På flykt från Krim

– Mina föräldrar ansåg att det var för farligt för mig att stanna. Det säger 23-årige Serdar Seytaptiev som lämnade Krimhalvön efter den ryska annekteringen 2014. Numera bor han i Ukrainas huvudstad Kiev.

reportage | 2016-10-31
Av: Victoria Machmudov
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016

Ryska soldater tog över den ukrainska militärbasen Perevalne den 9 mars 2014. Foto: Anton Holoborodko/Wikipedia

I mars 2014 tog rysk militär kontroll över Krimhalvön och kuststaden Sevastopol. En folkomröstning om huruvida den tidigare autonoma republiken inom Ukraina skulle tillhöra Ryssland resulterade i att nästan 97 procent ska ha röstat för att Krimhalvön ska tillhöra Ryssland. Valdeltagandet ska ha varit 83 procent. Folkomröstningen ifrågasattes och annekteringen kritiserades hårt.

Ett fördömande stoppades av ryskt veto i FN:s säkerhetsråd men i FN:s generalförsamling antogs en resolution med 100 ja-röster (elva röstade mot och 58 avstod från att rösta) som ogiltighetsförklarade folkomröstningen.

För krimtataren Serdar Seytapiev, som var pro-ukrainsk aktivist, blev det för farligt att stanna efter den ryska invasionen. Många är medvetna om vad de yttersta konsekvenserna av politiska ställningstaganden kan resultera i. Den 15 mars 2014 hittades krimtataren Reşat Ametov mördad i en skog. Kroppen bar spår av tortyr. Han hade den 3 mars 2014 genomfört en fredlig protest på Lenin-torget i Simferopol mot de ryska styrkorna men fördes bort av uniformerade män.

– När folkomröstningen hölls förlorade jag i princip allt hopp om mänskliga rättigheter eller att kunna känna mig trygg på en plats som Krim, förklarar Serdar Seytaptiev.

Serdar Seytaptiev arbetar som tandläkare i Kiev. Foto: Andrey Lomakin

Drygt två veckor senare flyttade han ensam från hemstaden till Lviv i västra Ukraina där han valde att avsluta sina universitetsstudier. Idag arbetar han som tandläkare på en klinik i huvudstaden Kiev.

Familjen är fortfarande kvar på Krim men håller en ganska låg profil och pratar inte öppet om politik. Serdar Seytaptiev medger att det inte är helt ofarligt för dem där men han tror att föräldrarnas val att stanna har att göra med att det inte var så länge sedan krimtatarer fick återvända till Krimhalvön efter massdeportationen till Centralasien.

Den 18 maj år 1944 deporterades omkring 200 000 krimtatarer. Serdar Seytaptiev berättar om hur sovjetarmén kom och knackade på i hans farföräldrars hem och gav dem fem minuter att samla ihop sina viktigaste ägodelar. Tillsammans med andra krimtatarer blev de intvingade i fulla tågvagnar utan att veta vart de var på väg. Där fanns varken mat eller toalett och många miste livet under den långa resan.

– Det var ett svårt trauma för dem, för deras generation, så det är därför krimtatarer i allmänhet kämpar för sin mark, förklarar han.

Krimtataren Serdar Seytaptiev hoppas kunna återvända till Krim. Foto: Andrey Lomakin

I slutet av 1980-talet, efter 45 år i ofrivillig exil, fick krimtatarerna lov att flytta tillbaka till Krimhalvön. Serdar Seytaptievs föräldrar föddes i Uzbekistan men blev ständigt uppmanade att försöka ta sig till Krim då återvändandet var en gammal dröm för mor- och farföräldrarna som hade förlorat sitt land.

– Min farmor förlorade sin bror någonstans. Det fanns många sådana fall, att släktingar tappade bort varandra. Barn förlorade sina föräldrar och bröder förlorade sina systrar på vägen. Min familj kom till Uzbekistan och möttes av stäppmark, av öde landskap. Det var varmt, det fanns skorpioner men inget vatten. De började bygga sina liv där, berättar han.

Anledningen till att krimtatarerna deporterades var i första hand för att de anklagades för att ha samarbetat med Nazityskland under andra världskriget. Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin menade att de var landsförrädare men själv tror Serdar Seytaptiev att andra faktorer låg bakom anklagelserna:

– Jag tror inte att Stalin ville ha några starka identiteter på en plats som Krimhalvön. Det var inte bara krimtatarer som deporterades utan alla så kallade ”aktiva minoriteter”, även greker och tyskar. Självklart ville inte ett stort imperium som Sovjetunionen ha några självständiga folkgrupper eller etniska identiteter vid sin gräns.

Avtalet om Krims anslutning till Ryssland undertecknas i Moskva den 18 mars 2014 av ledare från Krim och Ryssland. Foto: Kremlin.ru/Wikipedia

Redan innan annekteringen hade Serdar Seytaptiev på känn att någonting var på väg att hända på grund av den ökade militära närvaron så när resultatet från folkomröstningen nådde honom kom det inte som en överraskning.

– Jag kommer ihåg Krim som en plats med hav, berg och miljontals turister. Som en fridfull plats med festivaler och där små etniska grupper lever tillsammans, säger han.

Nu är det helt annorlunda menar Serdar Seytaptiev som säger att halvön har förvandlats till en militärbas. Rysslands president Putin menar att han rustade upp med militär för att skydda det ryska folket på Krimhalvön från ukrainska nationalister men Serdar Seytaptiev som har varit tillbaka två gånger sedan flytten menar att folk lever i rädsla på grund av den rådande situationen. Nu har dessutom en ny lag röstats igenom i ryska parlamentet som tillåter staten att avlyssna samtal.

– Polisen söker dagligen igenom krimtatarers hem, kidnappningar sker och det finns flera fall där människor har torterats och dött. Det är farligt att prata krimtatariska på offentliga platser, berättar han.

Vid en rättegång i den ryska staden Rostov vid Don sommaren 2015 dömdes filmregissören Oleg Sentsov (till vänster) till 20 års fängelse och anarkisten och fackföreningsaktivisten Aleksandr Koltjenko till tio års fängelse för påstådd terrorism. Foto: Amnesty International

Kreml har listat ett antal journalister och aktivister från Krim som extremister och terrorister, krimtatarernas eget parlament Mejlis har förbjudits och den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov, som växt upp på Krim, fängslades och dömdes till 20 års fängelse för terrorbrott efter att öppet ha kritiserat Rysslands annektering. Amnesty International beskrev rättegången som en skådeprocess och EU och USA har krävt att Oleg Sentsov friges.

När det kommer till medias roll anser Serdar Seytaptiev att medier används för manipulation och är rysk propagandas främsta verktyg. Före Rysslands annektering fanns flera lokala ukrainska radiostationer och tv-kanaler men många har stängts ned och ersatts med statliga ryska kanaler. Den oberoende och mest populära krimtatariska tv-kanalen, ATR, misslyckades med att behålla licensen för att få sända efter att Krim inte längre tillhör Ukraina.

– Ryska kanaler handlar bara om hur dåligt allting är i Ukraina, de rapporterar aldrig om någonting som hänt i Ryssland, säger Serdar Seytaptiev.

Men trots att det ser mörkt ut är Serdar Seytaptiev övertygad om att Krim en dag åter kommer bli ukrainskt då omvärlden reagerat starkt mot Rysslands beslut att ockupera Krimhalvön. Sanktionerna från EU och USA har inneburit frysningar av tillgångar, inreseförbud för vissa personer samt begränsad import/export.

Serdar Seytaptiev är grundare av Crimean Tatar Youth Council och åker runt och talar på konferenser runtom i Europa. Han engagerar sig framförallt i frågor som berör kulturellt bevarande av språk och religion för att förhindra att de olika diaspororna runtom i världen – i Turkiet, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien – ska assimileras. Målet med organisationen är att etableras på internationell nivå.

Den ukrainska sångerskan Jamala vann Eurovision med sin sång ”1944” och nästa års tävling kommer att hållas i Ukrainas huvudstad Kiev. Foto: Albin Olsson/Wikipedia

– Vi försöker anordna språkkurser, danskurser och kulturevenemang så att inte unga glömmer bort språket. Det är väldigt viktigt för oss att skapa en ny generation av ledare för krimtatarer, fortsätter han.

Serdar Seytaptiev uttrycker stor tacksamhet för det stöd och den solidaritet som visats med krimtatarer och andra internflyktingar i Ukraina. Många händer har sträckts ut men på frågan om vad han anser om internationella hjälporgan tycker han att det är viktigt att poängtera att de klarar sig bra utan materiellt bistånd. Han säger att det som betyder mest för honom är att han och andra krimtatarer får göra sina röster hörda.

Han tar upp årets vinnare i Eurovision Song Contest, Jamala, som exempel på en krimtatar som lyckats nå ut till en stor publik. I sitt bidrag, ”1944” uppmärksammade hon de förföljelser som krimtatarer fick utstå när de deporterades 1944.

– Vi behöver inte militär hjälp för det är inte rimligt för oss. Ge oss bara möjligheten till utbildning och att sprida ordet till människor världen över. Det är allt, säger Serdar Seytaptiev.

Victoria Machmudov
[email protected]

Bakgrundstexter av Ulf B Andersson:

Rysslands viktigaste bas

Rysslands annektering av Krim i mars 2014 har gjort att EU och USA har infört sanktioner mot Ryssland och den militära spänningen i Europa har ökat i vad som beskrivs som den värsta krisen efter kalla kriget. För Ryssland har Krim stor militär betydelse då det är bas för Svarta havsflottan och det finns många ryska invånare som stödjer annekteringen.

En blodig historia

Belägringen av Sevastopol 1853-1854 av George Baxter

År 1783 införlivades Krim i det ryska imperiet. Under 1853-1856 utkämpades det så kallade Krimkriget då en allians av Frankrike, Storbritannien, Osmanska riket och Sardinien stred mot Ryssland på flera fronter. Hamnstaden Sevastopol belägrades under elva månader.

Under andra världskriget erövrades Krim av Nazityskland och Rumänien och efter kriget deporterades hela befolkningen av Krimtatarer till Centralasien då de anklagades för samarbete med ockupanterna. Först år 1989 upphävdes förvisningen av Högsta sovjet. År 1954 beslöt Sovjetledningen att överföra Krim från Ryssland till Ukraina.

Repressionen

Amnesty har kritiserat de ryska myndigheternas stängning av olika medier på Krim, däribland TV-stationen ATR. Krimtatarernas eget parlament, mejlis, upplöstes den 26 april i år då den betraktas som en ”extremistorganisation”. Krimtatarerna har också förbjudits att hålla offentliga sammankomster för att minnas deportationen 1944.

Åtskilliga krimtatarer och pro-ukrainska aktivister har ”försvunnit” efter annekteringen. Andra har gripits och sommaren 2015 hölls en uppmärksammad rättegång i den ryska staden Rostov vid Don där filmregissören Oleg Sentsov dömdes till 20 års fängelse och anarkisten och fackföreningsaktivisten Aleksandr Koltjenko till tio års fängelse för påstådd terrorism. Amnesty kallade det en skådeprocess.

Ilmi Umerov. Foto: RFE/RL/HRW

Ilmi Umerov, tidigare en av ledarna i Mejlis, spärrades den 18 augusti in på en psykiatrisk klinik sedan han kritiserat Rysslands annektering. Han frigavs den 7 september men är fortfarande under brottsutredning.

Upptrappning?

Den 7 augusti hävdade den ryska underrättelsetjänsten FSB att Ukraina skickat in en grupp sabotörer till Krim som hade upptäckts av ryska soldater och en eldstrid utkämpades. Ukrainas president Petro Porosjenko förnekade all ukrainsk inblandning och kallade det för ”vansinniga fantasier”. Ukraina hävdade att det var ryska armén och FSB som sköt på varandra.

Läs mer från Amnesty Press

Ukraina: Hemliga fångar släppta (1 november 2016 – också i nummer 3/2016)

Rysslandsdagarna: ”Vår huvudkonkurrent var väljarnas apati” (27 oktober 2016)