TEMA VÄSTERBOTTEN, DEL I: Umeå Feministfestival 2010

reportage | 2010-03-19

Separatism, inspiration och festligheter

Den 12-14 mars arrangerades Umeå Feministfestival, vilket är den nionde festivalen sedan år 2000. Platsen var Hamnmagasinet vid Umeälven och kvinnor, barn och transpersoner samlades för att utbyta erfarenheter och låta sig inspireras.

  • Som en del i en frihetskamp, en plats utan män, för att uppleva och byta erfarenheter med varandra, eller bara vara trygga, sade Emma Norman och Anna Wibron vid invigningen på fredagskvällen.

  • Med de orden hälsar jag alla hjärtligt välkomna till årets feministfestival! sade Anna Wibron.

Ett vitt band klipptes av och det hela var i gång. Musik följde. ”Malmös feministkör ”sjöng i olika stämmor om systerskap: ”Systrar ni är dom vackraste. Dom vackraste som finns. Dom vackraste för att ni finns.” Den gamla visan ”Vårvindar friska” fungerade sedan som melodi till en text som ironiserade över heterosexuella normer, ett tema som artisten ”Snopp Dylan” hakade på med hjälp av två dansande kvinnor vid sin sida.

Bakom evenemanget stod det feministiska och separatistiska nätverket Aniara, som i samarbete med Kvinnohus-föreningen i Umeå och Studiefrämjandet planerade helgen.

Under invigningen av bjöds besökarna på tal och musik i feministisk anda.

Brud, bloggare och vinnare av Bok-SM
- Välkomna till den här stunden då jag ska prata om mig själv och min bok Udda, inledde på lördagen författaren Sara Lövestam, vinnare av förra årets Bok-SM, sittandes i en guldfärgad och mjuk plyschfåtölj.

Sara Lövestam blev rikskänd inom den lesbiska världen för ett par år sedan. Eller rättare sagt, hennes blogg Brudens blogg blev det.

  • Det började inte med Brudens blogg. Jag har alltid vetat att jag ska bli författare. Mitt första bokmanus skrev jag när jag var 18 år. Det handlade om en 18-årig kvinna som bor med sin kille men som träffar en tjej och kommer på att hon är lesbisk. Jag kom ut som lesbisk ett par månader senare. Min pappa hade redan förstått eftersom han hade läst mitt manus, sade Sara Lövestam.

Sara Lövestam fortsatte att berätta om böcker som inte blev färdigskrivna:

  • Sedan skrev jag en bok om en tjej som dejtar runt i Stockholms flatvärld. En briljant bok! tyckte jag. Och den blev klar! Jag skickade runt den till bokförlag men fick en massa refuseringar tillbaka.

"Fan heller!” tänkte Sara Lövestem när hon fick ett personligt brev från Norstedts där det bland annat stod att hennes karaktärer är endimensionella och att bokens historia kändes förutsägbar.

Kanske är revansch ett lämpligt ord på vad som sedan skedde. Sara Lövestam gav sig in i bloggvärlden.

  • Det var i början av bloggandets tid och jag hade läst många bloggar. Jag tyckte att det borde finnas en lesbisk blogg och jag ville veta om det fanns någon som ville läsa en sådan. Jag lade inte upp några bilder och jag var anonym. Jag valde medvetet en design och färger som jag vet att ingen skulle förknippa mig med.

Till en början var det bara ett tjugotal personer som läste bloggen. Sedan hände något. Sara Lövestam pekar upp mot taket i lokalen för att visa hur statistiken steg. Hon konstaterar nöjt att någon med väldigt många vänner måste ha läst hennes blogg. Sedan, i augusti 2006, började jakten på ”Vem är bruden bakom Brudens blogg”?

  • När jag var på flatfester snackades det om den där bruden som skriver bloggen. Jag låtsades som om jag inte visste vad de pratade om. Vadå, vilken blogg, frågade jag? Men den som alla läser, svarade de. Jakten bara ökade och jag fick göra om personer jag träffat och miljöer jag varit i. Bruden jag skrev om och jag själv gled ifrån varandra. När jag började ljuga…

Författaren Sara Lövestam pratade om sin blogg och sin debutroman Uddasom hon vann Bok-SM med 2009.

När tidskriften QX annonserade efter bruden som skriver Brudens blogg skrev Sara Lövestam till dem att hon behövde vara anonym för att kunna fortsätta skriva sin blogg. Det visade sig att tidningen ville ha henne som krönikör. Alla lögner och omskrivningar av sitt liv och chansen att vara krönikör för QX gjorde att Sara Lövestam avslöjade sin identitet.

Bok-SM 2009 avgjordes den 1 juni. 500 bidrag hade kommit in och lagts ut på internet. En jury bestående av litteraturkritiker och bokförläggare och röster från ”svenska folket” skulle utse en vinnare. Första pris? Ett bokkontrakt hos Piratförlaget.

Sara Lövestam är lärare i svenska för invandrare. När hon fick reda på att hon var en av fem som gått vidare till final hade hon lektion och undervisade i grammatik. Och hon kunde inte sluta att fnittra.

  • Jag var helt säker på att jag inte skulle ta hem det. Dagen då en vinnare skulle utses gick jag ändå dit för att gratulera vinnaren. Stämningen var ”melodifestivalkänsla”, berättade Sara Lövestam.

Bland folkets röster hamnade Sara Lövestam på tredjeplats. Juryns röster tog hon däremot hem och därmed vann hon Bok-SM 2009.

  • Jag fattade ingenting, det gick så jävla fort! Det här betyder att jag får kontrakt! tänkte jag. Jag förlorade all känsel från fingertopparna till armbågen och kunde knappt hålla i min blombukett som jag fått.

Och nu? Sara Lövestam vill inte säga för mycket. Men en andra roman är på gång och arbetet med den befinner sig i sin slutfas. Den är inte en uppföljare till Udda. Den handlar om en pojke som är fem år, om hans dagis och familj. En parallell historia finns med; om en människa som från ett fönster iakttar och tittar ner på pojken. Den romanen har ett kontrakt. Och en författare: Sara Lövestam.

”Festivalen handlar om att göra saker tillsammans!”
Julia Nygren och Anna Wibron är två av de kvinnor som under de senaste månaderna har planerat festivalen. För dem är festivalen en trygg plattform för de kvinnor som annars kanske inte vågar står på scen och delta i diskussioner.

  • Festivalen handlar om att göra saker tillsammans! Vi har lyckats samla kvinnor från hela Sverige och tanken är att helgen ska vara en inspirerande plattform och en plats för att utbyta erfarenheter, konstaterade Anna Wibron.

För att inte bara locka den redan intresserade och engagerade gruppen kvinnor, har arrangörsgruppen försökt sätta ihop ett brett program och satsat på att sprida sina affischer över hela stan.

  • Vi har försökt skapa en känsla av att det här är ett festligt evenemang, vår affisch utstrålar glädje! berättade Anna Wibron.

Alla intresserade kvinnor, barn och transpersoner var välkomna till Hamnmagasinet för att ta del av helgens festival. Det faktum att festivalen är separatistisk har tidigare år mött kritik, men arrangörsgruppen står fast vid sitt beslut.

  • Den här helgen utgör bara en liten del av årets 365 dagar. Det är inte män som individer vi exkluderar, utan män som grupp - vi vill visa på de strukturer som finns i vårt samhälle. Det behövs fristäder, konstaterade Anna Wibron.

  • Helgen gör det möjligt för kvinnor att ta plats på ett annat sätt än om män skulle vara närvarande under festivalen, den manliga normen blir helt enkelt inte aktiverad, sade Julia Nygren.

Festivalen höll till i Hamnmagasinet vid Umeälven.

"Den handlar om coola queera brudar som sätter på varandra”
I Hamnmagasinets lokal sprang barn omkring och ur högtalarna ljöd musik. Fiket serverade veganmat och det var nyktert som gäller. Det största rummet i lokalen fungerade som ett stort vardagsrum med soffor, men med ovanligt många stolar och bord. Det var häng, prat och skratt. Längs tegelväggen ut mot älven hängde fotografier. I dem var det sommar, grönska, ljus, vita blommor och två nakna kvinnor. Ett lekrum för barnen fanns också, och sångstunder. I en bokhylla kunde besökarna byta en av sina böcker mot en av de som redan står där.

På den mindre scenen tecknade serietecknarna Karolina Bång och Sara Hansson personer som tidigare på ett eller annat vis deltagit i festivalen. Ett par barn studerade dem noggrant och målade med. Efter live-serieteckningen var det dags för Sara Hansson och Karolina Bång att prata om sina serier och det feministiska serietecknarnätverket Dotterbolaget som de är med i.

Foto av Karolina Bång och Sara Hanssons live-serieteckning.

  • Vi var en massa brudar på en serieträff i Malmö som tyckte att den här branschen är för mansdominerad och därför startade vi det här nätverket för tjejer och transpersoner, började Karolina Bång med att berätta.

De anser att det är sättet hur medlemmarna i Dotterbolaget jobbar som gör det feministiskt; de konkurrerar inte med varandra, håller ihop och stöttar. Oftast jobbar de självständigt. Ett av undantagen var när Sara Hansson tillsammans med Sara Granér sammanfattade 00-talet i en serie som inleder med nyårsfirandet av år 2000: "Förväntningarna var enorma på den helt nya asgamla tiden." Serien leker med ord, förmögenhetsskatt blir till exempel förmögenhets-katt. Läsaren informeras om att EU har drabbats av islamofobi och att någon har privatiserat sitt privatliv.

Sara Hansson skriver ofta samhällskritiska och självbiografiska serier, till exempel i seriealbumet Den hemliga kroppen.

  • Det känns okej att mina serier klassas som politiska men jag tycker det är fel att de är det bara för att de kritiserar heteronormen men att däremot serier som Stålmannen eller Kalle Anka inte anses vara politiska. Mina självbiografiska texter är det läskigt att prata om. Allt är dock inte sant i dem, jag tar mig friheter för att passa in mig själv i historien. Min familj tycker nog att det är lite jobbigt att de är med eftersom det väcker minnen hos dem, berättade Sara Hansson.

Karolina Bång läste upp delar ur sitt seriealbum "Relationshandboken enligt Karolina Bång". Serien är kritisk mot traditionella värderingar som till exempel monogami. Istället förespråkar den polygami och betonar att du ska tänka på hur du själv skulle vilja ha det. En eller flera? Karolina Bång definierar sina serier som folkbildande.

Sara Hansson och Karolina Bång berättar om Dotterbolaget, ett feministiska nätverk för serietecknare som de båda är med i.

  • Jag gör serier som människor utan ett akademiskt språk eller som inte har pluggat genus ska kunna lära sig saker av. Det finns jättemånga tabun som sitter i mig men jag försöker bortse ifrån dem och teckna det jag vill, om ämnen som inte är rumsrena och som jag därför vill ta upp. Det är en plikt att ta fram olika sorter av kroppar, anser Karolina Bång.

Just nu arbetar Karolina Bång med att göra klart sin serie "Cowgirls".

  • Den handlar om coola queera brudar som sätter på varandra. Det är min utopi, tillade Karolina Bång med ett skratt. Vad inspirerar dig? frågade Karolina Bång Sara Hansson.- Min ilska över hur samhället ser ut är en av mina drivkrafter. Mina kompisar inspirerar mig, inte de stora serietecknarna. Att jag är en del av Dotterbolaget ger mig också väldigt mycket.- Kan man inte säga att det är en boom av feministiska serietecknare nu? frågade Sara Hansson med ironi i rösten.

  • Man kan också säga att det varit en boom av manliga författare de 500 senaste åren, replikerade Karolina Bång lika ironiskt.

Är det PK att vara fet?
En av lördagens programpunkter var en diskussion om kropp, ideal och hälsa.

  • Temat fett och feminism har aldrig tagits upp under tidigare festivaler -även inom feminismen är det ett tabubelagt ämne, konstaterade samtalsledaren Mikaela Liisdotter.

Mikaela Liisdotter menar att kroppsliga ideal inte bara handlar om utseende, utan att det också finns en hälsoaspekt som måste lyftas in i diskussionen. En av grundpelarna inom feminismen är vikten av att känna sig nöjd och stolt över sig själv och sin egen kropp. Detta kan vara en av anledningarna till att ”fett-diskussionen” fortfarande är ett tabubelagt ämne inom feminismen, menar Linda Ström som var en av deltagarna i samtalet.

  • Det kan kännas svårare i feministiska kretsar att inte vara nöjd med sin kropp. Det pratas mycket om det ”smala idealet”, men det finns inget samtal kring vad det innebär att vara tjock eller lida av fetma, sade Linda Ström.

Årets festivalaffisch.

Under diskussionen lyftes bland annat frågan om det är ”politiskt korrekt” att vara tjock.

  • Det är politiskt korrekt att vara nöjd och tjock, men att vilja vara smal är inte riktigt lika okej. Det är inte heller lika lätt och accepterat att stötta någon som vill gå ner i vikt. De tabun som finns kring de här frågorna måste försvinna. Det som istället behövs är en större öppenhet, något som bara kan ske genom att vi pratar om det, konstaterade Mikaela Niilsdotter.

Linda Ström anser dock att det finns en skillnad mellan hur frågor om kropp och ideal diskuteras i samhället i stort och i feministiska kretsar.

  • Inom feminismen finns en bättre analys; vi pratar, analyserar och kan se till större strukturer. I samhället i stort finns ingen reflektion kring problemen. En alltför tillåtande och oreflekterad inställning till viktnedgång kan istället leda till negativa konsekvenser, sade Linda Ström.

Gambia, Sverige och kulturkrockar
Emma Swanström har under de senaste vintrarna besökt Gambia med sin familj. På söndagen höll hon en föreläsning om de intryck, frågor och den kunskap hon samlat på sig under sina resor.

  • En av de saker som slagit mig under mina besök är hur samhället i Gambia utgår ifrån ett kollektivistiskt tankesätt i jämförelse med vårt svenska samhälle. Fokuset på kollektivet skapar också ett starkare systerskap, konstaterade hon.

Emma Swanström kom tillbaka från Gambia för några dagar sedan. Hon var i Gambia under Internationella Kvinnodagen 8 mars och för henne var det självklart att fira dagen, trots att den inte uppmärksammas i Gambia.

  • Jag gick in till vår hushållerska och föreslog att hon skulle lämna grytorna och ge sig ut och jogga med mig -det är ju Internationella Kvinnodagen sa jag till henne! Det krävdes lite övertalning. Jag sa att hennes bror kunde ta över hushållsarbetet dagen till ära och till slut gav vi oss iväg, berättade Emma Swanström.

Men att prata jämställdhet kan också innebära kulturkrockar, menar hon.

  • Att prata om hur viktigt lika lön för lika arbete är, kan kännas lite konstigt om kvinnan i fråga lever i en helt annan verklighet och har andra problem. Jag vill inte underskatta situationen för gambiska kvinnor, men vi får inte glorifiera det svenska samhället, konstaterade Emma Swanström.

Men allt är inte negativt om man ser till jämställdhetsarbetet i Gambia, menar hon. Under denna resa kom hon bland annat i kontakt med Womans Art Center, som bland annat anordnar workshops och stöttar konstnärer.

  • Jag har hört det från flera håll, ur ett jämställdhetsperspektiv går Gambia i dag framåt. Min plan är att samarbeta med bland annat Womans Art Center i ett av mina framtida projekt, vilket har som mål att smycka skolgårdar med pedagogiska konstverk.

Emma Swanström berättade om sina intryck från Gambia och om sin syn på kvinnors situation i landet.

Kvinnlig könsstympning har kommit att bli en av Emma Swanströms hjärtefrågor. Hon berättade att könsstympning är förbjudet i grannlandet Senegal, men att motståndet mot ett förbud fortfarande är stort i Gambia.

  • I Gambia praktiseras fortfarande könsstympning och det är en viktig händelse i en kvinnas liv. Tiden innan själva ingreppet vistas flickan bara med andra kvinnor, som i en slags separatistisk sfär. I vissa fall får hon till och med ta sig an en älskare. Jag vill lära mig mer om varför traditionen fortfarande har så stor betydelse, det går inte att avfärda det helt utan att sätta sig in i frågan. Men självklart kommer jag att fortsätta jobba med frågan under mina kommande resor till landet, avslutade Emma Swanström.

Svårigheter med feministisk uppfostran
Under söndagen diskuterades också problem som kan uppstå när föräldrar försöker uppfostra sina barn ur ett feministiskt synsätt. Åsa-Maja Augustsson och Elin Johansson har båda barn och höll i diskussionen.

  • När jag fick mitt första barn var jag hård, hon fick inga dockor, jag gullade inte med henne, sa inte till henne ”så söt du är” och jag blev arg om hon fick fel presenter. Jag trodde resultatet blev bra. Sen började jag att se problem: hon kunde inte gråta, inte säga förlåt och det blev jobbigt för henne när hon inte kunde ha badbyxor längre. Nu peppar jag mina barn istället och säger till dem att de är söta och starka. Men det är inte lätt. Vad är bra och vad är dåligt?

Åsa-Maja Augustsson tycker att det till en början var enkelt att ge sitt barn en feministisk uppfostran. Men när hennes första dotter började på förskola följde heterosexuella normer med hem. Kön började ha en betydelse för hennes barn.
”Mamma, det här är en flicka, det här är en pojke”.

Elin Johansson och Åsa-Maja Augustsson höll i en diskussion om feministiskt föräldraskap och de problem som kan uppstå. FOTO: Cleo Nabo.

  • Kön blev viktigare för mitt barn än vad det var för andra barn eftersom kön inte är något jag pratat med henne om och hållit som hemligt. Om ett barn bryter ihop för att en förälder inte tillåter sitt barn att vara en flicka blir det jättefel. Hur ska vi uppfostra våra barn feministiskt utan att kränka dem? avslutade Åsa-Maja Augustsson och öppnade upp för diskussion och samtal.

Diskussioner i flera grupper ledde fram till olika tips: ställ krav på din omgivning, nedvärdera inte femininitet, se möjligheter (ett monster kan vara ett snällt kram-monster och en prinsessa kan befria en prins och på egen hand vara ute i skogen och tälta), se ditt barn som individ framför kön, använd dig själv som redskap när du påverkar din omgivning och inte ditt barn, ha respekt för ditt barn och kommunicera med dem.

Under helgen kunde besökarna också minnas tillbaka till en husockupation i Umeå 1983, se filmer från världens hörn, delta i olika workshops, vara med på öppen scen, läsa högt ur sin dagbok, se live-spelningar och njuta av god och billig mat.

Flera av programpunkterna under helgen kritiserade på ett eller annat sätt heterosexuella normer. Men kanske lades för stor vikt vid sexualitet och maktstrukturer knutna till kön hamnade därför i skymundan. Ett samtal om exempelvis det kommande riksdagsvalet eller ett seminarium om kvinnors rättigheter hade gjort festivalen till en bredare plattform för feministiska frågor.

Text & Foto: Malin Eriksson och Stina Thomsson

reportage | 2010-03-19