Hoppet om en ljusare framtid för kvinnorna i Iran

reportage | 2009-10-23

Parvin Ardalan på ABF-huset i Stockholm. Foto: Emma Lundström

Förra året fick Parvin Ardalan Olof Palme-priset men hindrades i sista sekund att stiga på planet som skulle ta henne till prisutdelningen. Istället fick hennes syster ta emot priset och hela ceremonin blev också en påminnelse om situationen för en kvinnorättskämpe i Iran. Men häromveckan kom Parvin Ardalan trots allt till Sverige på besök, inbjuden av den feministiska tidskriften Bang.

Första tillfället - ett lunchseminarium på ABF-huset - hon är liten och tunn och har olikfärgade band i håret. Hon är här. I Sverige. Trots att hon inte gör som regimen i Iran säger har hon fått lämna landet. Men det innebär också att hon utsätter sig för vad som kan tänkas vänta när hon återvänder.
Iran är ett nyckfullt land.

Parvin Ardalan har en lång bakgrund som journalist och människorättskämpe. Hon är grundare av den första webbtidningen i Iran och initiativtagare till kampanjen One million signatures - en kampanj som nu uppnått sitt mål i fråga om påskrifter men som framförallt handlar om ett folkbildningsarbete som kommer att fortgå.
– Det är viktigt att framhålla att kvinnorörelsen startade för 30 års sedan, direkt efter revolutionen. Kampanjen är ett led i den rörelsen och vi har hela tiden använt fredliga medel för att nå ut med vårt budskap, säger Parvin Ardalan.

För att förstå det land som Parvin Ardalan kommer ifrån och ska återvända till - hon är bosatt i Teheran, och för att förstå situationen för den kvinnorörelse som hon talar om, är det viktigt att göra sig en bild av den politiska historien som format bådadera.

Iranska skolflickor kommer för att delta i firandet av den muslimska revolutionens 30-årsdag, den 10 februari 2009. Foto: AP/PA Photo, Hasan Sarbakhshian

Den revolution som genomfördes i Iran 1979 var ett uttryck för att folket hade tröttnat på shahen Mohammad Reza Pahlavi. Shahen var despotisk och illa omtyckt för sitt förtryck och för sin roll som USA:s redskap. Shahen hade drivits i landsflykt en gång tidigare, 1953, när han hamnade i konflikt med den demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. Eftersom Mossadegh förstatligade de brittiskt ägda oljefälten störtades han i en militärkupp regisserad av brittiska MI6 och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, varpå shahen återinsattes. Det som till slut ställde allting på sin spets var när shahen ville införa kvinnlig rösträtt och en könsneutral äktenskapslagstiftning - det var att gå för långt och förgifta den iranska kulturen, ansåg många muslimer.

Shahen störtades och fördrevs och ersattes av ayatollah Ruhollah Khomeini. Landet gick från att vara en sekulär konstitutionell monarki till att en muslimsk republik. För folket, som själva röstat igenom republiken, blev det bara en annan form av diktatur. Från shahens förbud mot allt religiöst, till ayatollans förbud i motsatt riktning. Värst blev det för kvinnorna. De fick inte ha jobb och skulle hålla sig borta från offentliga platser.

Ayatollah Ruhollah Khomeini, i mitten, hälsas av trogna anhängare på flygplatsen i Tehran när han återvände från exilen i februari 1979.
Foto: AP/PA Photo

Men tillbaka till Parvin Ardalan, lunchseminariet på ABF-huset, Stockholm, gråväder och regn. Hon säger att det är bättre nu, bland annat när det gäller kvinnors utbildning.
– Ibland är det fler kvinnor än män som antas till universiteten, säger Parvin Ardalan och fortsätter, vi demonstrerar på offentliga platser och visar att vi vill ha våra rättigheter. Vi arbetar med att locka ut kvinnorna i offentligheten. Lite i taget visar vi oss.

När det gäller den stora kampanjen One million signatures – en miljon underskrifter – säger Parvin Ardalan att det framförallt handlar om att skapa ett stort nätverk av människor och utöka medvetandet kring rättigheter och demokrati:
– Vi visar vad vi vill. De arresterar oss och fängslar oss men vi försöker att vara toleranta. Vi måste visa att vi vill ha jämlikhet i vårt vardagliga liv.

Kvinnlig polis misshandlar fredliga demonstranter i Tehran i juni 2006.
Foto: Arash Ashoorinia, www.kosoof.com

Kvinnorörelsen organiserar sig horisontellt, berättar Parvin Ardalan, något som är svårt i ett samhälle som är uppbyggt på ett så patriarkalt, hierarkiskt sätt som Iran. Att arbeta horisontellt innebär att de sprider sina kunskaper så att så många som möjligt ska veta så mycket som möjligt. På det sättet blir det inte heller kunskapsglapp eller problem så fort någon blir fängslad eller helt enkelt försvinner.
– Vad som än händer nu så finns det en stor demokratirörelse i Iran. Människor visar att de vill ha sina rättigheter och rätten till sin röst. Det är inte bara kvinnorörelsen utan en stor rörelse av olika färger, olika röster. Vi måste stödja varandra och komplettera varandra i kampen, säger Parvin Ardalan och hon menar också att det viktiga är att rörelsen växer och fortsätter att utvecklas:
– 1979 vann myndigheterna igen. Nu är vi någon annanstans. Inne i Iran är allting en seger. Efter 30 år kan människorna gå ut på gatorna och ropa och för oss är det oerhört viktigt. I vårt land kämpar de politiska partierna om makten. I rörelsen kämpar vi för demokrati, tillsammans.

Campaign for Equality-aktivister i januari 2008. Foto: R. Asgarizadeh

Vilka är det då som demonstrerar i Iran? Finns det någon klassuppdelning? Parvin Ardalan menar att det är svårt att dela in åtminstone kvinnorna i klasser eftersom många är välutbildade men inte har jobb:
– Vad ska vi kalla dem – fattiga eller medelklass? Jag skulle vilja säga att det är svårt att avgöra vilka det är om demonstrerar. Kvinnorna är också dolda av klädedräkten.

Den fredliga motståndsrörelsen anses inte vara fredlig av regeringen. Många människor som deltar fängslas och själv har Parvin Ardalan en dom hängande över sig.
– Vi gör saker även om det finns risker med det. Motståndet är så viktigt, genom det försöker vi visa de styrande att vi inte är rädda för dem. Jag vill få bort rädslan. Allting förändras! Vi förändras!, utbrister hon.

Kvinnor demonstrerar för lika rättigheter i Daneshjoo Park, Tehran, på internationella kvinnodagen den 8 mars 2006. Polisen bröt upp demonstrationen med våld och skadade flera kvinnor.
Foto: Arash Ashoorinia, www.kosoof.com

I somras hölls en demonstration där man krävde att lagen skulle ändras liksom kvinnornas civila rättigheter. Polisen kom och störde demonstrationen och fängslade samtliga deltagare - 70 personer.
Parvin Ardalan och fyra andra som varit med och organiserat protesterna skickades till domstolen och fick hårda straff. Trots detta fortsätter människorna i Iran att protestera och demonstrerar och det är det som gör att Parvin Ardalan sitter här i ett fullsatt rum och ser en aning nöjd ut, kanske till och med glad:
– Nu kommer alla utan att vara rädda, vi är stolta över det.
I ett land där till och med fackföreningsrörelser är förbjudna, säger det mycket om hur stor förändring som kampanjen fört med sig.

Parvin Ardalan understryker vikten av att utvidga nätverket till andra länder. Att det ska handla om ett utbyte – inte hjälpare och mottagare, utan om att dela erfarenheter och kunskaper och bistå varandra i kampen för kvinnors rättigheter. Det är en fråga som hon är benhård på, något som ska visa sig nästa gång jag lyssnar till henne.
– När du förstår att den andras problem också kan vara ditt problem så är du beredd att göra mycket, säger hon och påpekar också att myndigheterna i Iran är rädda för den växande rörelsen:
– De försöker ha ihjäl kampens själ och öka rädslan i samhället. Till exempel tvingades ledare för studentrörelsen att tala illa om sig själva i TV. Men jag tror att vi i framtiden kommer att se många aktioner i Iran, det kommer inte att ta slut, säger Parvin Ardalan med stor bestämdhet i rösten:
– Förändringen händer nu. Många människor kommer till oss och vill samla in signaturer och det är till och med så att många unga tycker att det inte längre är särskilt radikalt att göra det, de vill göra mer.

Noushin Ahmadi Khorassani, en av fem kvinnorättsaktivister som ställts inför rätta i revolutionsdomstolen i Tehran. Åtalet gäller ”propaganda mot systemet”, ”agerande mot den nationella säkerheten”, och deltagande i en illegal demonstration”. Det handlar om att kvinnorna deltog i en fredlig demonstration den 12 juni 2006 som krävde jämställda rättigheter i lagen för kvinnorna i Iran. Demonstrationen bröts med våld av säkerhetsstyrkor som fängslade omkring 70 personer.
Foto: www.kosoof.com

När Parvin Ardalan får frågan om hur hon ser på framtiden svarar hon med ett stort leende:
– Nuförtiden är jag riktigt lycklig. På bara några månader har det hänt så mycket, det är inte en revolution, det är mer än så. Vi kan säga vad vi vill. Vi kan utmana patriarkatet. Och jag hoppas att det kommer att ge resultat.
– I Sverige har ni demokrati, vi kämpar för att få demokrati, avslutar Parvin Ardalan och folk som har bråttom skyndar ut i regnet medan Lawen Mohtadi, Bangs chefredaktör, försöker få Parvin Ardalan att slita sig från alla som vill prata med henne efteråt. Nästa programpunkt väntar.
Sedan går det några dagar. En helg. Kylan tränger sig djupare in i Stockholms gator. Havet kan inte längre värma upp luften med sin sparade värme och människorna börjar dra mössorna ned över öronen, vantarna åker fram, löven börjar falla på allvar.

Kön utanför Södra Teaterns lokal Kägelbanan är lång. Det här är den stora händelsen under Parvin Ardalans Sverigebesök: Paneldiskussion med journalisten Sholeh Irani, författaren och journalisten Nina Lekander, samt journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten. Säpovakterna har fullt sjå att hålla koll på den överfulla lokalen – Mona Sahlin sitter långt fram på en reserverad plats. Det ryktas också om att Gellert Tamas befinner sig i lokalen, liksom ett hundratal andra mer eller mindre kända och okända personer som kommit för att lyssna på Parvin Ardalan.

Campaign for Equality startades av iranska kvinnor 2006 i syfte att samla in en miljon röster från det iranska folket för en namninsamling som kräver att den rättsliga diskrimineringen av kvinnor i Iran upphör. Foto: Campaign for Equality, R. Asgarizadeh

Vi får se en film om One million signatures-kampanjen. På den stora scenen sitter Parvin Ardalan och en tolk till vänster, åt höger – en soffa med panelen, och ett bord där Lawen Mohtadi står. Scenrummet skapar en känsla av uppdelning – hon och dem, även om det inte alls är upplägget för debatten, men det påverkar.
– Vännerna i Iran skulle bli glada över hur många som är här, säger Parvin Ardalan som börjar med att ge ett tal på engelska som påminner om det på ABF-huset men hon kommer också in mer på vad som behöver förändras i Iran:
– Lagen i Iran behöver förändras liksom hela kulturen i samhället. Jag skäms över lagen – den är till för männen i vårt samhälle. De har rätten att skiljas till exempel. Och lagen om blodspengar i samband med hedersmord stipulerar hälften så mycket pengar för en kvinna som för en man. När det gäller giftermål så ligger allt i händerna på fadern. Män kan ha fyra fruar. Kvinnor får inte ens resa ut ur landet utan tillstånd från sin man, säger Parvin Ardalan som anser att hela rättsystemet i Iran är emot kvinnorna:
– Den muslimska revolutionen var en revolution mot kvinnorna. Och vi är de första att göra motstånd mot diskrimineringen.

Kvinnor demonstrerar för jämstlldhet i Daneshjoo Park, Tehran, på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2006. Demonstrationen slogs ned av polisen som skadade flera kvinnor.
Foto: Arash Ashoorinia, www.kosoof.com

I kvinnorörelsen har de jobbat med att utbilda och informera kvinnor om vilka rättigheter de har. De har försökt få kvinnorna att ställa krav på den de ska gifta sig med. Krav som att få möjlighet att vara den som tar ut skilsmässa, eller att få tillstånd att lämna landet när kvinnan själv önskar.

Här tar paneldebatten vid. Tolken har stundtals ett hektiskt arbete med att översätta fram och tillbaka. Korta meningar på svenska har en tendens att bli tre gånger så långa på persiska, något som ibland får publiken att vilja hjälpa till – åtminstone hälften av åskådarna verkar ha persiska som modersmål.

Sholeh Irani undrar hur en ung feminist lever i dagens Iran och Parvin Ardalan menar att det är svårt att stå för ett alternativ och leva annorlunda i ett patriarkalt samhälle:
– Vi är inte så många men vi försöker att kritisera oss själva och vara raka och tydliga, säger hon och berättar om hur de köper inhemsk frukt för att stödja lokala odlare:
– Staten gör tvärtom och vi gör tvärtemot staten. Det är lite svårt här i Sverige bara eftersom jag inte hittar några iranska äpplen!, utbrister hon på persiska och hela halva salongen skrattar i otakt två gånger.
– Vi försöker att ändra vår livstil. Vi är ute och rör på oss, fönstershoppar, dricker kaffe på caféer - allt för att ta plats i offentligheten.

Dilsa Demirbag-Sten påpekar att det första man försöker döda i en diktatur är sanningen varpå hon undrar vad yttrandefrihet skulle innebära i Iran.
– Stor skillnad, svarar Parvin Ardalan, vi lever inte i ett fritt land. Men bara för att det inte är fritt betyder inte det att vi inte ska leva fritt. Som det är nu har vi lärt oss att prata mellan raderna. Det är inte så bra men har varit nödvändigt.
– I de länder där det inte finns frihet får man leva med konstgjord andning. Vi försöker vidga den andningen.

Parvin Ardalan. Foto: Emma Lundström

När Nina Lekander vill ha svar på sin fråga om vad svenska kvinnor kan göra för kvinnorna i Iran – både fysiskt och på Internet – vänder Parvin Ardalan frågan tillbaka mot henne:
– Vad kan vi göra för varandra?, säger hon och menar att de gamla strukturerna och strategierna i kvinnorörelsen inte längre gäller. Men Nina Lekander ger sig inte, hon vill veta om hon ska skälla på regeringen eller starta en facebookgrupp:
– Jag vill ha en konkret önskan från dig som jag kan ta itu med imorgon!,utbrister hon och lutar sig framåt i soffan för att höra svaret. Men Parvin Ardalan håller fast vid sin ståndpunkt:
– Det är inte frågan om att ni måste göra saker. Under alla år som gått har det funnit feminister som frågat oss om vad de kan göra och vi har ställt krav på dem - det resulterar i att den ena parten alltid vill ha, den andra alltid ge. Det måste istället handla om att utbyta erfarenheter med varandra.

– Kvinnorörelsen måste ha kontakt hela tiden, inte bara när en part behöver hjälp, menar Parvin Ardalan när Nina Lekander fortsätter att avkräva henne ett konkret råd.
– När jag fick utreseförbud i samband med Palmepriset så fick jag höra att ungdomar protesterade utanför iranska ambassaden här i Stockholm. Det är ett sådant nätverk jag talar om, ingen hade talat om för de ungdomarna vad de skulle göra, de gjorde det till sin egen sak, säger Parvin Ardalan och fortsätter:
– Problemet ligger hos oss också, länder som är ickedemokratiska gör att andra måste hjälpa dem. Det blir att man tycker att man har ansvar att göra något istället för att ens hjärta klappar för den andra.

Under arbetet med kampanjen utsattes deltagarna inte bara för press från regeringen utan också från de egna. Feminister kunde säga åt dem att sluta, att arbetet bara kommer att resultera i att höja priset för den feministiska rörelsen och att många kommer straffas. Parvin Ardalan tycker att det är absurt:
– Vi håller på med en namninsamling, det är något man gör i ett civilt samhälle, om det är någon som ska betala ett högre pris så är det regeringen.

En kvinna skriver under namninsamlingen som kräver att den rättsliga diskrimineringen av kvinnor upphör. Foto:Campaign for Equality

Det allra viktigaste med kampanjen var inte själva resultatet, anser Parvin Ardalan, utan själva processen – att höja medvetandenivån. På det sättet tycker hon att den har lyckats. Men hon tillägger också att aktivisterna i kampanjen är under extra press nu.
– Man har börjat kalla folk till rättegångar per telefon och de lever i fara, säger hon.

När samtalet är avslutat och människomassan myllrar ut i oktoberrusket, kliver Parvin Ardalan ned från scenen. Hon har sjukdomen Multipel Skleros (MS) men det syns inte när hon rör sig. Inte nu och inte när hon skyndade ut med sina vänner efter lunchseminariet. Hon utstrålar styrka och envetenhet. Så länge det finns människor som Parvin Ardalan finns det hopp om att den konstgjorda andningen kan bytas ut mot frisk luft och nya lungor.

Text: Emma Lundström **

Läs mer:
Kvinnors kamp för jämställdhet (Amnesty Press 7 mars 2008 om prisutdelningen i Stockholm)

Irans sak är vår - stödgala för mänskliga rättigheter (Amnesty Press 1 september 2009)

reportage | 2009-10-23