Bildpoesi om att längta bort

Brúðguminn
Regi: Baltasar Kormákur
Manus: Baltasar Kormákur och Ólafur Egill Egilsson
Medverkande skådespelare: Hilmir Snær Guðnason, Margrét Vilhjálmsdóttir, Ólafur Egil Egilsson
Ursprungsland: Island
Betyg: 4/5 AP-nummer

Ta en livskrisdrabbad universitetslärare med en psykiskt instabil fru som försöker börja om på nytt på en gudsförgäten ö i fjordarna på västra Island, lägg till romantiska förvecklingar och magiska midsommarnätter så har du den ungefärliga handlingen i Baltasar Kormákurs Brúðguminn. Filmen är en av de mest framgångsrika isländska filmerna genom tiderna med över 55 000 sålda biljetter. Den vann även sju Eddapriser, det isländska film- och tv-priset.

Under en klar sommarnatt grubblar Jón över livet och vem han är.

Litteraturläraren Jón och hans fru Anna flyttar från Reykjavik till ön Flatey i Breiðafjörður för att försöka få en omstart i sitt kärlekslösa äktenskap. Det lilla samhället tar emot nykomlingarna med öppna armar men Jón längtar snart bort. Både från ön och från sitt eget liv. Den psykiskt instabila Anna gör allt hon kan och mer därtill för att få Jóns uppmärksamhet medan Jón drar sig undan och hamnar allt oftare på hotellet – där Þóra, en av hans tidigare studenter, finns.
Prästen Ólafur försöker desperat att hjälpa Anna, byfånen Börkur får med Jón på en affärsidé om att bygga en vansinnig golfbana på ön och Þóras mamma börjar bli så smått galen av att hennes dotter inleder en romans med en dubbelt så gammal man att hon hejvilt hugger huvudet av lunnefåglar.

Under en klar sommarnatt precis innan han ska gifta sig för andra gången grubblar Jón över livet och vem han är. Det är via oklanderlig korsklippning mellan dåtid och nutid som vi får följa Jóns sökande efter lycka och hans väg från ett avslut mot en ny början.

I ett försök att fly sitt eget liv dras Jón mer och mer till hans tidigare student Þóra.

Brúðguminn_är en oerhört välspelad och smart komedi. Fotot är, liksom regin, fantastisk. Baltasar Kormákur debuterade som filmskapare med den internationellt uppmärksammade _101 Reykjavik och ett antal paralleller kan dras mellan de två och även flera andra isländska filmer. Mest typiskt är det återkommande temat om en desperat längtan bort från den totala isoleringen på ön. I just Brúðguminn skapar det en klaustrofobisk känsla och den bitterljuva och fruktansvärt mörka undertonen i filmen ger klumpar i halsen gång på gång.

Trots det förutsägbara slut som hör till genren romantisk komedi finns det något mer i Brúðguminn, det där lilla extra. Det är en film som faktiskt berör och där man kommer karaktärerna så nära att man känner för dem och med dem.

Louise Petersson