Grattis, Amnestyfonden – 50 år av bistånd

Amnestyfonden är något av en doldis. Men genom hemliga kanaler, ett brett kontaktnät och personligt engagemang har 50-årsjubilaren under åren lyckats ge stöd till människor som vanliga biståndsorganisationer har svårt att nå.

"Å vilken härlig fred!" drog in 1 272 kronor och 99 öre i kollekt på premiären 1 september 1966. Det blev grunden till Amnestyfonden. Foto: Beata Bergström

”AB Svenska Ords intåg på Kungliga Dramatiska teatern har inte bara emotsetts med spända förväntningar utan också föranlett dessa morgontidiga biljettköer, som annars brukar vara förbehållna Operan i samband med något celebert gästspel.”

Så lyder recensionen i Svenska Dagbladet den 2 september 1966, dagen efter premiären av soarén Å vilken härlig fred!. Bakom föreställningen ligger de kända skådespelarna Hasse Alfredson och Tage Danielsson, som båda är engagerade medlemmar i Amnestygrupp 50.

Revyn gör succé och det är inkomsten från uppsättningarna som utgör grundplåten i stiftelsen den svenska Amnestyfonden, som bildas senare samma år. Idag bidrar fonden årligen med miljontals kronor i stöd till både enskilda individer och organisationer över hela världen, och står för omkring hälften av Amnesty Internationals totala biståndsverksamhet.

En av dem som ser revyn på Dramatens lilla scen är Marianne Eyre. Ett halvt sekel senare skrattar hon fortfarande gott vid minnet av revyn från sin soffa i den trivsamma lägenheten på Reimersholme i Stockholm.

– Jag blir rörd då jag läser recensionerna från kvällen. Hasse och Tage var ju det bästa vi visste i min generation. De var intelligenta och roliga och hade ett djupt engagemang för mänskliga fri- och rättigheter.

Marianne Eyre ansvarade under många år för fondens arbete på sekretariatet. Hennes berättelser från 1960- och 1970-talen ger en levande bild av tillståndet för de mänskliga rättigheterna i världen på den tiden. Foto: Vera Häggblom

Marianne Eyre börjar tidigt ansvara för fondens verksamhet på sekretariatet och hennes berättelser från 1960- och 1970-talen sänder ekon från en helt annan värld.

– I Grekland hade militärjuntan tagit makten 1967, i Spanien styrde Franco och Portugal var också ett land med fascistiskt styre. Det var Vietnamkriget, Sovjet, Latinamerika. På något sätt präglade det mig så att jag, när jag hörde talas om ett land, per automatik tänkte ”jaha, hur många politiska fångar har de där?”, säger Marianne Eyre.

Inledningsvis användes fondens bistånd framförallt till att ge ekonomiskt stöd till basbehov för samvetsfångar och deras familjer. Det var Amnestygrupperna som ansökte om medel från fonden till ”sina” adopterade fångar, och oftast var det inga stora summor det rörde sig om – det kunde handla om några hundralappar för att köpa ett par nya glasögon, bidrag till barnens skolgång eller stöd för att betala rättegångskostnader.

Ian Smith hade 1965 ensidigt utropat Rhodesias självständighet. Svarta nationalistledare fängslades och Amnesty engagerade sig för samvetsfångar och deras familjer. Foto: Colin Weyer/Wikipedia

Marianne Eyre har sammanställt en lista över protokoll från 1969 och konstaterar att fyra av de åtta fall som togs upp under årets första fondstyrelsemöte handlade om Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), och att ”ett anslag om 50 till 100 kronor för inköp av böcker beviljades ZANU-ledaren Ndabaningi Sithole som hade rätt att studera i fängelset”.

Det hände också att Londonsekretariatet bad om stöd från fonden för fall som hamnade lite utanför Amnestys mandat. Vid ett tillfälle bad exempelvis London den svenska Amnestyfonden om stöd till fem politiska fångar som satt fängslade i Pretoria Central Prison i apartheidregimens Sydafrika. I ansökan står att ”de inte helt kan rubriceras som Amnestyfall och därför inte kan adopteras som samvetsfångar, men att de är i stort behov av pengar till studiematerial”.

Marianne Eyre konstaterar att det troligtvis handlade om medlemmar av befrielserörelserna ANC och PAC, som hade förbjudits efter massakern i Sharpeville 1960.

– Men då Nelson Mandela inte kunde adopteras som samvetsfånge blev jag besviken på Amnesty, utbrister Marianne Eyre.

Förutom de pengar som strömmade in från Å vilken härlig fred!, har fonden under åren tagit emot bidrag från ett stort antal givare: kollekt från kyrkor, Radiohjälpen och Socialdemokraterna, samt många enskilda givare, för att nämna några.

Amnestyfonden fick också under en lång period in pengar från statliga organ. Marianne Eyre berättar att fonden bland annat fick ett stort anslag till politiska fångar och deras familjer i södra Afrika efter att Amnesty Internationals dåvarande generalsekreterare, Martin Ennals, hade presenterat Amnestys humanitära hjälp på utrikesdepartementet i Stockholm. SIDA bidrog med stora summor till politiska fångar och deras anhöriga i bland annat Chile och Bolivia under 1970-talet.

I takt med att Amnesty som organisation har tagit sig an ett allt bredare spektrum av människorättskränkningar har också fondens mandat vidgats. År 2006 antas de nya riktlinjerna för MR-bistånd, vilket bland annat innebär att fondens stöd i högre utsträckning börjar gå till kapacitetsuppbyggnad av lokala människorättsorganisationer som arbetar för att förhindra att övergrepp sker.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson drev med Sveriges roll under andra världskriget i "Å vilken härlig fred!" Foto: Okänd - Pressens bild/Wikipedia

Ernesto Katzenstein, ledamot i fondstyrelsen 2005–2008 samt 2014–2016 och ordförande för fonden 2010–2014, är positiv till utvecklingen, även om han vill understryka att grupperna utförde ett väldigt bra jobb då de arbetade med sina fångfall.

– Det finns säkert familjer som skulle gått under annars och jag undrar hur många sydafrikanska och rhodesiska barn som fick gå i skolan tack vare att fonden förmedlade pengar. Men ”våra fångar” är också en aning paternalistiskt. Genom att stärka lokala organisationer kan vi få det bästa resultatet, och då stärker vi deras egen människorättsrörelse. På det sättet hjälper vi indirekt alla fångar, säger han.

Ernesto Katzenstein kom själv till Sverige som politisk flykting från Uruguay. Ett av hans starkaste fonden-relaterade minnen är också ett som väcker minnen från tiden i Uruguay innan militären tog makten 1973. Som politiskt aktiv greps Ernesto och utsattes för misshandel.

Ernesto Katzenstein, före detta ordförande för fondstyrelsen, anser att fondens stöd ger bäst resultat genom stärkandet av lokala människorättsorganisationer. Foto: Vera Häggblom

Då han efter en vecka i förhör fick träffa en advokat frågade denne ”Har du blivit misshandlad?”. ”Ja, jag fick stryk”, svarade Ernesto. ”Vill du göra en anmälan?” blev följdfrågan från advokaten.

– Äsch, vadå anmälan, har man gett sig in i leken får man leken tåla, tänkte jag. Jag ville förändra världen och tänkte att det här var priset man fick betala, berättar Ernesto Katzenstein.

Då han för några år sedan besökte ett projekt som fonden hade gett stöd till i Rio de Janeiro i Brasilien, där man genom studiecirklar på temat mänskliga rättigheter fick före detta fångar och deras familjer att inse att polisen inte hade rätt att misshandla dem även om de hade begått brott, eller ha sex med dem bara för att de var prostituerade, kunde han plötsligt relatera till sitt eget liv.

– De här var människor som, liksom jag då jag som ung gav mig in i politiken, inte trott att de hade rättigheter. Det var fantastiskt att höra dem berätta att de förstått att de visst hade rättigheter, och jag förstod hur viktigt det är att stärka människor och människorättsorganisationer, säger Ernesto Katzenstein.

Sedan de nya riktlinjerna för MR-bistånd antogs har fondens stöd också mer och mer anpassats efter Amnesty Internationals strategiska mål. Gunilla Odin, som sedan länge är anställd på fonden, berättar att nästan alla ansökningar idag går via det internationella sekretariatet.

– Det har blivit lite uppstramat, tidigare letade vi också upp organisationer själva, säger hon.

Rose-Marie Asker var länge engagerad i fondens styrelse. Idag är hon landssamordnare för Colombia, Ecuador, Peru och Nigeria och flyktingsamordnare för Värmland/Dalsland. Dessutom är hon ordförande för svenska FN-förbundet i Sunne. Foto: Vera Häggblom

Rose-Marie Asker, som var aktiv i fondstyrelsen i olika omgångar mellan 1988–2004, och som var fondstyrelsens ordförande under stora delar av 1990-talet, är inte helt nöjd med utvecklingen.

– Det är väl bra om vi arbetar strategiskt, men vi får inte glömma bort individerna. Allt måste väl inte nödvändigtvis hamna inom Amnestys strategi. Tidigare var det nog lite friare, säger hon.

Gunilla Odin upplever det dock som positivt att ha kraften av hela organisationen bakom sig i arbetet:

– Det bästa med arbetet för fonden är då vi når personer som ingen annan når och kan genomföra stöd, det ger en enorm tillfredsställelse. Det känns förstås ännu roligare då vi som organisation – ”One Amnesty” – gemensamt har jobbat med alla våra metoder och ser hur biståndet får en avgörande roll.

Ett sådant exempel är Claudia Medina från Mexiko, som lyftes fram som ett individfall inom ramen för Amnestykampanjen ”Stoppa tortyr”. Claudia Medina hade blivit godtyckligt frihetsberövad och utsatt för tortyr för att tvinga fram en falsk bekännelse, men frikändes till slut i februari 2015 från alla anklagelsepunkter med hjälp av försvarsadvokater från en lokal biståndsorganisation som Amnestyfonden bekostade.

Claudia Medina från Mexiko uppmärksammades under Amnesty-kampanjen ”Stoppa tortyr”. Amnestyfonden gav stöd till de advokatkostnader som ledde till att hon i februari 2015 till slut frikändes från alla anklagelsepunkter. Foto: Iván Contreras/AI

Många av de fall Amnestyfonden stödjer går dock inte att lyfta fram på samma sätt som Claudia Medina. ”Fast det där får du inte skriva” är en mening som yttras av såväl Gunilla Odin som Ernesto Katzenstein både en och två gånger under intervjuerna.

– Om vi förmedlar pengar eller kommunicerar på ett dåligt sätt kan en person komma att gripas, torteras eller till och med försvinna för att den varit i kontakt med Amnesty. Vi måste alltid ta detta i beaktande, förklarar Gunilla Odin.

För Rose-Marie Askers del är en av drivkrafterna bakom hennes engagemang för de mänskliga rättigheterna just tacksamheten över att slippa rädslan som många av personerna hon kommit i kontakt med genom fonden tvingas leva med.

– Tänk att vi bor i ett land som Sverige där vi inte behöver vara rädda och gå och titta oss över axeln hela tiden. Vi har en trygghet och säkerhet här som vi ska vara väldigt glada över tycker jag, säger hon på mjuk värmländska.

Rose-Marie Asker tycker inte heller att det är konstigt att fondens verksamhet måste vara lite hemlighetsfull:

– Det där är så självklart. I en diktators ögon är det mycket värre om du skickar pengar till en person som inte klarar sig på egen hand än om du skriver ett brev till diktatorn. Men det där ändras ju också – på min tid kunde vi till exempel inte nämna att man gav pengar till Nigeria, det kan man ju idag.

För att hantera känslig information och skydda personerna som fonden har kontakt med använder sig de anställda av olika krypteringsprogram och säkra chattar. Trots det finns det alltid en risk inbyggd i kommunikationen med mottagaren.

– Något som är väldigt obehagligt att konstatera är att det som vanlig dödlig handläggare, och inte it-expert, inte helt går att skydda sig mot avlyssning och hackers. Men vi är otroligt försiktiga vad det gäller våra kontakter och har de mest kryptiska samtal för att inte försätta någon i fara, säger Gunilla Odin.

Processen att förmedla pengar till mottagaren är en annan svårighet för fonden. I och med att många människorättsförsvarare inte har tillgång till bankkonton måste pengarna gå via pengaförmedlingskontor och andra snabbfiler. Dessutom gäller det att kunna fatta beslut snabbt, i de fall personerna i fråga befinner sig i omedelbar fara och exempelvis måste fly eller gömma sig.

– Vi kunde inom loppet av bara några timmar fatta ett välinformerat beslut över telefon och få iväg pengarna till mottagaren, säger Ernesto Katzenstein.

Efter att pengarna skickats iväg via olika förmedlingstjänster kunde det dock komma in samtal från Tyskland där personen i andra änden av luren ställde frågor om på vilket sätt fondens representant kände mottagaren av pengarna, var de hade träffats och så vidare.

Ytterligare en sak som försvårar arbetet för fonden är de hårdare regelverk som införts under de senaste åren i syfte att bekämpa terrorism.

Gunilla Odin sköter det dagliga arbetet på fonden. Foto: Vera Häggblom

– Jakten på terrorister och pengatvättare är ett problem för oss då vi ska skicka pengar, det försvårar processen och gör den väldigt tidskrävande, konstaterar Gunilla Odin, som själv har blivit blockerad från ett pengaförmedlingskontor.

Även under Mariannes Eyres tid var det ibland en grannlaga uppgift att få iväg stödet. Hon berättar bland annat att pengarna som grupperna samlade ihop och sökte bidrag till hos fonden skickades till de adopterade fångarna i Rhodesia via hemliga kanaler i London och sedan förmedlades via den kyrkliga organisationen Christian Care.

I och med att Amnestyfondens biståndsverksamhet många gånger är av känslig natur, har fonden stundtals hamnat lite utanför rampljuset. Gunilla Odin säger dock att fonden nu arbetar för att lyfta fram sitt arbete på ett tydligare sätt än tidigare:

– Vi jobbar på att vara lite mindre hemliga och visa vår del av MR-arbetet.

Ytterligare en anledning till att fonden inte syns så mycket är det gemensamma insamlingsavtalet från 2004, vilket innebär att fonden inte bedriver någon egen insamlingsverksamhet utan istället får ta del av 11 procent av den svenska sektionens intäkter.

– Insamlingsarbetet spelar ju en viktig roll i att förmedla vad du gör, säger Ernesto Katzenstein. Han upplever också att sektionsstyrelsen och fondstyrelsen har vuxit åt lite olika håll sedan år 2003, då de båda styrelserna skildes åt. Nu tycker han dock att situationen är på väg att förändras till det bättre och berättar att det pågår diskussioner kring ett nytt insamlingsavtal.

– Min förhoppning inför framtiden är att sektionsstyrelsen och sekretariatet ska förstå värdet av att ha en verksamhet som fonden och vilket namn Amnestyfonden har gett den svenska sektionen inom Amnesty internationellt, säger han.

I rollerna i "Å vilken härlig fred!": Från vänster på övre raden; Georg Rydeberg, Thommy Berggren, Sigge Fürst, Lars Amble. Mellersta raden; Mona Malm, Irma Christenson, Sif Ruud, Helena Brodin, oidentifierad man. Nedre raden; Per Myrberg, Bengt Eklund, Ernst-Hugo Järegård. Foto: Beata Bergström

Tillbaka på Reimersholme häller Marianne Eyre upp lite mer saft ur glastillbringaren – minnena från åren på Amnesty är många och kräver sin tid och eftertanke. Nu följer Marianne inte längre aktivt fondens arbete, men då hon i samband med årsmötena läser igenom protokollen från sin gamla arbetsplats infinner sig en skön känsla.

– Jag tänker med glädje på att Amnestyfonden finns kvar och på alla dem som arbetar med att nå ut till så många hjälpbehövande som möjligt. Det känns fint nu när man själv måste släppa taget, säger Marianne Eyre.

Vera Häggblom
[email protected]

Läs mer om Amnestyfonden på Amnestys hemsida

Fakta/ ”Å vilken härlig fred!"

• Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”beredskapsrevy” Å vilken härlig fred! hade premiär den 1 september 1966 på Dramaten i Stockholm.

• Inspirationen till revyn kom från den engelska satirfarsen Å, vilket härligt krig! av Joan Littlewood, och ironiserar över den svenska påstådda neutraliteten under andra världskriget.

• 57 föreställningar gavs på Dramaten.

• Under premiärkvällen samlades 1 272 kronor och 99 öre in i kollekt från publiken.

Fakta/ Amnestyfonden

• Stiftelsen svenska Amnestyfonden bildades 1966 på initiativ av Hans Alfredson och Tage Danielsson med intäkterna från revyn Å vilken härlig fred!

• Den första fondstyrelsen bestod av Hans Göran Franck (ordförande), Per Wästberg (vice ordförande), Ingrid Lilja (sekreterare) och Hans Michaeli (skattmästare).

• Fondstyrelsen utgörs idag av tio personer som utses av svenska sektionens årsmöte.

• Sedan den 1 januari 2004 bedriver Amnestyfonden och den svenska sektionen av Amnesty gemensam insamling, vilket för närvarande innebär att fonden får 11 procent av intäkterna och betalar 9 procent av insamlingskostnaderna.

• Amnestyfonden har två heltidsanställda.

Fakta/Fördelning av biståndet 2015

År 2015 betalade Amnestyfonden ut 9,8 miljoner kronor i bistånd.

95 ansökningar fördelade på 54 länder beviljades.

Såhär fördelades biståndet per världsdel 2015:
Asien: 39 procent.
Afrika: 27 procent.
Amerika: 11 procent.
Europa/Centralasien: 7 procent.
Mellanöstern/Nordafrika: 8 procent.
Globalt: 8 procent.

Källa: Amnestyfondens verksamhetsberättelse, 2016