”Vi är ärligt talat ganska trötta på begravningar”

reportage | 2009-11-05

En stor del av åhörarna är själva människorättsförsvarare från Norra Kaukasus. Foto: Emma Lundström

– I det här rummet finns nog den största samlingen människorättsförsvarare från Ryssland samlade under ett och samma tak, säger Jekaterina Sokirianskaja, människorättsaktivist från ryska Memorial, under det seminarium som avslutar en konferens om läget i Norra Kaukasus. De som kämpar för mänskliga rättigheter där har dödshot som vardag.

I juli i år fördes Natalja Estemirova från den ryska människorättsorganisationen Memorial bort från sitt hem i Groznyj i Tjetjenien. Hon hittades samma dag i grannrepubliken Ingusjien, mördad. En i raden av alla människorättsförsvarare som mister livet för sitt arbete i dagens Ryssland. Innan Natalja Estemirova var det juristen Stanislav Markelov som sköts ihjäl på öppen gata i Moskva efter att han under en presskonferens lovat fortsätta kämpa för tjetjenska brottsoffers rättigheter. Bara två av många, många. Som Anna Politkovskaja, den mest kända kritikern av Rysslands agerande i Tjetjenien - en förgrundsgestalt och en förebild, en lysande stjärna som utplånades brutalt.

Anna Politkovskaja. Foto: Ulf B Andersson

– Vi vill sätta fokus på straffrihetsproblemet och presentera ett konkret material som Europarådet och EU - Sverige och andra medlemsstater - kan använda för att få Ryssland att ta sitt ansvar och implementera Europadomstolens domar, säger Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, när han inleder seminariet och presenterar en rapport med namnet: Tio år av straffrihet. Tjetjenien väntar fortfarande på rättvisa.

Det handlar om alla de krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, framförallt rätten till liv, som Ryssland gjort sig skyldigt till under och efter det tioåriga kriget - eller som den ryska statsledningen kallar det ”antiterroristkampanjen” - mot Tjetjenien, som officiellt avslutades i april i år. Det handlar om en nation där straffrihet råder och där oppositionella mördas, inte bara inom landets gränser utan även när de befinner sig utomlands. Mord har bland annat skett i Dubai, Österrike och Turkiet. Ingen trygghet någonstans.
Det handlar om att generaler som gjort sig skyldiga till grova krigsförbrytelser och ställts inför rätta i Europadomstolen, får hedersutmärkelser och befordras trots att Ryssland i möten med EU och Europarådet lovar att Europadomstolens domar ska verkställas å det snaraste. Och det är inte få domar - hundratals fall har lämnats in till domstolen och trots att knappt en bråkdel av fallen behandlats så har Ryssland redan fällts för brott mot rätten till liv fler gånger (116) än alla medlemsstater i Europarådet tillsammans sedan Europadomstolens första dagar 1959.

Föräldrarna till 18-åriga Kheda Kungaeva håller upp fotogafier på sin dotter. Kheda Kungaeva. Hon blev bortförd och mördad av en överste från ryska armén i Tjetjenien i mars 2000. Tusentals civila har blivit godtyckligt häktade, torterade eller mördade av ryska trupper i Tjetjenien.
Foto: Paula Allen/AI

General Vladimir Sjamanov, en av de ansvariga för den urskillningslösa bombningen av samhället Katyr-Jurt år 2000, är tilltänkt minister. Aleksandr Baranov, som till och med beordrat en utomrättslig avrättning inför CNN:s filmkameror, har efter sin pensionering belönats med en av Rysslands finaste statliga utmärkelser, ”Rysslands hjälte”, som tack för sina insatser under kriget.
Och i Tjetjenien härjar president Ramzan Kadyrov som framstår som en tyrann och som en brutal marionett som utför mord åt ledningen i Moskva – hotar, misshandlar och mördar människorättsförsvarare på löpande band.

Människor samlas vid minnesmärket på Prechistenkagatan i Moskva där Stanislav Markelov, en framstående människorättsadvokat, sköts till döds den 19 januari i år. En journalist från Novaja Gazeta dog av skadorna vid samma attack. Stanislav Markelov hade förberett ett överklagande mot den tidiga frigivningen av en rysk före detta överste som dömts för mordet på en tjetjensk flicka. Foto: Privat/AI

– Man säger att Tjetjenien har glömts bort av politikerna i väst. Men det är inte bortglömt, det är offrat, säger Martin Uggla och menar att den tystnadens politik som Carl Bildt gör sig skyldig till genom att inte - varken från sin position som Sveriges utrikesminister eller sin plats i Europarådets ministerkommitté - pressa Ryssland och ställa tillräckliga krav inte längre håller:
– Tio år av tystnad har inte lett till några synbara, positiva resultat och vi menar att öppen kritik inte kan göra saker och ting värre utan är vad som krävs. Det är naivt att tro att Ryssland kan bli en demokrati innan de har tagit itu med straffriheten.

Martin Uggla menar att Ryssland betalar ut det skadestånd som Europadomstolen dömer dem till men underlåter att ställa ansvariga personer inför rätta och att vidta åtgärder för att brotten inte ska upprepas.
Samtidigt håller Europadomstolen på att kollapsa med över 100 000 fall som väntar på att behandlas vilket gör att det dröjer flera år innan de tjetjener som går vidare med sina fall får upprättelse och då, som nämnts, endast i form av pengar, pengar som de redan spenderat på rättegångsprocesser och på att få fram information och vittnesmål.

Robert Hårdh presenterar panelen. Foto: Emma Lundström

Efter en fikapaus är det dags för panelen som består av hängivna människorättsförsvarare. Robert Hårdh, generalsekreterare för Civil Rights Defenders (före detta svenska Helsingforskommittén), presenterar Miriam Lanskoy, handläggare på __National Endowement for Democracy, Jekaterina Sokirianskaja, Tatiana Loksjina, expert på Norra Kaukasus från Human Rights Watch och Roemer Lemaitre, chefsjurist på Russian Justice Initiative.

Miriam Lanskoy, Jekaterina Sokirianskaja, Tatiana Loksjina och Roemer Lemaitre. Foto: Emma Lundström

Men först av allt hålls en tyst minut för alla dem som mördats. Det är en minut som känns, speciellt som rummet är fyllt av människor som kände personerna som inte längre finns ibland oss. Sedan berättar Jekaterina Sokirianskaja om den där dagen i juli då Natalja ”Natasja” Estemirova inte kom till kontoret.
– Det är alltid svårt att prata om en kollega som gått bort men när man jobbar i krigszoner blir man väldigt nära och det blir extra svårt, säger hon och ser ut att samla sig innan hon berättar vidare:
– Morgonen började som vanligt med att vi satt och drack thé och åt jordgubbskaka. Natasja hade inte kommit och vi nådde henne inte på telefonen men vi var inte oroliga ännu. Vid halv två-tiden började vi bli oroliga när hon inte kom till ett avtalat möte med journalister och då började vi ringa runt och leta. När vi var vid busstationen, som hon brukade åka ifrån, kom det fram en ung kvinna som berättade att hon bodde i samma hus som Natasja och att hon på morgonen hade sett från sin balkong hur några män tvingade in Natasja i en bil.

Den unga kvinnan berättade också att Natasja hade hunnit skrika ”Jag blir bortförd”. Senare samma dag fann man hennes döda kropp i Ingusjien.

Natalja Estemirova var en av ledarna för Memorial Human Rights Centre i Groznyj. Hon började arbetet på Memorial år 2000 och 2007 blev hon den första mottagaren av Anna Politkovskaja-priset från RAW in WAR (en organisation som stödjer kvinnor i väpnade konflikter) Foto: Amnesty International

– Ledarna i Tjetjenien är väldigt missnöjda med det arbete vi gör och Kadyrov har hotat oss flera gånger, berättar Jekaterina Sokirianskaja och fortsätter:
– Han vill att vi ska komma till honom med utredningarna av de brott som han själv beordrat, inte vända oss till Europadomstolen.

Natalja Estemirova hade utsatts för Kadyrovs hot, bland annat efter ett möte där hon varit för kritisk för hans smak. Hon blev kallad till honom och han lät henne på ett hårdhänt vis veta att han dödar folk. Efter det lämnade hon landet men återvände.
– Två dagar innan Natasja blev mördad sade Kadyrov till henne: Om Anna Politkovskaja hade varit mer försiktig skulle hon förmodligen fortfarande ha varit i livet, säger Jekaterina Sokirianskaja som menar att Kadyrov offentligt jämfört människorättsaktivisterna med terrorister och kriminella. Han har till och med sagt att de som stödjer människorättsaktivister, om så bara i tanken, ska elimineras.

Flera av åhörarna i rummet är själva människorättsaktivister och har utsatts för hot. Bland annat en av årets Sacharovpristagare - Oleg Orlov från Memorial.

Oleg Orlov - en av året tre Sacharovpristagare och ledare för Memorial.
Foto: Amnesty International

Tatiana Loksjina tar vid i berättelsen om Natasja Estemirova:
– Hon var besatt av rättvisa. Om någon kom till henne och bad om hjälp så kunde hon inte neka. Kollegor försökte varna henne att vara mer försiktig men hon lämnade bara Ryssland två gånger, vid båda tillfällena efter hot från Kadyrov.

Natasja Estemirova kunde inte föreställa sig att inte arbeta för mänskliga rättigheter i Tjetjenien, menar Tatiana Loksjina. Efter det andra mötet med Kadyrov fick hon möjlighet att åka till Oxford i England med sin lilla dotter, men trots att hon uttryckte att det var skönt att vara där kunde hon inte hejda sig från att komma tillbaka:
– Var skulle alla offren vända sig om hon inte var där? Hon kunde bara ha överlämnat informationen som hon samlade in men hon ville göra det själv, hon ville tala med egen röst, säger Tatiana Loksjina som också påpekar att det här året har varit utan motstycke när det gäller hur många människorättsaktivister som blivit mördade:
– Natasja kom till en av begravningarna i Moskva och hon var i min lägenhet och grät och grät och grät och frågade sig vem som skulle bli nästa offer. Det blev hon.
– Vi är ärligt talat ganska trötta på begravningar men så länge de inte kommer till rätta med straffriheten så kommer den här onda cirkeln aldrig att brytas, säger Tatiana Loksjina och hennes röst är fylld av en oerhörd trötthet:
– Att vara människorättaktivist i Norra Kaukasus är dödligt.

Tatiana Loksjina. Foto: Emma Lundström

När seminariet hålls är det tre dagar sedan som ännu en aktivist dödats. Maksharip Ausjev blev engagerad i människorättsfrågor i Ingusjien först efter att hans egna släktingar blivit bortförda. Hans bil blev pepprad av kulor på en väg i Kabardino-Balkarien, grannrepublik till Ingusjien. Maksharip Ausjev dödades omedelbart. En kvinna som åkte med i bilen skadades allvarligt.

Roemer Lemaitre säger att brotten i princip aldrig leder till åtal vilket gör att allt fler söker rättvisa utanför Ryssland - genom att vända sig till Europadomstolen.
– Om en mor klagar över en försvunnen son till myndigheterna i Ryssland så får hon till svar: Du har två andra söner så klaga inte, berättar han och fortsätter:
– De brukade vända sig till Natasja och det är fortfarande många som kommer och frågar efter henne. Vi kanske är trötta på att ha hört om Tjetjenien i tio år men människorättskränkningarna ökar hela tiden.

Miriam Lanskoy. Foto: Emma Lundström

– Att döda människorättsaktivister är inte något nytt. Det nya är att det inte är begränsat till Ryssland längre utan att det även kan hända i Europa, säger Miriam Lanskoy.
– Människorättsaktivister har som kall att försvara andra och är obekväma med att försvara sig själva. Vi försöker tala om för dem att de också har rätt till skydd, ledighet och dylikt.

Robert Hårdh utbrister:
– Vi har en Sacharovpristagare, vi har mord, var är journalisterna?! Vad ska vi göra för att få dem intresserade?

Det är vi från Amnesty Press och så två journalister från Sverige Radio, som planerar att göra reportage från Tjetjenien, och det har varit ett inslag i P1-morgon. Det är magert.

Larisa Dogorova går fram och berättar sin historia. Hon är advokat i Nalchik i Kabardino-Balkarien och har jobbat med människorättsfall i många år. Det går att skära stämningen i rummet med kniv, så tjock är den och tårarna rinner nedför Larisa Dogorovas kinder.
– Missförstå mig inte, jag försöker inte försvara Kadyrov, men jag vill säga att han inte är huvudproblemet, det är den federala regeringen och Ryssland. Presidenten är ansvarig för tortyr, mord, och försvinnanden. De som försvinner är våra söner - de är inte dåliga människor, de är tänkare och de försvinner spårlöst.

Larisa Dogorova, människorättsförsvarare och advokat från Kabardino-Balkarien. Foto: Emma Lundström

I Larisa Dogorovas region är det inte bara dumt att gå till myndigheterna utan extremt farligt. När hon var med och organiserade en demonstration blev hon gripen av polisen som krävde att hon hade tillstånd trots att inget sådant behövdes. Det slutade med att hon blev misshandlad.
– Jag berättar det här för att visa för er hur farligt det är att organisera demonstrationer eller möten, vi kan inte göra det. Jag vill be alla er att göra det i vårt ställe.

– När du lever och arbetar i Ryssland kan du inte be de styrande om hjälp för det är de som är gärningsmännen, säger Tatiana Loksjina och återvänder till det faktum att EU och Europarådet inte är tillräckligt tydliga när det gäller att få Ryssland att komma tillrätta med den utbredda straffriheten:
– Vi förväntar oss att den Europeiska unionen agerar nu. Vi tror inte att Ryssland kommer att slå igen dörren om de får stark kritik, de behöver dialogen med de andra länderna och då måste de också hålla sig till reglerna, annars blir ni alla komprometterade.

Tatiana Loksjina vill att EU och Europarådet ställer tydliga krav på Ryssland. Foto: Emma Lundström

Roemer Lemaitre tar upp det toppmöte mellan EU och Ryssland som ska hållas i Stockholm den 18 november och han undrar om det kommer att vara annorlunda än tidigare möten, om vi kan förvänta oss mer:
– Det är väldigt viktigt att EU-länder inte bara kräver billig gas från Ryssland, utan också mänskliga rättigheter.

Ulf B Andersson från Amnesty Press undrar om man kan skönja en ljusning i Ingusjien i och med republikens nya president Junus-Bek Jevkurov.
– Han är mycket mer öppen för människorättsförsvararnas arbete och frågar dem om råd, svarar Jekaterina Sokirianskaja. Men han kontrollerar inte säkerhetstjänsten. Han arbetar med frågorna men han kan inte stoppa tortyren och försvinnandena. Kadyrov är den ende delstatspresidenten som får kontrollera säkerhetstjänsten.

Tatiana Loksjina och Roemer Lemaitre. Foto: Emma Lundström

– Gör det jobb som ni gör och det vi gör någon skillnad?, undrar Robert Hårdh och Roemer Lemaitre svarar:
– Människor har försvunnit spårlöst. Det är viktigt att få en kropp att sörja. Det måste finnas ett stort antal massgravar i Tjetjenien och det är viktigt att hitta de försvunna kropparna. Det är också viktigt att de skyldiga som är kända både till namn och rank, blir dömda. Myndigheterna verkar helt ovilliga att agera och därför måste vi få Europadomstolen att pressa Ryssland till att utreda kränkningarna.

Släktingar till ”försvunna” personer försöker identifiera kroppar i en byggnad i centrala Groznyj i krigets början. En massgrav med 51 kroppar hade upptäckts i byn Dachnyi Poselok nära den ryska militärbasen i Khankala. Flera av kropparna rapporteras bära vittne om tortyr och stympning. Foto: Memorial/AI

– EU och Amerika har den uppfattningen att man genom att prata kan uppnå vissa små resultat – genom att hålla ryssarna vid bordet. Men vilka små saker är det som har hänt?, frågar sig Miriam Lanskoy:
– Kanske har Ryssland använt dialogen till att göra små förändringar i fel riktning.

Jekaterina Sokirianskaja. Foto: Emma Lundström

– Jag håller helt med, säger Jekaterina Sokirianskaja som anser att strategin måste ändras, stillsam diplomati fungerar inte längre:
– Vi ser hur nationalismen breder ut sig och hur utrymmet för all slags medborgaraktivism krymper drastiskt i hela Ryssland. Journalister är i princip lika utsatta som människorättsaktivister.
–Vi som människorättsförsvarare gör arbetet för andra yrken för att de inte vågar. Och vi blir dödade. Det är hög tid att agera, ta med budskapet från den här konferensen till toppmötet.

– Jag vill betona att utrymmet för människorättsförsvarare och en öppen debatt har krympt till i det närmaste obefintligt, säger Tatiana Loksjina.
Hon berättar också att Kadyrov nu stämmer Novaja Gazeta för att New York Times publicerat en artikel som kommer från tidningen, som var Anna Politkovskajas arbetsplats tills hon mördades utanför sin bostad i Moskva 2006.

Anna Politkovskajas grav. Foto: Amnesty International

Roemer Lemaitre tar upp att de kommit till seminariet för att prata om hur de ska skydda sig själva, men i vanlig ordning främst pratat om dem som de försöker skydda. Samtidigt tycker han att det är positivt att det är det första seminariet han har varit på med deltagare inte bara från Tjetjenien utan också från andra delar av Norra Kaukasus. Robert Hårdh ber alla människorättsförsvarare från Ryssland att resa sig upp och applåderna rungar i lokalen.

Tatiana Loksjina och Robert Hårdh efter seminariet. Foto: Emma Lundström

Robert Hårdh räknar upp de rekommendationer till EU som man kommit fram till under konferensen och sedan är det dags för Carl Gershman från amerikanska National Endowement for Democracy som varit med och organiserat konferensen att samla ihop trådarna och avsluta. Han är djupt oroad över situationen i Ryssland:
– Det är fruktansvärt, vissa av oss som är involverade anser att det är värre än på 1970-talet. Det är våldsammare och mer cyniskt. Bara en sådan sak som att Kadyrov anklagade människorättsförsvararna för att mördat Natasja.

– Moskva har lagt ut mördandet på ligister i regionerna så att det blir väldigt svårt att lägga skulden på Putin, även om han är ansvarig, säger Carl Gershman som menar att Ryssland befinner sig i en djup existentiell kris och är på väg åt fel håll:
– Jag anser att Rysslands överlevnad är i fara, de är på väg att förstöra sig själva. Istället för att bemöta problemen skapar de nationalistiska strömningar. Människorättsförsvararna är Rysslands enda länk till Europa och till lagen – de är landets enda hopp. Jag vet att de känner sig isolerade och jag vill att ni ska veta att vi vill bryta den isoleringen.

Carl Gershman från National Endowement for Democracy.
Foto: Emma Lundström

– Stockholmsprocessen, det samarbete mellan en svensk och en amerikansk organisation, som börjar här är ett bra sätt att ena Europa och USA när det gäller Ryssland, säger Carl Gershman.
Han tar upp det uttryck som användes människorättsförsvarare i Ryssland redan på 1960-talet, när en handfull personer i augusti 1968 samlades på Röda torget i Moskva för att protestera mot inmarschen i Tjeckoslovakien: For our freedom, and yours – för vår frihet, och er:
– Det står för en internationell solidaritet som inte bara är moralisk utan också självisk: Europas frihet är inte möjlig så länge den här enorma grannen i öster faller allt djupare in i barbari.

Känslan som ligger som en tyngd över lokalen under hela seminariet kan sammanfattas i en mening: Det är inte frågan om, utan vem i rummet som kommer att mördas härnäst. Ett faktum som bränner i tårkanalerna och lämnar ett tryck över bröstet.

Text och foto: Emma Lundström

Läs mer:

Drop Criminal Libel Charges Against Activist ( Human Rights Watch 29 oktober 2009)

Russian authorities must investigate activist's murder (Amnesty International 26 oktober 2009)

Människorättsaktivist i Ingusjien mördad (Amnesty Press 26 oktober 2009)

Ryska människorättsaktivister får Sacharovpriset (Amnesty International 23 oktober 2009)

President Kadyrov libel trial reveals danger faced by human rights activists (Amnesty International 7 oktober 2009)

Russian President must act to end attacks on human rights activists (Amnesty International 5 oktober 2009)

Russian court orders new investigation into Politkovskaya murder case (Amnesty International 8 september 2009)

Russia must end impunity for murder of human rights activists ( Amnesty International 12 augusti 2009)

Stoppa jakten på människorättsaktivister (Amnesty International 12 augusti 2009)

Människorättsaktivist mördad (Amnesty International 16 juli 2009)

Oppositionen tystas (Amnesty International 2 februari 2009)

Människorättsadvokat mördad (Amnesty International 19 januari 2009)

Östgruppens rapport: Tio år av straffrihet. Tjetjenien väntar fortfarande på rättvisa

Robert Hårdh kramar om Tatiana Loksjina efter seminariet.
Foto: Emma Lundström

Carl Gershman och Jekaterina Sokirianskaja. Foto: Emma Lundström

Roemer Lemaitre. Foto: Emma Lundström

En av åhörarna tillsammans med Miriam Lanskoy och Carl Gershman.
Foto: Emma Lundström

reportage | 2009-11-05