Livets knappa överlevnad

Det är framförallt kampen om livets överlevnad som står i centrum i "The Impossible" , en intimt smärtsam katastroffilm. Det är en film om en familj ute för att fira en lugn jul i semesterparadiset Khao Lak och det som händer den ödesdigra annandag jul år 2004.

Naomi Watts och Ewan McGregor spelar huvudrollerna i The Impossible Foto: Nordisk Film

Film: The Impossible
Regi: Juan Antonio Bayona
Manus: Sergio G. Sánchez, Maria Belón
Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland
Land: Spanien
Längd: 114 min

Man har uppskattat att över en kvarts miljon människor dränktes direkt eller dog i sviterna efter den massiva tsunami som under annandag jul år 2004, efter en kraftig jordbävning ute till havs, svepte upp över delar av Asiens bebodda landmassor. De allra flesta människor som drabbades av eller drunknade när de väldiga vattenmassornas krafter strömmade upp över landnivån var av högst naturliga orsaker lokalbefolkningarna själva. Man har här till exempel uppskattat att omkring 5 miljoner människor gjordes hemlösa, runtom Asiens kustnära områden, i denna naturkatastrof som faktiskt saknar motstycke i vår nutid. Men som alltid när européer eller nordamerikaner drabbas av motgångar så ska filmer i plural snabbt göras av oss, om oss och för oss för att kollektivt bearbeta och profitera på det ofattbara. Och filmen The Impossible vars fulla fokus ligger på turisternas sönderslagna utopiska paradis, och inte ens i periferin på människorna vars hemland, liv och infrastruktur faktiskt slogs sönder, är just en sådan film.

Men vad som framförallt med detta sagt å andra sidan uppskattas innerligt med denna film, förutom de goda skådespelarprestationerna, är hur regissören aktivt har valt att impregnera filmen med en existentiell känsla genom att lägga filmens totala fokus på karaktärernas överlevnad. Detta till skillnad från att rikta in publikens fokus mot filmens sociala relationer, med en sedvanligt oftast övertydligt understrykande filmmusik, för att piska fram upplevelsens känslor. För faktum är att denna film överhuvudtaget inte alls använder sig av filmmusik som instrument för att bygga upp publikens känslorespons med. Utan istället tillåts tystnaden och den stillsamma havsbrisen i palmerna, efter det att flodvågen dragit in över landet, att utgöra filmens ljudram. Såren ser ut att innehålla smärta. Tårarna ser ut att innehålla sorg, fotot är stundtals imponerande snyggt och den omkringliggande döden känns såsom den porträtteras vara; mycket nära, ångestframkallande, och illaluktande.

Man skulle förvisso kunna invända mot att filmen på sätt och vis är enkelspårig. Detta i och med att den strängt taget faktiskt inte handlar om just något annat alls än de olika familjemedlemmarnas instinktiva kamp om att överleva dagen. Samt om familjens desperata förhoppningar om att få återse varandra igen, efter att ha skiljts åt i flodvågen. Men detta vore att förbise filmens kvalitativa ess i rockärmen, i form av dess intima känsla. En känsla som inte minst även gestaltas av att huvudrollsinnehavarna Naomi Watts och Ewan McGregor, i denna verklighetsbaserade film, tillåts att gestalta just verkliga människor med tillhörande skröpligheter.

Turistparadiset förvandlades till en dödlig fälla. Foto: Nordisk Film

För denna films karaktärer är inte utrustade med Hollywood-klingande repliker, omsorgsfullt utplacerade för att spela på våra känslosträngar. Utan istället förblir känslan filmen igenom den av att man skulle kunna ha haft dessa människor som sina egna grannar. Något som gör att filmen kryper sig närmare inpå. En känsla som heller inte förminskas av att ett antal svenskar, talandes svenska, finns i birollerna i denna film. Som en liten påminnelse över de 543 människor från vårt eget land som aldrig med hjärtats slag i behåll kom åter efter julfirandet år 2004.

Men trots alla lovord och filmens överlag fina hantverk, så kan jag inte komma ifrån en känsla av hur fokuseringen i filmen hade vunnit på att måla upp verklighetens ram till de motiv som turismens mänskliga plågor fick utstå denna dag. Inte för att dessa på något sätt skulle vara viktigare eller mer värdiga. Utan för att det helt enkelt då skulle livnära bilden och den filmiska känslan av det land som ses lämnas bakom flygplanets stilla väg genom himlavalvet i filmens sista scen där skådeplatsen lämnas bakom passagerarna för att finna ro i eftertextens bokslut. För här började nämligen historien för de mer än 96 procent av de drabbade människorna som inte var turister och hade lyxen av att kunna flyga hem till sina välbevarade bostäder på andra sidan planeten. Detta varken är eller är sedan menat att vara filmens fokus. Men det skulle ha kunnat vara dess inramande skådeplats för empati.

Andreas von Scherling