Tjetjenien: Konflikten går snart in på sitt femte år

I augusti är det fem år sedan tjetjensk gerilla invaderade den ryska grannrepubliken Dagestan. I september 1999 exploderade ett antal bomber i lägenheter i de ryska städerna Moskva och Volgodonsk och dödade runt 300 ryska civila. De ryska myndigheterna påstod att attackerna utförts av tjetjenska terrorister och lade skulden på den demokratiskt valde tjetjenske presidenten Aslan Maskhadov. På dessa grunder invaderade och ockuperade ryska trupper den ryska republiken Tjetjenien. Amnesty Press ger här en bakgrund till kriget.

Rachel Denber skriver i Human Rights Watchs världsrapport för 2004 att Tjetjenien-konflikten är Europas värsta människorättskris i det nya årtiondet. Konflikten har varit förödande för både den ryska och den tjetjenska civilbefolkningen och Denber anser att den nu är ett av de största hoten mot stabilitet och rättssäkerhet i Ryssland. Både ryska trupper och tjetjenska rebeller är ansvariga för de utomrättsliga avrättningar, bombningar, våldtäkter, "försvinnanden" och fall av tortyr som karakteriserar konflikten än idag.

I september 1999 drev ryska trupper med stora svårigheter tillbaka tjetjenerna över gränsen till Tjetjenien och invaderade republiken. Den ryske premiärministern Vladimir Putin, som år 2000 valdes till president förklarade att det officiella syftet med invasionen var att neutralisera den tjetjenska gerillagrupp, ledd av Sjamil Basajev, som hade invaderat Dagestan. Offensiven var även menad att neutralisera andra terroristgrupper som funnit en fristad i Tjetjenien efter det första Tjetjenienkriget som utspelades mellan åren 1994 och 1996. Men den ryska offensiven och den efterföljande ockupationen var brutal, anser den ”Amerikanska kommittén för fred i Tjetjenien”, ACPC.

Den ryske presidenten Vladimir Putin beordrade att ballistiska missiler skulle användas mot den tjetjenska huvudstaden Groznyj under erövringen av staden. Detta är första gången i världshistorien som ett statsöverhuvud har skickat ballistiska missiler mot en stad i sitt eget land.

Copyright: Human Rights Centre Memorial
Släktingar till "försvunna" personer försöker identifiera kropparna
i en byggnad i centrala Grozny där en massgrav upptäckts.

Ebba Sävborg skriver i "Världspolitikens dagsfrågor", nummer två, 2004, att den planerade operationen mot den tjetjenska gerillan framställdes som att den skulle bli snabb och smärtfri, men i verkligheten utvecklades den till ett långt krig emot hela den tjetjenska befolkningen. I fem månader, från september 1999 till början av år 2000, fälldes bomber och granater över landet som dödade tusentals civila, och massakrer som dödade hundratals tjetjener utfördes av ryska soldater. I mars 2000 hade ryska styrkor tagit åtminstone formell kontroll över stora delar av Tjetjenien.

Konflikten ”tjetjeniseras”

De ryska myndigheterna inledde under 2003 en process för att ”tjetjenisera” konflikten, skriver Sävborg. Detta innebar att låta republikens förvaltning tas över av tjetjenerna själva, och att de också i ett senare skede skulle få ta ansvar för bekämpningen av de tjetjener som Ryssland kallade terrorister. "Terrorister" är det ord som gärna används av Kremlin för att benämna de tjetjenska rebellerna, skriver Sävborg.

En ifrågasatt folkomröstning hölls under våren 2003 och den tjetjenska befolkningen röstade under hösten 2003 fram Ahmed Kadyrov som republikens president. Men eftersom Kremlin förbjöd seriösa motkandidater till Kadyrov att ställa upp i valet, så hade den nya presidenten knapphändig demokratisk makt, enligt Sävborg.

Kadyrov dödades i ett bombdåd i maj i år. Den tjetjenske presidenten hade genom diverse politiska aktiviteter skaffat sig många fiender i båda lägren. Det är ännu inte klart vem eller vilka som utförde bombdådet. Misstankar har cirkulerat om att bomdådet kan ha utförts av någon i Kadyrovs innersta krets.

ACPC anser att "död och förtvivlan är de enda segrarna" i konflikten. Båda sidor i konflikten har erfarit många dödsfall, och siffror visar att den ryska armén har förlorat fler män i Tjetjenien sedan 1999 än Sovietunionen gjorde under den 10 år långa konflikten i Afghanistan. Ebba Sävborg poängterar att fler ryska soldater hittills dödats i denna andra konflikt i Tjetjenien än i den första konflikten 1994-1996.

Rachel Denber från Human Rights Watch anser att outredda fall av ryska soldater som misshandlar tjetjener så småningom kommer ha effekt på det ryska samhället. Tiotusentals poliser har tjänstgjort i Tjetjenien, varefter de återvänder hem och tar med sig inlärda mönster av brutalitet och straffrihet, anser Denber. Flera ryska människorättsgrupper har börjar märka ett "Tjetjenien-syndrom" bland poliser som tjänstgjort i Tjejenien - ett speciellt mönster som innefattar fysisk misshandel och annan avhumaniserande behandling av häktade personer. Ryska medborgare riskerar redan tortyr i ryska häkten, och detta underminerar försöken att skapa rättssäkerhet i det ryska straffrättssystemet, skriver Denber.

Copyright: Reuters
Tjetjenska fångar går runt på fängelsegården på Chernokozovo-fängelset.

Rapporteringen om övergrepp mot civila i Tjetjenien har åsamkat allvarlig skada för Rysslands internationella anseende, anser Sävborg. Många vittnen berättar om hur ryska soldater anfaller byar där de släpar bort pojkar och yngre män och utsätter dem för svår misshandel. Även våldtäkter och plundring är vanligt förekommande, men väldigt få ryska soldater ställs inför rätta för krigsförbrytelser som begåtts i Tjetjenien. Även tjejenska rebeller begår övergrepp, men eftersom tjetjenerna är så mycket färre än de ryska trupperna så blir omfattningen mindre, skriver Sävborg.

Hela befolkningen deporteras
**
Tjetjeniens historia är präglad av ett relativt spänt och oroligt förhållande till den ryska statsmakten. Under vissa tidsperider har dock förhållandet förbättrats markant, för att senare falla tillbaka i oroligheter och allvarliga våldsamheter. Både 1905 års och 1917 års revolutioner i Ryssland gav tjetjenerna tillfälle att försöka bryta sig loss från Ryssland, men utbrytningsförsöken lyckades inte. 1936 tilldelades dock tjetjenerna och ingusjerna republiken Tjetjen-Ingusjien, som skulle styras som en autonom republik men som fortfarande var en del av den ryska sovjetrepubliken.

Tjetjenerna fick dessvärre uppleva sovjetledaren Stalins terror under ett antal år, och 1944 beslöt Stalin att han skulle deportera kaukasierna under förevändningen att de påstods ha samarbetat, eller velat samarbeta, med tyskarna. Kaukasierna, vilka inkluderade tjetjener, ingusjer, kalmucker, karatjajer och balkarer, deporterades till diverse delar av Centralasien. De autonoma republikerna upplöstes och tjetjenerna och de andra förvisade folken raderades ur den sovjetiska folkbokföringen.

I slutet av 1950-talet, då Nikita Chrusjtjov kom till makten i Sovjetunionen, återupprättades republikerna och tjetjenerna och de andra bergsfolken kunde återvända hem. Den tjetjenska befolkningen byggde under de följande årtiondena upp ett relativt väl fungerande samhälle.

I början av 1990-talet, när Sovjetunionen började krackelera, såg tjetjenerna sin chans att bryta sig loss från unionen. Ingusjien, som inte närde samma längtan efter självständighet från Sovjetunionen, bildade en egen republik som blev en del av den Ryska federationen. Men både den ryska presidenten Boris Jeltsin och Tjetjeniens dåvarande president Dzjochar Dudajev hade för fullt upp med problem på hemmaplan för att aktivt engagera sig i samtal om Tjetjeniens självständighet.

I början av 1994 när Jeltsin hade löst sina problem på hemmaplan så vände han sig till utbrytarrepublikerna för att skapa ett visst mått av ordning i den Ryska federationen. Dudajev stod dock fast vid sitt krav om full självständighet, och sommaren 1994 försämrades läget i snabb fart. De ryska myndigheterna hade i slutet av november fått nog av den tjetjenska begäran om självständighet och ingrep militärt i Tjetjenien.

Denna första Tjetjenien-konflikt innebar stora ryska förluster, och Ryssland fick både inhemsk och internationell kritik för ett militärt angrepp som ansågs vara både dåligt planerat och meningslöst. Jeltsin hade hoppats på att angreppet skulle ske snabbt och effektivt, men istället fortsatte striderna in på 1996. De ryska styrkorna erfor fortsatta förluster, och massmedier och erkända frivilligorganisationer fortsatte sitt arbete med att noggrant dokumentera händelserna.

Copyright: Paula Allen
Föräldrarna till 18-åriga Kheda Kungaera håller upp fotografier
av dottern som blev kidnappad av ryska trupper i Tjetjenien
i mars 2000.

Efter många bakslag för de ryska trupperna, och även en del för tjetjenerna, så ingicks en vapenvila den 28 augusti 1996. Därmed var det första Tjetjenienkriget över och de ryska trupperna drog sig tillbaka. I januari 1997 hölls det första tjetjenska presidentvalet som genomfördes med närvaro av internationella organisationer och medier. Den tjetjenske överbefälhavaren Aslan Maschadov vann valet med stor majoritet, och Kremlin sade sig vara nöjd med valet av president.

Självstyre

Tjetjenien erkändes dock inte officiellt som en självständig stat, men styret låg nu i tjetjenernas händer. Efter valet av Maschadov utvecklades dock anarki i republiken. Ebba Sävborg skriver i "Världspolitiska frågor", nummer 2, 2003, att en traditionell tjetjensk motvilja mot att underordna sig en central ledning var något som undergrävde den nye presidentens auktoritet. Krigsherrar fortsatte med sina olagliga operationer, kriminaliteten ökade och kidnappningarna var omfattande. Många tjetjener beslöt att lämna landet på grund av oroligheterna.

Omständigheterna bidrog till att en extrem form av islam bredde ut sig i landet. Konflikten hade traditionellt handlat om nationell frigörelse, men med tiden blev religiösa övertygelser allt mer framträdande. I Tjetjenien hade sufismen, som är en mer inåtvänd form av islam, traditionellt utövats. Men under och efter det första Tjetjenienkriget tillkom andra mer radikala former av islam i landet, främst wahhabismen som är har sitt ursprung i Saudiarabien.

Ryssland fruktade att denna extrema islamism skulle spridas i hela Kaukasusregionen. Denna fruktan i kombination med en känsla av förödmjukelse ifråga om kriget, samt de tjetjenska kidnappningarna av ryssar, skapade starka spänningar i den rysk-tjetjenska relationen. När sedan Sjamil Basajev och hans rebellstyrka invaderade Dagestan i syfte att skapa en islamisk republik i hela Kaukasus, så sattes rysk militär in för att slå ner upproret och det andra Tjetjenienkriget inleddes.

Kriget sprids

Konflikten i Tjetjenien har idag spridit sig till andra områden i regionen. I en pressnotis från ACPC den 28 juni diskuterar organisationens ordförande, Zbigniew Brzezinski, våldet i republiken Ingusjien. Brzezinski kopplar ihop våldet med Kremlins underlåtelse att ta seriösa initiativ till fred i Tjetjenien.

• I frånvaron av fredsförhandlingar så har kriget i Tjetjenien börjat sprida sig, och hotar nu hela Nordkaukasus. Putin skördar sin sådd. Genom sin politik i Tjetjenien, så har han främjat den typ av våld och instabilitet som vi nu ser i Ingusjien, sade Brzezinski.

Den 21-22 juni utförde runt 200 rebeller en rad attacker mot de ingusjiska städerna Nazran, Karabulak och Sunzha. Attackerna dödade upp emot 100 människor och är några av de värsta våldsamheterna sedan invasionen i Dagestan 1999. I attackerna mot inrikesdepartementets byggnader i Nazran dödades 30 personer, vilka inkluderade inrikesministern Ababukar Kostoev, Nazrans allmänåklagare Mukharbek Buzartanov och flera rådgivare.

ACPC:s verkställande direktör, Glen Howard, sade att våldet i Ingusjien inte är särskilt överraskande.
– Det är inte förvånande att dessa attacker genomfördes. Under de senaste åtta månaderna har federala styrkor systematiskt försökt att med våld repatriera tjetjenska flyktingar i Ingusjien. Urskillningslösa razzior, "försvinnanden", och utomrättsliga avrättningar i samband med den här kampanjen har retat upp lokalbefolkningen såpass mycket att ett utbrott av våldsamheter nästan var oundvikligt, sade Howard.

I juni publicerade också Amnesty en rapport som ifrågasatte de ryska uppgifterna om normalisering och varnade för att konflikten är på väg att spridas.
http://web.amnesty.org/library/Index/ENGEUR460272004?open&of=ENG-RUS

Med runt 200 000 flyktingar spridda runt om i de angränsande republikerna, så är risken för regional instabilitet väldigt stor, anser ACPC.
– Kremlins "normaliseringspolitik" har brutaliserat den del av lokalbefolkningen som varit medkännande för deras situation, och har orsakat en spridning av nationalismen i Kaukasus, tillade Howard.

Copyright: Paula Allen
En tjetjensk flicka i ett tält som används som skola i ett läger
för internflyktingar i Ingusjien, 2001.

Enligt en artikel från ”Institutet för krigs- och fredsrapportering”, IWPR, den 23 juni, motbevisar attacken i Ingusjien president Putins försäkringar om att en ”normalisering¡” pågår i Tjetjenien, och att hans militära taktik fungerat väl.

I en intervju i radiostationen Radio Free Europe/ Radio Liberty, RFE/RL, upprepade den tjetjenske motståndsledaren Aslan Maskhadov sin vilja att påbörja nya förhandlingar med Kremlin.
– Vi är beredda att göra vad ryssarna vill att vi ska göra, vad de än anser vara till fördel för att få ett slut på kriget, sade Maskhadov.

ACPC anser att Moskva undviker förhandlingar med motståndsrörelsen. Glen Howard säger att det finns en mängd olika fredsplaner att välja mellan, allt ifrån ACPC:s Liechtenstein-plan till Akhmadov-planen, och att det enda Moskva behöver göra är att välja en av dem som en startpunkt för diskussioner.

Terror i Moskva

Rädslan för nya terrordåd utförda av tjetjenska rebeller har blivit en del av vardagen i Ryssland under 2000-talet, skriver Sävborg. Ett exempel på att den terrorism som fötts under Tjetjenienkonflikten är gisslandramat på Dubrovka-teatern i Moskva hösten 2002. Bortåt 1000 människor, både åskådare och skådespelare, hölls som gisslan i flera dygn. Gisslantagarna krävde att Ryssland omedelbart skulle dra sig tillbaka från Tjetjenien. Dramat resulterade i att samtliga terrorister sköts till döds och gisslan fritogs, men 130 personer ur gisslan dödades av den giftiga gas som användes vid fritagningen.

Moskva har även fått uppleva flera självmordsattentat som resulterat i dödsoffer hos den ryska civilbefolkningen. I februari i år genomfördes ett sprängattentat i Moskvas i tunnelbana. Mitt i morgonrusningen sprängdes ett fullsatt tunnelbanetåg och dödade över 40 människor och skadade ett hundratal.

Marina Henrikson
Amnesty Press, praktikant