– Men när jag återvände till Hadžići, i juli 1996, fick jag veta vad som hade hänt med andra som hade förts bort. Då förstod jag att min man var död, säger Advija Altoka.

Kontoret tillhör Föreningen för Försvunna Personer i Hadžići, som grundades år 2000. De flesta fotona på postern är på bosniaker, men det finns även några serber och kroater. Majoriteten av de som dödades och ”försvann” under kriget var bosniaker, men tiotusentals kroater och serber mötte samma öde. Genom fredsavtalet i Dayton etablerades två entiteter.

Bosnien och Hercegovina delades i Daytonavtalet i två entiteter; Republika Srpska och Federationen. Foto: PANONIAN/Wikimedia

Den ena är Republika Srpska där majoriteten av invånarna är serber. Hadžići ligger i den andra entiteten, Federationen Bosnien och Hercegovina, som framför allt bebos av bosniaker och kroater. I båda entiteterna finns ett nätverk av 29 föreningar för familjer till försvunna personer. Ferida Nisic, 65 år, är grundare till föreningen i Hadžići.

– Vårt främsta mål är att alla försvunna personer från Hadžići ska identifieras. Vi samlar information, pratar med vittnen och letar efter bevis på fältet, säger hon.

I Hadžići behövs inga tillstånd för fältundersökningar.

– Men utanför Hadžići måste vi gå genom flera nivåer i rättssystemet för att få tillstånd att prata med vittnen och göra fältundersökningar, säger Ferida Nisic.

Hennes bror och nio andra släktingar greps samma dag som Advija Altokas man. Deras kvarlevor har aldrig hittats. De ingår i en grupp av försvunna som kallas Grupp 46.

– Namnet kommer av att bosnienserbiska paramilitärer samlade över 200 fångar och läste upp namnen på 46 av dem. De avskildes från resten av fångarna, misshandlades och fördes bort, säger Ferida Nisic.

Deras kvarlevor antas finnas i Republika Srpska där partnerföreningar brukar tipsa om misstänkta massgravar, men processen att få tillstånd för att leta efter bevis där är krånglig.

Ferida Nisic är grundare till Föreningen för Försvunna Personer i Sarajevoförorten Hadžići. Foto: Bengt Sigvardsson

– Vi är oroliga att vi hinner dö innan vi får veta vad som hände våra släktingar. Ibland tar vi saken i egna händer och åker dit och letar efter bevis utan tillstånd, säger Ferida Nisic.

År 2004 antogs Lagen om Försvunna Personer i Bosnien och Hercegovina. Det var den första av sitt slag i världen. Den hade utarbetats i samarbete med Internationella Kommissionen för Försvunna Personer, ICMP. Genom den grundades Institutet för Försvunna Personer, på statlig nivå, som har mandat att leta efter och identifiera försvunna personer. Det är emellertid Åklagarmyndigheten som beslutar om en begäran om utgrävning ska lämnas till domstol. Ferida Nisic säger att processen går allt långsammare.

– Vårt förtroende för rättssystemet har eroderat. Varje gång vi överlämnar något från en misstänkt grav, till exempel en handske eller sko, ifrågasätts vi. Ibland får vi höra ”vet ni vad det kostar att göra en utgrävning”, säger hon.

Förhoppningen är att bevisen som samlas in även ska användas i rättegångar mot krigsförbrytare. Utifrån vittnesmål har man sammanställt en lista på 32 potentiella krigsförbrytare. Den överlämnades till Åklagarmyndigheten för flera år sedan.

– Men så länge inga kroppar har hittats så anses inga brott ha begåtts, säger Ferida Nisic.

Cirka 8 000 personer dödades under folkmordet i Srebrenica. Kvarlevorna av cirka 7 000 personer har hittats och begravts på ”minnesgravplatsen för folkmordet i Srebrenica” i Potočari i östra Bosnien och Hercegovina. Foto: Bengt Sigvardsson

År 1993 upprättade FN den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien, ICTY i Haag som verkade fram tills 2017. Där åtalades 161 personer varav 91 dömdes för bland annat krigsbrott och folkmord. Rättegångar har sedan fortsatt i nationella domstolar. Ferida Nisic säger att ICTY:s domar har betytt mycket för de anhöriga.

Hon minns särskilt den 21 juli 2008 då den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić arresterades. 2016 dömdes han till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica i juli 1995 då cirka 8 000 bosniaker dödades. Straffet skärptes 2019 till livstids fängelse.

– Jag hoppade av glädje när han arresterades, säger Ferida Nisic.

Totalt försvann över 40 000 människor under krigen i forna Jugoslavien () mellan 1991 och 1999. 1996 grundades Internationella Kommissionen för Försvunna Personer, ICMP, för att arbeta med identifieringen av de försvunna.

Då användes traditionella forensiska metoder. Kvarlevor identifierades visuellt genom kläder och personliga föremål. Processen gick långsamt och bårhusen fylldes med skelettdelar. I Sarajevo träffar jag Samira Krehic, ställföreträdande chef för ICMP på västra Balkan.

– ICMP beslutade då att börja använda massidentifiering via DNA. Ingen hade gjort det tidigare, säger Samira Krehic.

På ”minnesgravplatsen för folkmordet i Srebrenica” finns namnen på cirka 8 000 personer som fördes bort och sedan avrättades i Srebrenica i juli 1995. Foto: Bengt Sigvardsson

Tusentals anhöriga lämnade blodprov som jämfördes på labb med DNA från benrester.

– Testerna var blinda. Ingen på labben visste något om var blodtester och kvarlevor kom från. De hade streckkoder för att undvika partiskhet, berättar hon.

Hösten 2001 fick man den första matchningen.

– Sedan dess har vi processat 62 500 benprover och över 94 100 blodprover i våra DNA-labb på västra Balkan. Vi har släppt över 18 800 DNA-matchningsrapporter, berättar Samira Krehic.

Ofta har förövarna försökt dölja brotten genom att flytta gravplatserna med tunga maskiner. Ibland mer än en gång. Kvarlevor från en och samma person hittas därför ofta på flera olika platser. Med hjälp av DNA-teknik får man pussla ihop skelettdelarna.

– Ett annat problem är att vid massutgrävningar är nästan alltid en viss procent av kvarlevorna oidentifierbara, säger Samira Krehic.

Samira Krehic är ställföreträdande chef för ICMP på västra Balkan. Foto: Bengt Sigvardsson

Anledningen kan vara att det saknas tillräckligt med referenstester för DNA-analys eller att offret inte har några familjemedlemmar som lever. Det kan även bero på att kvarlevorna kommer från tidigare krig. Idag är dock det största problemet att hitta platserna där kvarlevorna finns. Samira Krehic säger att det inte handlar om att Åklagarmyndigheten, eller andra instanser, ligger på latsidan.

– Självklart blir det svårare att hitta fyndplatser när 75 procent av de försvunna har hittats. Dessutom, när det har gått 27 år sedan kriget tog slut så har vittnen dött eller är rädda för att träda fram efter så många år, säger hon.

Ibland krävs det stora förberedelser innan utgrävningar kan börja. Floran i terrängen har förändrats under årens lopp och arkeologer måste anlitas för att hitta gravarna. Dessutom är cirka 1 000 kvadratkilometer av landets yta fortfarande drabbad av landminor som är kvar efter kriget.

– En del områden måste undersökas av minröjare först. Ibland måste alpinister sättas in för att nå svårtillgängliga platser, säger Samira Krehic.

Cirka 1 000 kvadratkilometer av Bosnien och Hercegovinas yta är fortfarande drabbad av landminor efter kriget. I sökandet efter massgravar måste ibland minröjare sättas in. Foto: Bengt Sigvardsson

Vid sidan om Bosnien och Hercegovina har även Kroatien, Montenegro, Kosovo och Serbien inhemska institutioner som ansvarar för att finna saknade personer. De träffas regelbundet och utbyter information.

– Det regionala samarbetet är viktigt eftersom Jugoslavien-krigen inte hade några gränser. Familjer rörde sig – och kroppar flyttades – över gränserna. I Srebrenica, som ligger nära den serbiska gränsen, hamnade många kroppar i Serbien. De hade förts dit av floder och eller transporterats dit för att gömmas, säger Samira Krehic.

Det politiska läget är spänt mellan länderna på västra Balkan, men samarbetet med att leta efter försvunna funkar bra.

– Kroatien kan inte hitta sina försvunna om de inte samarbetar med Serbien som i sin tur måste samarbeta med Kosovo för att göra det och vice versa, säger hon.

En regional databas över försvunna personer har skapats. Varje gång information i den ändras får alla elektroniska notiser. Inom Bosnien och Hercegovina säger Samira Krehic att det politiska läget påverkar arbetet negativt. Landet har tre presidenter, en för varje etnisk grupp, som sitter i ett presidentråd med roterande ordförandeskap. Vidare finns en Hög Representant, utsedd av det internationella samfundet, som har vetorätt i inhemska politiska beslut.

I juli 2021 förbjöd den avgående representanten, Valentin Inzko, förnekande av folkmord.

Minnesstenar i Potočari på minnesgravplatsen för folkmordet i Srebrenica. Foto: Bengt Sigvardsson

Ledare i Republika Srpska svarade med att bojkotta nationella institutioner. Efter det har den bosnienserbiske representanten i presidentrådet, Milorad Dodik, flera gånger antytt att Republika Srpska kan komma att bryta sig loss från övriga landet. Han, och en del andra bosnienserbiska ledare, förnekar dessutom att folkmord begicks i Srebrenica. Dömda krigsförbrytare har hyllats.

– När man hyllar krigsförbrytare så betyder det att man stödjer krigsbrott. Då kommer givetvis färre vittnen till krigsbrott att ge sig tillkänna. Det finns ingen tvekan om det, säger Samira Krehic.

Bengt Sigvardsson
[email protected]

Läs också

Serbia Again Convicts Bosnian Serb Ex-Policeman of Torturing Prisoners (BIRN 8 april 2022)

With One Lucky Photo, A Life Reemerges Of Sarajevo Under Siege (RFE/RL 7 april 2022)

Former Lora Camp Inmates Denounce ‘Scandalous’ Court Verdicts (BIRN 7 april 2022)

High Representative Schmidt remembers Olga Sučić and Suada Dilberović (OHR 5 april 2022)

Canada Deports Crime Against Humanity Suspect to Bosnia (BIRN 4 april 2022)

Six Child Victims of Bosnian War Identified (BIRN 1 april 2022)

Punishment Urged for Wartime Bosnian Army Commander (BIRN 30 mars 2022)

War Criminals Campaign for Ruling Parties in Serbian Elections (BIRN 28 mars 2022)

EU Policy Chief Urges Quick Action To Prevent Bosnia From Falling 'Apart In Pieces' (RFE/RL 21 februari 2021)

Bosnia Finds More Wartime Missing Persons in 2021 (BIRN 31 december 2021)