Burundi – den osäkra freden

Reportage | 2004-06-11
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004

Joyce, 23, har blivit våldtagen två gånger. Båda gångerna av beväpnade och maskerade män i uniformer. Hennes historia är vanlig bland unga kvinnor och flickor i Burundi. Våldtäkt är bara ett av många brutala brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i en av världens mest bortglömda konflikter.

Joyce tittar blygt ner i bordet under intervjun. Hon viskar fram sina svar på sitt modersmål kirundi och väntar tålmodigt på översättningen och nästa fråga.

– Det knackade på dörren, berättar Joyce. Jag vågade inte öppna, men de hotade mig med att de skulle skjuta mig om jag inte öppnade. De satte gevären mot huvudet på mig och ville ha pengar. När jag sa att jag inte hade några så våldtog de mig.

Joyce tvååriga son satt på golvet bredvid sin mamma medan övergreppet pågick. Joyce var för rädd för att berätta om händelsen för någon, men när det hände en gång till besökte hon en kvinnoorganisation i bostadsområdet där hon bor. De skickade henne till Läkare utan gränsers (MSF) nyöppnade center för våldtagna kvinnor i huvudstaden Bujumbura.

På MSF:s kvinnocenter, Centre de Santé de la femme, undersöktes hon, fick vård
och träffade en psykolog. Hon har varit tillbaka på uppföljningssamtal sju gånger. Vid två tillfällen har hon stannat kvar och vilat på centret ett par dagar. Hennes mamma och grannar behandlar henne illa och kallar henne för smutsig och lösaktig.

– Jag får inga kläder och knappt någon mat av mamma, säger Joyce. Hon låter mig sova i hallen. På helgerna flätar jag håret på folk som är på stranden. Det ger lite pengar.

Sexualitet är ett väldigt tabubelagt ämne i Burundi och kvinnor har få rättigheter. Burundiska kvinnor saknar till exempel arvs- och äganderätt. Våldtäkter är ett stigma och få talar om det.

– Det är svårt att säga hur utbrett problemet är, men sedan vi öppnade det här kvinnocentret i september förra året har antalet besök ökat kraftigt, säger Emma Frövenholt, svensk läkare som jobbar på kvinnocentret. Numer kommer det hundra kvinnor i månaden.

I samband med att MSF öppnade kvinnocentret inledde de ett samarbete med Advokater utan gränser (ASF). Alla kvinnor som besöker centret har rätt att anmäla övergreppen till en burundisk domstol. Kvinnornas anmälan signeras av en burundisk domare och arkiveras.

Tanken är att kvinnorna ska kunna ta upp brottet i en eventuell domstol efter krigets slut, men våldtäkt är så känsligt att få vågar anmäla det. Hittills har bara tio procent av kvinnorna, som besökt MSF, gjort en anmälan.

– Jag vet inte vilka det var som våldtog mig för de var maskerade, säger Joyce. Men jag vågar inte anmäla dem för de var soldater och de visste vad jag hette. Tänk om de kommer tillbaka.

Våldtäkterna har även uppmärksammats av den oberoende burundiska organisationen för de mänskliga rättigheterna, Ligue Iteka. En del av deras arbete liknar det som MSF och ASF gör.

– Vi har ett nätverk av observatörer runt om i landet, säger Jean-Iarne Kavudsagu, ordförande för Ligue Iteka. De hjälper oss att dokumentera alla brott. Vi kan givetvis inte uppmärksamma alla, men vi arkiverar dem för eventuella rättegångar när kriget är över. Tyvärr visar den nuvarande regeringen ingen större vilja att undersöka de brott som begås.

Mitt under pågående krig fortsätter vardagen på
marknaden i Bujumbura, landets huvudstad.

Samtalet med Jean-Iarne störs av ett pågående valmöte i lokalen under Ligue Itekas kontor, mitt i Bujumburas stökiga centrum. Trots att det är flera månader kvar till de allmänna parlaments- och presidentvalen har flera politiska partier redan satt igång sina kampanjer. Liksom många andra anser Jean-Iarne att Burundi är långt ifrån redo för val:

– Den största rebellgruppen, FDD (Forces pour la défense de la démocratie), som gick med på en fredsuppgörelse förra året, har fortfarande inte blivit ett registrerat politiskt parti. Många av deras soldater har inte heller lämnat in sina vapen. I vissa delar av landet spelar de en roll som poliser, parallellt med den redan existerande statliga polisen. Här kring Bujumbura pågår det fortfarande ett krig mellan armén och den sista rebellgruppen, FNL (Forces Nationales pour la libération). Hur ska folk kunna förbereda sig för val?

Att FDD gått med på fred är ett stort framsteg. Rebellgruppen dominerade stora delar av den burundiska landsbygden och brotten mot civilbefolkningen i dessa områden var otaliga. Bland brotten fanns inte minst våldtäkter, avrättning av civila och rena rån och stölder.

– Vi inom Ligue Iteka vill att alla brott, som begåtts av både armén, rebeller och civila under kriget, ska utredas, säger Jean-Iarne. Om regeringen skrev under avtalet om den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, skulle det bli enklare, men det har den fortfarande inte gjort. Vi hoppas att den gör det så småningom. Då kan det internationella samfundet kräva att brott utreds.

Även om en bredare fredsuppgörelse närmar sig finns det mycket som talar för att den inte blir bestående. När flyktingarna återvänder hem och soldaterna lägger ner sina vapen uppstår nya hinder för fred.

På väg ut ur Bujumbura, mot höglandet och landsbygden, passerar vi flera grupper av trötta och hålögda soldater och poliser. Vi tvingas stanna framför flera taggtrådshinder och vänta på att uttryckslösa soldater diskuterar vårt öde. Om natten råder det utegångsförbud. Alla tidiga och sena in- och utresor är farliga. Fel svar eller att vara en person ur fel etnisk folkgrupp vid fel tillfälle kan leda till döden.

På landsbygden försvinner känslan av krig. Sönderbombade marknader, barnsoldater med automatkarbiner, taggtrådsstängsel och skottlossning om natten byts ut mot ett grönt, kulligt och bördigt landskap där boskap, teblad och kaffebönor frodas. Men det är många som ska samsas om jorden.

I januari i år inledde FNs flyktingorgan, UNHCR, den svåradministrerade processen att låta de burundiska flyktingarna i Tanzania återvända hem. En del av dem har varit på flykt sedan 1972. I Burundi har en markägare inte längre rätt till sin mark om han inte brukat den på 30 år.

I ett litet tillfälligt flyktingläger av blå presenning i utkanten av staden Ruyigi, i östra Burundi, väntar Sarafin Ndikumana, 28, och hennes döttrar Salvantja, 10, och Rose, 6, på att få komma hem. De kom från Tanzania för några dagar sedan och vilar nu på lägrets jordgolv innan de ska fortsätta sin färd. Barnens pappa har dött i kriget. Sarafin flydde till Tanzania, med sina föräldrar och sina barn, 1999. Föräldrarna dog i lägret.
– Jag ska ta mig hem till mina föräldrars hus, säger en trött och utmärglad Sarafin. Min bror lever där nu, men jag vet inte om han kommer att låta mig dela marken med honom. Vill han inte det får jag tigga. Jag måste ju ha mat till barnen.

Enligt UNHCR är familjeproblem kring markfrågan mycket vanliga. Flyktingar som återvänder hem kan aldrig vara säkra på att få sin mark tillbaka, även om det är släktingar som sköter marken idag. I Tanzania är regeringen trött på att ta hand om flyktingar från Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo. Nu när läget blivit lugnare i Burundi får därför människor återvända, trots att markfrågan ännu inte är löst.

En lösning skulle vara att sälja statlig mark förmånligt, men alla före detta soldater och rebeller ska också ha jord att leva av. Vem som än vinner presidentvalet i november måste denne kunna visa snabba resultat, och behovet av internationellt stöd är stort. Med miljontals vapen i omlopp, utbredd fattigdom och ett hälsovårds- och utbildningssystem i spillror står mycket på spel.

Iklädda nya kläder väntar 29 barnsoldater i den
burundiska armén på att få återvända hem.

– Jag gick med i armén när jag var 12 år, säger Emmanuel Yamuremye, 17, och före detta barnsoldat. Vi hade ingen mat hemma. Armén gav mig mat och sysselsättning. Nu vill jag jobba på åkern och kanske utbilda mig till något, men jag kan inte läsa. Jag har aldrig gått i skolan.

Emmanuel slogs med armén i fem år innan han avväpnades i februari i år, som en av de första i den burundiska regeringens och UNICEF:s program för avväpning av landets barnsoldater. Programmet lovar barnen stöd, men Emmanuel är långt ifrån ensam om behovet av hjälp.

Majoriteten av befolkningen i centrala Afrika är i Emmanuels ålder. De kräver utbildning och sysselsättning. Hela regionen är en krutdurk med pågående konflikter i östra Kongo, norra Uganda, Burundi och en skakig fredsprocess i Rwanda. Åratal av krig, flyktingströmmar och fattigdom är inte längre några nationella problem, utan ett regionalt problem. En bestående fred i Burundi är beroende av lösningar på alla konflikter och problem i grannländerna.

Den burundiska arméns första ceremoni för att avväpna barnsoldater inger dock en liten strimma hopp. Med fallskärmsjägare i givakt, det internationella samfundet som publik och höglandets gröna sluttningar i bakgrunden deklarerar befälhavaren för landets första miliärregion landets nya policy inför Emmanuel och 28 andra civilklädda barnsoldater:
– Det är brottsligt att använda barn i krig. Ni ska studera. Inga barn kommer någonsin att tas emot av den burundiska armén igen.

Text: Erik Halkjaer Bild: Magnus Rosshagen

==========
Fakta Burundi

Burundi är lika stort som Småland och har 6,5 miljoner invånare. Det är världens tredje fattigaste land. Sedan självständigheten 1962 har ledare för hutu- och tutsidominerade grupper avlöst varandra vid makten.
Vid fyra tillfällen har maktkampen lett till stora massakrer och flyktingströmmar: 1965, 1972, 1988 och 1993.
År 1993 hölls de första fria valen, men den segrande hutupresidenten mördades, liksom hans efterträdare, av tutsirebeller, vilket ledde till det krig som pågår än idag. Hittills har över en miljon människor tvingats på flykt och 300 000 människor mist livet.
År 1996 tog den tutsi-kontrollerade armén över makten.
År 2000 inleddes fredsförhandlingar mellan de stridande parterna, ledda av Nelson Mandela.
År 2001 skrev man under ett fredsavtal och en överenskommelse om en treårig övergångsregering. Regeringen består av representanter för 15 politiska partier med både hutuer och tutsier.
De första 18 månaderna innehades presidentposten av arméchefen och tutsiern Pierre Buyoya. Nu sitter hutun Domitien Ndayizeye vid makten. Fredsuppgörelsen mellan FDD och regeringen har förbättrat situationen i landet avsevärt.
Flera av FDDs hutusoldater har gått med i armén, vilket innebär att för första gången i landets historia består armén av soldater ur bägge folkgrupperna. Tillsammans bekämpar de nu FNL, en liten rebellgrupp vars krav är att tutsierna i den nuvarande regeringen avgår och ställs inför rätta för de brott som ledde fram till krigets början 1993. Den 31 oktober år är det tänkt att de andra allmänna valen i Burundis historia ska hållas.
I början av maj lämnade dock FDD regeringen, men bedyrade att gruppen inte skulle avbryta vapenvilan. Den 21 maj beslöt FN:s säkerhetsråd enhälligt att en fredsbevarande styrka med 5 650 soldater ska skickas till Burundi från 1 juni.

Reportage | 2004-06-11
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004