Få arenor för multikulturellt samarbete i Makedonien

Trots fredsavtalet förra året är läget i Makedonien fortfarande spänt. Landet är delat och misstron är stor på båda sidor. De politiska partierna är baserade på etnicitet snarare än ideologi. Men där politikerna misslyckas, där kan det civila samhället lyckas. Låt NGO´ s bli arenan för multikulturellt samarbete, anser människorättsaktivisten Mirjana Najcevska. Emma Johansson från Amnesty Press träffade henne och den albanske journalisten Iso Rusi när de förra veckan besökte Stockholm.

Iso Rusi och Mirjana Najcevska gästade Stockholm förra veckan
på inbjudan av svenska Helsinforskommittén.
Foto: Ulf B Andersson

Fredsavtalet som skrevs under i staden Ohrid i augusti 2001 ger albanerna i Makedonien större rättigheter. Men genomförandet av ramavtalet går sakta och fortfarande är det flera stora frågor som inte är lösta, till exempel språkfrågan och hur de nya, lokala myndigheterna ska finansieras. Fredsavtalet innebar slutet på ett drygt halvårs strider mellan den makedonska säkerhetsstyrkan och den albanska gerillan UÇK, men det har inte lyckats ena den sedan länge splittrade befolkningen.
Misstron är alltjämt stor mellan de slavisktalande makedonierna och albanerna, som utgör ungefär 23 procent av landets befolkning. Att det makedonska samhället är multikulturellt är inget som syns i varken det politiska eller civila samhället. Såväl partier som de flesta skolor är uppdelade på etnisk grund.

Mirjana Najcevska utnämndes av inrikesministern till
”statens fiende nummer ett”. Hennes man fick sparken från sitt jobb
vid Makedoniens delegation hos Europarådet i Strasbourg.
Foto: Ulf B Andersson
– Det är väldigt viktigt nu att NGO´ s ser att deras tid är kommen. Det är där de gemensamma intressena borde placeras. Det viktigaste är att arbeta tillsammans, att lösa problem tillsammans. Jag tror att det är bra att koncentrera sig på pragmatiska frågor: bra skolor, sjukvård, rent vatten. Inte politik, säger Mirjana Najcevska till Amnesty Press.

Mirjana Najcevska är professor och ordförande för människorättsorganisationen Helsingforskommittén i Skopje. Hon är i Stockholm tillsammans med den albanske journalisten Iso Rusi för att prata om Makedoniens framtid. Både två är lågmält pessimistiska. Enligt Iso Rusi är fredsavtalet inte tillfredsställande, men den enda möjligheten att få ett slut på konflikten som rådde. Från de slavisktalande makedonierna möter avtalet motstånd av just den anledningen – det ses som resultatet av utpressning från albanernas sida.

– Artiklarna i fredsavtalet har inte blivit förklarade för folket. Vi borde arbeta utifrån det och få folket att acceptera avtalet som en nödvändighet. För det behöver vi media, en regering som är medveten om den här nödvändigheten och ett starkt civilt samhälle. Det har vi inte nu, säger Mirjana Najcevska.

Iso Rusi är redaktör för den albanskspråkiga tidningen Lobi.
Foto: Ulf B Andersson

Istället finns medier som hellre vill vara en del av politiken och en regering som inte är särskilt intresserad av mänskliga rättigheter. Mirjana Najcevskas arbete med att få regeringen att uppfylla sina åtaganden gällande mänskliga rättigheter i Makedonien har resulterat i att hon blivit benämnd ”statens fiende nummer ett” av inrikesministern Ljube Boskovski. Efter att ha blivit hotad med fängelse när hon återvände efter en utrikesresa tog Amnesty i USA upp fallet och deklarerade att hon skulle behandlas som en samvetsfånge om hon greps.

När Amnesty Press träffar henne viftar hon bort hela incidenten och säger att det är utagerat. Hon är inte rädd att återvända hem, även om hon säger att hon är försiktig. – Den händelsen hade en positiv effekt – NGO´s i Makedonien fick ett budskap om att de inte är ensamma.

Om något händer så kommer internationella organisationer att reagera.

Undersökningar som Mirjana Najcevska varit med om att genomföra visar på en djup klyfta mellan de etniska grupperna i Makedonien. De slavisktalande makedonierna oroar sig för att den demografiska kartan ska förändras (bilden av albaner är att de föder så många barn), att landets etniska identitet ska försvinna och att språket är i fara.

Albanernas källa till oro är tvärtom den lagliga regleringen av språkanvändandet (som sätter restriktioner på albanskan) och de statliga symbolerna, som inte speglar det multikulturella samhälle som Makedonien är. På båda sidor skapas stereotyper och vrångbilder av den andra. Tvärs genom huvudstaden Skopje rinner floden Vardar som en symbolisk mur, där albaner bor på den ena sidan och slavisktalande makedonier på den andra.

– Vi har varit delade på etnisk grund sedan självständigheten 1991. Ali Ahmeti [den politiska ledaren för UÇK-gerillan] tror att det är möjligt att etablera partier baserade på en ideologisk grund och inte etnicitet, men jag är inte alls säker. Han är för optimistisk, för idealistisk, säger Iso Rusi.

Men det finns en fråga där hela befolkningen är enade i sin oro: ekonomin. Den ekonomiska situationen är mycket svår i Makedonien. Därför tror varken Mirjana Najcevska eller Iso Rusi på ryktena om att det blir nya strider under våren och sommaren.

– Alla indikatorer pekar på att ingen av sidorna vill det. Människorna vill koncentrera sig på ekonomiska problem. Folket är trött på krig, säger Mirjana Najcevska.

EMMA JOHANSSON
[email protected]