Vilka krav kan ställas på biståndet?

reportage | 2008-09-25

Tydliga krav kan ställas på mottagaren av bistånd. Men det måste handla om rätt saker. Det anser Sven Elander från Forum Syd som har skrivit en rapport om bistånd och demokrati.

Under ett seminarium i Stockholm den 23 september lanserades den studie, ”Bistånd och demokrati”, som genomförts av Forum Syd. Studien tar upp brännande frågor om vilka villkor som kan ställas på de länder som tar emot svenskt bistånd och hur Sverige kan säkerställa att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras. Studien presenterades av dess författare, Sven Elander, från Forum Syd; deltog gjorde även folkpartiets Birgitta Ohlsson och Joakim Stymne, statssekreterare på UD. Moderator var Penny Davis från Diakonia.

Sven Elander inledde seminariet med att betona de mänskliga rättigheterna och demokratins fundamentala roll i biståndsdebatten. Han framhävde att det både är ett mål och ett medel för att nå utveckling i fattiga länder. Studien har försökt komma fram till svar och lösningar på hur biståndet bäst kan främja mänskliga rättigheter och demokrati. Undersökningen är begränsad till att enbart handla om olika former av budgetstöd; ett stöd som kanaliseras genom landets egna system och ingår i landets budget.

  • Tydliga krav bör ställas, men det måste handla om rätt saker, säger Sven Elander.

Han har i sin studie ställt frågor om vilka villkor som är legitima och effektiva att utkräva. Han delar upp det i ekonomiska policyvillkor och villkor vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati. De ekonomiska policyvillkoren har blivit kontroversiella och fått mycket kritik, bland annat för de omtalade strukturanpassningsprogrammen under 1980-talet. Den här typen av villkor regleras inte i någon internationell konvention. Det är osäkert varifrån man hämtar mandat för dess användning, det till skillnad mot de mänskliga rättigheterna som återfinns i FN:s allmänna förklaring.

De ekonomiska policyvillkoren som ställs på fattiga länder kan handla om vilka företag som ska privatiseras, hur inflationen ska hanteras eller hur stort budgetunderskottet får vara. Sven Elander menar att den här typen av villkor kan vara ett hinder för demokratin och att ansvarsutkrävandet mot det egna folket undergrävs.

Villkor vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter är inte lika omstridda. De mänskliga rättigheterna, som slås fast i FN:s allmänna förklaring från 1948 samt i ett antal konventioner, är universella och gäller alla människor överallt. Därför kan krav ställas att mottagarländer av bistånd lever upp till dessa eller att de för en politik i linje med FN:s millenniemål.

  • Det är inte något politiskt kontroversiellt krav som givarländerna hittat på, utan ett gemensamt åtagande som både givarna och mottagarna ska kunna ställa sig bakom, säger Sven Elander.

En förutsättning för att biståndet ska lyckas är att mottagarländerna känner ett demokratiskt ägarskap. Utvecklingsländerna ska ”äga” sina egna politiska strategier. Ägarskapet ska inte bara vara på statlig nivå, utan det är av yttersta vikt att strategierna är förankrade hos medborgarna.

Sven Elander påpekar att det är viktigt att resultaten får stå i centrum, inte vägen dit. Man tjänar på att titta på den faktiska fattigdomsminskningen; till exempel att fler barn går i skolan, hur många barn som vaccineras eller att färre personer drabbas av hiv/aids.

  • Man kan tala om en resultatbaserad konditionalitet, som i enighet med Parisagendan effektiviserar biståndet. Här finns det ett tydligt mandat att hämta från FN:s millenniemål. Det är viktigt att inte passivisera mottagaren av bistånd utan istället utarbeta mål och låta mottagaren finna vägen dit, säger Sven Elander.

Han riktar kritik mot Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, som lånar ut stora summor till fattiga länder, och de policyvillkor som dessa ställer. IMF har kommit att få en vägledande roll i biståndssammanhang då fonden går ut med ”grönt” eller ”rött” ljus beroende på hur man bedömer att situationen ser ut. IMF ställer krav där de saknar expertis, vilket i förlängningen får negativa konsekvenser. Fokus ligger på ekonomi och få villkor riktar in sig på mänskliga rättigheter.

IMF och Världsbanken styrs av de rika länderna, där Sverige har ett visst inflytande. Enligt Sven Elander har Sverige försvarat IMF:s övergripande linje och låtit bli att protestera mot de policykrav som ställs. Man har motsatt sig ett tak för hur många krav som får ställas per lån.

Sven Elanders rekommendation är att Sverige bör använda sig av ett så brett underlag som möjligt vid bedömning av mottagarländernas ekonomiska politik och inkludera en rad olika källor vid sidan av IMF:s bedömningar. Sverige bör även verka för att öka, den nästintill obefintliga, transparensen inom IMF och Världsbanken.

Joakim Stymne från utrikesdepartementet betonar att det är av största vikt att dessa frågor diskuteras. Relationen mellan fattigdom och mänskliga rättigheter är central i allt biståndsarbete.

  • Kampen mot fattigdomen måste adressera faktorer som makt, valmöjlighet och värdighet. Demokrati och mänskliga rättigheter är inte ett mål i sig själv, utan en effektiv strategi i fattigdomsbekämpning, säger Joakim Stymne.

Han framhåller att den svenska regeringen försöker använda sig av Parisdeklarationens principer och att det handlar om ett gemensamt åtagande mellan givare och mottagare. Enligt honom har kraven minskat och ägandeskapet ökat för mottagarländerna, men det är viktigt med viss kontroll för att regeringen ska kunna motivera för det svenska folket hur biståndspengarna används.

Frågan om policyvillkor ska enligt Joakim Stymne inte behöva vara en vattendelare, istället borde man kunna inta en pragmatisk hållning. Han framhåller att konditionalitet inte införts på grund av illvilja från givarländer eller IMF och Världsbanken, utan för att skapa en makroekonomisk stabilitet där ekonomiska och sociala rättigheter säkras.

Birgitta Ohlsson inleder med att säga att 2007 var ett år av tillbakagång för demokratin. Därför är det viktigt att ställa krav när det gäller mänskliga rättigheter, tillsammans med kvinnors rättigheter och krav för miljön.

  • Vi måste vara tydliga med att marknadsekonomi är det enda systemet som fungerat. Men för det ska vi inte införa någon turboekonomi i mottagarländerna, säger Birgitta Ohlsson.

Hon anser att tendenser som tyder på biståndssamarbeten som gynnar givarna måste stoppas. Frihandel är nyckeln. Det behövs mer globalisering, men en solidarisk sådan.

Text: Emma Mossberg

Läs mer:
Ska biståndet främja demokrati? (reportage i AP nummer 4/2005)

reportage | 2008-09-25