Colombias sanningskommission träffar krigsoffer i Stockholm

Den 28 november inleder Colombias sanningskommission sitt arbete med att kartlägga den väpnade konfliktens alla övergrepp på civilbefolkningen. Arbetet kommer att ta tre år, sysselsätta 400 personer och ta kommissionen till 16 länder, bland annat Sverige. Amnesty Press har träffat kommissionären Carlos Martín Beristain, som deltar på Mänskliga rättighetsdagarna i Stockholm 15-17 november.

reportage | 2018-11-14
Av: Erik Halkjaer
Världsledare samlades och jublade den 26 september 2016 när Colombias president Juan Manuel Santos och Farc-ledaren Rodrigo ” Timochenko” Londono slöt fred.

Världsledare samlades och jublade den 26 september 2016 när Colombias president Juan Manuel Santos och Farc-ledaren Rodrigo ” Timochenko” Londono slöt fred. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

Den 28 november inleder Colombias sanningskommission sitt arbete med att kartlägga den väpnade konfliktens alla övergrepp på civilbefolkningen. Arbetet kommer att ta tre år, sysselsätta 400 personer och ta kommissionen till 16 länder, bland annat Sverige. Amnesty Press har träffat kommissionären Carlos Martín Beristain, som deltar på Mänskliga rättighetsdagarna i Stockholm 15-17 november.

När vänstergerillan Farc och den colombianska regeringen hösten 2016 kom överens om ett fredsavtal var en viktig del av avtalet sanning och rättvisa. De människor som lidit offer för övergrepp och krigsbrott under den mer än 50 år långa konflikten ska få en chans till upprättelse och de ansvariga ställas till svars.

Som en del av fredsprocessen skapades därför en sanningskommission bestående av elva personer. Deras uppgift är att under perioden 2019-2021 kartlägga alla övergrepp och krigsbrott som civilbefolkningen utsatts för under den väpnade konflikten.

– Det handlar inte bara om konflikten mellan Farc och armén, utan vi kommer att titta på allt som inträffade under de här åren, oavsett om förövarna var andra gerillagrupper, paramilitärer eller armén, säger Carlos Martín Beristain, som är en av de elva kommissionärerna.

Av de elva kommissionärerna är Carlos Martín Beristain den enda utlänningen. Han kommer ursprungligen från Spanien, men har erfarenhet från en rad liknande processer i Latinamerika, bland annat i Centralamerika.

 Carlos Martín Beristain på sanningskommissionens kontor i Colombias huvudstad Bogotá.

Carlos Martín Beristain på sanningskommissionens kontor i Colombias huvudstad Bogotá. Foto: Erik Halkjaer

Amnesty Press träffar honom på sanningskommissionens kontor i Colombias huvudstad Bogotá. Där har de elva kommissionärerna och ett 50-tal anställda under ett års tid förberett kommissionens arbete. Den 28 november ska de presentera en plan för hur de ska lägga upp sitt arbete de kommande tre åren.

Unikt för den colombianska sanningskommissionen är att den även kommer att ta in vittnesmål från colombianer som har flytt konflikten och numera lever utomlands. Det har ingen annan sanningskommission i världen gjort tidigare, enligt Carlos Beristain.

Därför kommer han bland annat träffa colombianer i Stockholm den 17 november. Han är också i stan för att delta på ett seminarium om kommissionens arbete på Mänskliga rättighetsdagarna den 15 november.

För att kunna utföra sitt arbete räknar kommissionen med att den kommer att behöva anställda 400 personer. Planen är att öppna så kallade Sanningshus på 20 platser i Colombia. Dit ska människor som anser sig lidit offer för konflikten eller som vill vittna kunna vända sig. Det ska också finnas mobila team som kan ta sig till mer otillgängliga platser i landet.

– Vi står inför en stor utmaning då den fred vi ser i Colombia just nu är ytterst osäker, säger han. Vi har visserligen ett fredsavtal med Farc, men vi ser också hur flera hoppar av fredsprocessen och det finns inget synligt slut på konflikten med ELN och olika paramilitära grupper. Våldet är i allra högsta grad närvarande fortfarande. Det gör att vi utsätter inte bara oss själva utan även dem som vill prata med oss för risker. Kommer de att kunna uttrycka sig fritt?

I flera områden i landet är våldet så utbrett att det i princip inte kommer vara möjligt för kommissionen att vara på plats. För att nå människorna där räknar kommissionen med att kunna jobba med lokala nätverk. Ett annat alternativ är att bistå personer som vill vittna att ta sig ut ur området för att tala på en mer skyddad plats. En stor del av arbetet handlar också om att skapa förtroende.

Rehmis rapport ”Nunca Más!” (Aldrig mer) var en kartläggning av inbördeskriget i Guatemala som pågick 1960-1996.

Rehmis rapport ”Nunca Más!” (Aldrig mer) var en kartläggning av inbördeskriget i Guatemala som pågick 1960-1996. Foto: Surizar/Wikimedia

– Det var likadant i Guatemala när vi jobbade med katolska kyrkans sanningsprojekt Remhi. Det var två år före fredsavtalet och konflikten pågick fortfarande. Många tyckte vi var tokiga som trodde att folk skulle berätta vad de blivit utsatta för och vilka de ansvariga var, men redan första dagen köade människor utanför ett av våra kontor i Quiché. I en annan del av landet, San Marcos tog det flera månader innan någon vågade prata, säger Carlos Beristain.

Remhis dokumentation av de övergrepp som civilbefolkningen i Guatemala utsattes för låg senare till grund för den sanningskommission som skapades i samband med freden 1996. Samma år mördades biskop Juan José Gerardi, som hade lett Remhis arbete.

Biskop Juan José Gerardi mördades den 26 april 1998, två dagar efter att han hade berättat att rapporten ”Nunca Más!” (Aldrig mer) var klar och skulle läggas fram.

Biskop Juan José Gerardi mördades den 26 april 1998, två dagar efter att han hade berättat att rapporten ”Nunca Más!” (Aldrig mer) var klar och skulle läggas fram. Foto: Wikimedia

Tre år senare förkastade Guatemalas president Álvaro Arzú sanningskommissionens rapport. Han och regeringen vägrade acceptera sanningskommissionens analys att den guatemalanska staten gjort sig skyldig till folkmord.

I El Salvador tillsattes också en sanningskommission efter krigsslutet 1992. När kommissionens rapport lades fram året därpå pekades en rad ansvariga inom framför allt armén, men även gerillan och paramilitära grupper ut. Den dåvarande högerregeringen under partiet ARENA utlyste en amnesti av alla brott i rapporten och i många år samlade rapporten damm hos FN i New York.

– Det går inte att jämföra de olika sanningskommissionernas arbeten utan att ta hänsyn till den politiska kontexten. I Guatemala sitter många av de ansvariga för övergreppen fortfarande vid makten. Offren, urfolken, har ännu inte fått sitta med i en regering. Den styrande eliten kontrollerar fredsprocessen. I El Salvador satt den regering som styrde landet under kriget kvar vid makten. Gerillan, FMLN, lade ner kraft på att bli ett politiskt parti och prioriterade bort krigsoffren. Flera av fredsavtalets löften har fortfarande inte uppfyllts, säger Carlos Beristain.

Den 14 juli 2016 beslöt dock El Salvadors högsta domstol att amnestilagen strider mot landets författning.

Det finns också ett stort motstånd mot sanningskommissionens arbete i Colombia. I kommissionens uppdrag ingår inte att peka ut enskilda individer som ansvariga, utan att undersöka vilket kollektivt ansvar olika väpnade grupper, armén och staten haft för det utbredda våldet.

Iván Duque Márquez (till höger) är Colombias nye president. Här vid ett besök i Italien den 22 oktober då han togs emot av premiärminister Giuseppe Conte.

Iván Duque Márquez (till höger) är Colombias nye president. Här vid ett besök i Italien den 22 oktober då han togs emot av premiärminister Giuseppe Conte. Foto: Michele Spatari/NurPhoto/Sipa USA/TT

Många colombianska högerpolitiker, både inom regeringen och det styrande partiet, men även i näringslivet utmålar sanningskommissionen som en nationens fiende. I parlamentet ligger redan ett lagförslag för att begränsa kommissionens arbete.

För Carlos Beristain handlar det i grund och botten om att skapa en förståelse för vad som hänt. Utan kunskap om vad som har hänt, och varför, är risken stor att historien upprepar sig. Han pekar på alla de tillfällen i Colombias historia som olika gerillagrupper och paramilitärer har lagt ner vapen och det har förts fredssamtal och väpnade grupper bildat politiska partier. Ändå återupprepas konflikterna om och om igen. Nu står Colombia återigen vid ett sånt vägskäl.

Erik Halkjaer
erik@halkjaer.se

Fotnot: Ett längre reportage om fredsprocessen i Colombia kommer i Amnesty Press nummer 4/2018 som utkommer 22 november.

Läs också

Guatemala: Lång väntan på rättvisa (Amnesty Press 21 juni 2017)

Läs mer om Colombia från Amnesty Press

Blir det fred i Colombia? (8 december 2016 – även i Amnesty Press nummer 4/2016))

Islena Rey Rodrígues från Colombia är årets Per Anger-pristagare (20 oktober 2015)

Colombia: Våldet mot fackligt aktiva fortsätter (Amnesty Press nummer 5/2013)

Colombia – på väg från krig till fred? (12 november 2013)

Colombiansk fredsprocess fylld av utmaningar ( 13 december 2012)

Försiktig optimism inför fredssamtalen - Farc utlyser vapenvila (Amnesty Press 26 november 2012)

Colombiansk gruvutvinning på väg att spåra ur ( Amnesty Press 25 november)

Ursprungsfolk betalar priset för företagsfesten i Colombia (Amnesty Press 1 juni 2012)

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet (11 december 2011)

Nu går milisen i jeans (11 juni 2004 – även i Amnesty Press 2/2004))

reportage | 2018-11-14
Av: Erik Halkjaer