Demokrati bombas inte fram

Krönika | 2004-12-02

Vad som hänt i Afghanistan och Irak bekräftar att militär intervention inte är någon snabb lösning. Det går inte att »demokratisera« utan medverkan av de människor det gäller, skriver Thomas Hammarberg, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Centrum i denna krönika.

Aktivister för mänskliga rättigheter världen över protesterade mot Irakkriget. Varför? Var det inte positivt att diktaturregimen störtades?
Jo, alla som bryr sig om mänskliga rättigheter måste ha välkomnat Saddam Husseins fall. Problemet var metoden.

Vi aktivister ser FN – alla brister till trots – som en viktig institution som inte bör undermineras. Vi har lärt oss att folkrätten – också den med svagheter – är att föredra framför internationell laglöshet. Man skapar inte respekt för lagen via ett massivt lagbrott.

Vi tror inte heller på export av värderingar och samhällssystem med militära medel. Att »demokratisera« utan medverkan av de människor det gäller, fungerar faktiskt inte. Vad som nu hänt i såväl Afghanistan som Irak bekräftar att den militära interventionen inte är någon quick fix. Demokrati bombas inte fram.

En hållfast demokrati kräver att ett civilsamhälle utvecklas, att det finns en maktbalans mellan statsmakterna och ett system för kontroll mot maktmissbruk, att det finns ett oberoende och rättssäkert domstolsväsende, att minoriteternas intressen respekteras, att medierna har frihet, att korruption stävjas och att förvaltningen är opartisk.
Allt detta kräver tid och måste växa fram inifrån.

Den slutsatsen betyder inte att vi människorättsaktivister i gemen motsätter oss militära ingripanden i alla situationer, sådana kan vara riktiga i nödlägen för att hindra katastrofer. Men vissa kriterier bör vara uppfyllda och själva beslutsprocessen genomförd så att ingripandet får legitimitet.

Enligt FN-stadgan kan säkerhetsrådet besluta om ett tvingande ingripande om kränkningarna är av ett sådant slag att de hotar internationell fred och säkerhet. Men det står klart att det behövs mer ingående normer för vad som kallats »humanitära« interventioner.

Detta utreddes också för ett par år sedan av en internationell kommission (International Commission on Intervention and State Sovereignty) som preciserade önskvärda kriterier för när sådana ingripanden skulle kunna göras – och hur de skulle kunna beslutas. Ett villkor var att alla fredliga möjligheter var utdömda, och ett annat att säkerhetsrådet stod bakom beslutet om intervention. Krigsanhängarna fick alltså inte mycket stöd i fallet Irak.

Samvetsfrågan är förstås om Saddam Hussein hade kunnat bringas på fall utan krig. Min egen slutsats är att det nog hade varit möjligt om en samlad strategi för regimförändring och demokrati faktiskt hade utarbetats efter kriget 1991. Detta särskilt om strategin verkligen backats upp i nivå med de enorma diplomatiska och ekonomiska resurser som senare sattes in omedelbart före, under och efter det andra kriget.

Det skulle i så fall ha handlat om en aldrig tidigare skådad satsning på att stödja demokratiska krafter i ett annat land. Den skulle ha byggt på en bred internationell enighet om att en förändring var nödvändig och oundviklig.

Potentialen i en sådan strategi kan illustreras av utvecklingen bland kurderna i norra Irak efter 1991. Trots bristen på en övergripande strategi visade de allierade här en bestämd gemensam hållning och demonstrerade med överflygningar att Saddam Hussein gjorde klokt i att hålla tassarna borta. Under det skyddet kunde allmänna val genomföras i norra Irak och en viktig demokratiseringsprocess inledas som i dag är ett föredöme för resten av landet.

Tyvärr var detta ett undantag. Möjligheterna att underminera Saddam Hussein och påskynda demokratiseringen utan krig testades aldrig på allvar.

Krönika | 2004-12-02