Erdoğans Turkiet: Inget hopp om ljuspunkter

Journalister och människorättsaktivister fängslas i Turkiet. Statsanställda avskedas. Civilsamhället trycks tillbaka efter den misslyckade statskuppen 2016. President Erdoğan skaffar sig allt mer makt. Men vad driver honom? Och hur ska vi egentligen förstå Turkiet? Det diskuterades vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i Stockholm den 19 mars.

reportage | 2018-03-29
Av: Jennie Aquilonius
Larissa Gharavi och Ali Gharavi, IT-konsult som satt fängslad under flera månader i Turkiet efter ett tillslag mot ett människorättsseminarium i juli 2017.

Larissa Gharavi och Ali Gharavi, IT-konsult som satt fängslad under flera månader i Turkiet efter ett tillslag mot ett människorättsseminarium i juli 2017. Foto: Jennie Aquilonius

Plötsligt stormar mer än 20 arga män in i konferensrummet. Den svenske it-konsulten Ali Gharavi förstår inte vad den turkiska polisen säger. Det är den 5 juli 2017 och Ali Gharavi befinner sig på ön Büyükada, sydost om Istanbul, för att delta i ett möte om digital säkerhet och mental stress tillsammans med nio andra människorättsförsvarare, däribland Amnestys Turkietchef İdil Eser.

Polisen för Ali Gharavi till polisstationen. De tar hans klocka, mobil, kläder – till och med skosnörena. Han sitter i en cell och hör andra fångar ropa till varandra på turkiska, förstår inte ett ord. I två månader hålls han helt isolerad från världen. Han får inte ha någon kontakt med sin fru Larissa Dickey.

– Jag hade många jobbiga tankar. På en sådan plats slutar din verklighetsuppfattning fungera. Du kommer helt enkelt inte ihåg vem din fru är, hur din mamma ser ut eller vad din moster heter, säger Ali Gharavi.

Han står längst fram i Sverigesalen på Utrikespolitiska institutet tillsammans med Larissa Dickey. De deltar i seminariet ”Hur ska vi förstå Turkiet?” som arrangeras av Utrikespolitiska institutet, Svenska PEN och Kungliga Vitterhetsakademien. Paret berättar om ovissheten. Att inte veta vad som hände eller skulle hända. Det visade sig att de tio människorättsförsvararna stod åtalade för att ha planerat ett uppror, och för medlemskap i och stöd till en terrororganisation. I oktober släpptes Ali Gharavi mot borgen.

Turkiet-seminariet lockade många besökare.

Turkiet-seminariet lockade många besökare. Foto: Jennie Aquilonius

Det här är bara ett exempel på läget för människorättsaktivister, feminister, journalister och oppositionspolitiker i Turkiet. Helin Sahin, handläggare vid Palmecentrets Turkietprogram, berättar att situationen för civilsamhällesorganisationer förändrats drastiskt efter den misslyckade statskuppen i juli 2016, och det efterföljande undantagstillståndet.

– På en dag stängdes över 300 civilsamhällesorganisationer och hundratals stiftelser ner. Mötesmöjligheterna begränsas kraftigt, säger hon.

Enligt Helin Sahin anklagas många som är verksamma inom det civila samhället för anknytningar till den kurdiska terrorstämplade organisationen PKK, Gülenrörelsen, som anklagas för att ligga bakom kuppförsöket, eller olika vänsterorganisationer. Majoriteten av kvinnoorganisationerna som verkar i sydöstra och östra Turkiet har också stängts ner av regeringen. Även många skyddscenter för våldsutsatta kvinnor har slutat med sin verksamhet.

Helin Sahin, statsvetare och verksam vid Palmecentrets Mellanöstern och Nordafrika-program. Till vänster  Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet som var moderator.

Helin Sahin, statsvetare och verksam vid Palmecentrets Mellanöstern och Nordafrika-program. Till vänster Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet som var moderator. Foto: Jennie Aquilonius

– I samband med undantagstillståndet har det skett en ökning av antalet tortyrfall, alltså mycket trakasserier och även fall av våldtäkt under arrest. Mord på kvinnor har ökat och när någon anmäler brott hotas både den som anmäler och deras juridiska ombud, säger Helin Sahin.

Turkiet har flest fängslade journalister i världen. En av dem som suttit inne är Can Dündar, tidigare chefredaktör för dagstidningen Cumhuriyet. Han deltar i samtalet via Skype från Tyskland, där han nu bor i exil. Can Dündar arresterades 2015, anklagad för spionage, efter att tidningen avslöjat hur den turkiska underrättelsetjänsten MIT illegalt transporterade vapen till islamistiska rebeller i Syrien. I dag är han arresterad i sin frånvaro och riskerar 20 års fängelse.

Cumhuriyet avslöjade den 29 maj 2015 hur turkiska säkerhetstjänsten MIT smugglade vapen till islamistiska rebeller i Syrien.

Cumhuriyet avslöjade den 29 maj 2015 hur turkiska säkerhetstjänsten MIT smugglade vapen till islamistiska rebeller i Syrien.

Flera av hans kollegor sitter fortfarande fängslade eller har släppts mot borgen i väntan på rättegång. Organisationens ordförande är också bakom galler.

– Det är svårt att vara journalist i Turkiet i dag, det är ett farligt yrke. Att leta efter, skriva och prata om sanningen är förbjudet. Du måste vara mycket modig för att göra det, säger Can Dündar.

Han berättar att regeringen kontrollerar majoriteten av medierna. Bara en liten grupp självständiga journalister kämpar fortfarande, sitter i fängelse eller är arbetslösa. När Can Dündar och hans kollegor släpptes år 2016 uttryckte president Recep Tayyip Erdoğan att han ogillade rättens beslut. Det första regeringen gjorde efter att undantagstillståndet införts var också att fängsla åklagare och domare i landet.

– Två av domarna sitter fortfarande i fängelse, i samma fängelse där jag satt, säger Can Dündar.

Han är besviken på Europadomstolen för mänskliga rättigheterna i Strasbourg, som han menar är alltför passiv:

– De vet att det inte råder någon rättssäkerhet i Turkiet, men avvaktar i stället för att ingripa.

Can Dündar.

Can Dündar. Foto: Claude Truong-Ngoc/ Wikimedia Commons

Bitte Hammargren är ansvarig för Mellanöstern- och Nordafrika-programmet på Utrikespolitiska institutet. Hon beskriver president Erdoğan som en makthungrig person.

– Han är inte en ideologisk politiker. Han byter åsikter och är en taktiker, det som är konsekvent är vägen mot makten, säger hon.

Bitte Hammargren berättar att Erdoğans blick 2003, då som nyvald premiärminister, var helt riktad mot de europeiska huvudstäderna. EU-frågan var ett sätt för honom att få in militären i barackerna. I samma veva visade han öppenhet i frågan om förtrycket av kurderna och hans parti AKP fick många kurdiska röster. I dag ser vi ett helt annat Turkiet, menar hon. Erdoğan har valt kriget mot kurdiska PKK och kriget mot de kurdledda styrkorna i norra Syrien av taktiska skäl; för att säkra makten.

Bitte Hammargren jämför EU och Turkiet med ett förlovat par som tyckte ganska bra om varandra en gång i tiden, men där det nu är iskallt i relationen:

– Alla vet att de inte kommer att gifta sig, men ingen vill bryta först och få skulden. Det finns också frågor där EU och Turkiet alltid har gemensamma intressen genom Turkiets geografiska läge, migrationsfrågan, handeln och vissa säkerhetsfrågor.

Bitte Hammargren ser många hållpunkter på vägen hit. År 2004 blev Erdoğan för första gången bränd av EU. Han tog en politisk risk och satsade på Kofi Annans, dåvarande generalsekreterare för FN, plan för att återförena grek- och turkcyprioter på Cypern. Den turkiska militären var emot och ville få bort Erdoğan. Turkcyprioterna röstade ja till planen i folkomröstningen.

– Men till Erdoğans förfäran röstade grekcyprioterna nej. Och den planen var ju inbäddad i tanken att hela Cypern skulle bli EU-medlem, och det blev de, trots att Annan-planen inte gick igenom. Han kände sig bränd, sviken och lurad av EU och det har påverkat hans syn på EU-politiken, säger Bitte Hammargren.

Klas-Göran Karlsson, Helin Sahin och Bitte Hammargren.

Klas-Göran Karlsson, Helin Sahin och Bitte Hammargren. Foto: Jennie Aquilonius

Ett annat vägmärke är när Erdoğans auktoritära stil började växa i och med att han lyckades få allt större procentsatser i valen, särskilt 2011. Då ökade också korruptionsmisstankarna mot honom. Han byggde dock upp sin makt med hjälp av Gülenrörelsen.

– Gülenrörelsen, som många trodde enbart sysslade med civila frågor som utbildning, fick in en massa människor i statsapparaten. Rörelsen är nu utpekad att ligga bakom kuppförsöket i juli 2016, förklarar Bitte Hammargren.

2014 blev Erdoğan vald till president. Men vad är det då för Turkiet som han vill skapa om han lyckas vinna nästa presidentval år 2019?

– Det blir en total presidentmakt, som han i praktiken till stor del utövar redan nu, men då kan han författningsenligt få igenom följande: parlamentarismen avskaffas, presidentstyret ger honom makt att upplösa parlamentet, han kan härska genom dekret, han kan utse höga domare, jurister och vicepresidenter, och han kan införa undantagstillstånd när han vill, säger Bitte Hammargren.

Efter Ungturkarnas maktövertagande 1908 utlovades jämlikhet för alla medborgare i det Osmanska riket som då omfattade delar av Balkan och stora delar av Mellanöstern.

Efter Ungturkarnas maktövertagande 1908 utlovades jämlikhet för alla medborgare i det Osmanska riket som då omfattade delar av Balkan och stora delar av Mellanöstern. Foto: Sotirios Christidis/Wikimedia

Den som vill försöka förstå Turkiet behöver veta något om det Osmanska riket i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det förklarar Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet. Ungturkarna, en grupp unga, västutbildade personer, hade bestämt sig för att Turkiet skulle utvecklas.

De startade partiet Kommittén för enhet och framsteg, som tog makten genom en ganska oblodig statskupp 1908. Först försökte de utveckla en demokratisk stat med mänskliga rättigheter. Men i Första världskriget allierade sig Osmanska riket med Tysklands och Österrike-Ungern och när det militära läget försämrades blev nationalismen viktigare för det krackelerande imperiet.

– Ungturkarna blev mer och mer intresserad att vidmakthålla det Osmanska riket till varje pris. Det här slutade under 1915–1917 med den moderna tidens kanske första folkmord, förövat mot kristna grupper, framför allt armenierna, säger Klas-Göran Karlsson.

Folkmordet på armenier och andra kristna grupper fick uppmärksamhet i omvärlden. Här en rubrik i New York Times 15 december 1915.

Folkmordet på armenier och andra kristna grupper fick uppmärksamhet i omvärlden. Här en rubrik i New York Times 15 december 1915. Foto: Wikimedia

Klas-Göran Karlsson berättar att det här kan beskrivas som det arketypiska moderna folkmordet; ett folkmord som förövades med alla de rekvisit som tillhör det moderna samhället. Det vill säga en strävan efter en nationalstat, att skapa en homogen stat med så få minoriteter som möjligt och att lyfta fram nationalismen som den viktigaste idéströmningen.

– Första världskriget var en katastrof för Osmanska riket, men folkmordet var oerhört framgångsrikt. Man lyckades faktiskt skapa nationalstaten Turkiet, med förfärliga medel.

Han förklarar att många av de spänningar och motsägelser som finns i den turkiska historien också finns i den sen-osmanska tiden. Det handlar om nationalstatsidealet som ständigt utmanas av idealet att bygga ett imperium. Men också om en obalans mellan satsningar på ekonomisk och militär modernisering utan motsvarande satsning på demokrati och mänskliga rättigheter.

– I efterkrigstiden, när demokrati blir intressant i Turkiet, ser vi hela tiden de här motsägelserna. Turkiet utvecklas efter Första världskriget till ett sekulärt land, men aldrig ett sekulärt land där religion blir en ensak för varje individ. Det utvecklas ett civilsamhälle, men civilsamhället får sällan utvecklas utan statens inblandning.

Mustafa Kemal Atatürk, den turkiska republikens förste president, inledde på 1920-talet en sekuralisering. Här besöker han 1933 universitetet i Istanbul där kvinnor och män studerade tillsammans.

Mustafa Kemal Atatürk, den turkiska republikens förste president, inledde på 1920-talet en sekuralisering. Här besöker han 1933 universitetet i Istanbul där kvinnor och män studerade tillsammans. Foto: Okänd/Wikimedia

Själv är Klas-Göran Karlsson särskilt intresserad av folkmordet:

– Ett folkmord tar aldrig slut innan det har erkänts. Det armeniska folkmordet lever i högönsklig välmåga även i dag, just för att det finns en stat som heter Turkiet som satser hela sin stats resurser på att förneka det. Det är ganska oerhört i folkmordets historia.

Jennie Aquilonius
jennie.aquilonius@gmail.com

Amnestys ordförande kvar i fängelse

Vid en förhandling den 31 januari beslöt en domstol i Istanbul att villkorligt frige Amnestys ordförande, Taner Kılıç. Han hade då suttit nästan åtta månader i fängelse sedan han greps den 6 juni 2017 och på felaktiga grunder anklagades för att tillhöra Fethullah Gülen-rörelsen.

På kvällen den 31 januari väntade representanter för Amnesty och Taner Kılıçs familj på att han skulle komma ut ur fängelset. Det visade sig dock att åklagaren hade överklagat beslutet och en annan domstol beslöt att Taner Kılıç ska hållas kvar i häkte. Rättegången kommer att fortsätta först den 21 juni.

Den 11 mars uppmärksammade Amnesty runt om i världen att Taner Kılıç, Amnestys ordförande i Turkiet, fyllde år. Taner Kılıç har suttit i häkte sedan i juni 2017.

Den 11 mars uppmärksammade Amnesty runt om i världen att Taner Kılıç, Amnestys ordförande i Turkiet, fyllde år. Taner Kılıç har suttit i häkte sedan i juni 2017. Foto: Amnesty 06 Turkietgrupp

På Taner Kılıçs födelsedag den 11 mars arrangerade Amnesty International protester i många länder för att kräva att Taner Kılıç friges. I Stockholm bjöd Amnesty 06 Turkietgrupp på tårta på ett kylslaget Medborgarplatsen.

Ulf B Andersson

Läs också

Turkish authorities seize control of pro-Kurdish national daily (Committe to Protect Journalists 28 mars 2018)

Turkey: Students detained for anti-war protest (Amnesty International 28 mars 2018)

Turkey: Crackdown on Social Media Posts. Detention, Prosecutions Over Criticisms of Turkish Army Actions in Syria (Human Rights Watch 27 mars 2018)

New law reinforces Turkish government’s control of the Internet (Reportrar utan gränser 27 mars 2018)

 President Recep Tayyip Erdoğan.

President Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Wikipedia

Turkey: European Court decision gives hope for those arbitrarily detained (Amnesty International 20 mars 2018)

Turkey: Release of Cumhuriyet journalists “provides glimmer of hope” (Amnesty International 9 mars 2018)

Turkey sentences at least 22 journalists on terrorism-related charges (Committe to Protect Journalists 8 mars 2018)

We must speak up for free expression in Turkey (Amnesty International 1 mars 2018)

Läs mer om Turkiet från Amnesty Press

Istanbul: Tusentals hyllade minnet av den mördade redaktören Hrant Dink (20 januari 2018)

En lång dag i Istanbul (21 november – även i nummer 4/2018)

MR-DAGARNA2017: Feminister under hot i Turkiet (12 november 2017)

”Jag kan inte se något alternativ till Erdoğan” (20 september 2017)

”Turkiet är inte Erdoğan” (8 september 2017)

Turkiet: Vad kan göras för att stoppa utvecklingen? (17 augusti 2017)

Rädslan sprider sig i Turkiet (Krönika av Bitte Hammargren 12 juni 2017 – även i nummer 2/2017)

Minnet av Hrant Dink lever (15 februari 2017- även i nr 1/2017)

Can Dündar: Erdoğan har EU-ledarna på knä (23 december 2016)

Krigets återkomst (nummer 3/2016)

BOKMÄSSAN2016: Turkiets längtan till det som en gång var (30 september 2016)

Hon var på seminarium i Stockholm – nu är Sebnem Korur Fincanci häktad i Turkiet (23 juni 2016)

Prideparad förbjuds i Istanbul – Amnesty uppmanar till protester (18 juni 2016)

PRESSFRIHETENS DAG 2016: Turkiets journalister under allt hårdare tryck (3 maj 2016)

Turkiet: 2 000 rättsfall mot personer som anklagas för att ha skymfat Erdoğan (26 april 2016)

Turkiet dränker Edens lustgård (2 oktober 2015 , även i nummer 3/2015)

Turkiet stängde grinden vid manifestation för yttrandefrihet (25 april 2016)

Vart är Turkiet på väg? (nummer 1/2016)

Nio år sedan Hrant Dink mördades: 2 000 i minnesmanifestation i Istanbul (19 januari 2016)

Turkiet inför 100-årsminnet av folkmordet (23 april 2015)

Kurder vill leda kampen för ett mer demokratiskt Turkiet - Amnesty Press rapporterar från Diyarbakir (5 mars 2013)

Jag bokar nästa resa till Istanbul (27 november 2012)

Åter till 1915 (2 augusti 2012)

Yttrandefriheten sitter trångt i Erdogans Turkiet - ”70 journalister och författare fängslade” (15 juni 2011)

När bokstaven W blir en fråga om mänskliga rättigheter (6 oktober 2009)

Kampen för pressfrihet i Turkiet (5 juli 2007)

reportage | 2018-03-29
Av: Jennie Aquilonius