En resa som berör

Titel: Ninas resa
Regissör: Lena Einhorn
Medverkande: Agnieszka Grochowska, Maria Chwalibóg, Andrzej Brzeski, Pawel Iwanicki.
Land: Sverige/Polen
Längd: 120 min
År: 2005

På väg till Umschlagplatz.
Nina (Agnieszka Grochowska) och Fanny (Maria Chwalibog )
Foto: Magda Gorfinska © East of West Film 2005

Den 1 september 1939 levde 3,5 miljoner judar inom Polens dåvarande gränser, som också omfattade delar av det som i dag är Litauen, Vitryssland och Ukraina. Av huvudstaden Warszawas 1,2 miljoner invånare var 398 950 personer judar.
Förintelsen skulle för alltid förändra Centraleuropas befolkningsstruktur.

Det judiska arvet i Polen har i dag förvandlats till minnen, igenväxta gravplatser, enstaka synagogor och judiska kvarter - som i Krakow- med turister som besökare.
De få judar som bodde kvar i Polen efter 1945 försvann nästan allihop när dåvarande kommunistledaren Wladyslaw Gomulka 1968 plockade fram det antisemitiska kortet och cirka 30 000 polska judar då valde att emigrera, många av dem till Sverige.

Den polska historien har också sina egna mörka drag av inhemsk antisemitism och för överlevande judar var pogromen i Kielce den 4 juli 1946 en påminnelse om att nazismens nederlag i andra världskriget inte innebar antisemitismens död. Efter ett falskt kidnappningsrykte igångsattes i Kielce en pogrom där 40 judar dödades medan ett 70-tal skadades. Polisen hjälpte mördarna och den katolska kyrkan teg.

Lena Einhorn har med sin bok (nu också nominerad till Augustpriset) och den efterföljande filmen, båda med titeln, ”Ninas resa”, gjort en viktig historisk insats.
Lenas mor, Nina Rajmic, föddes 1925 i den polska staden Lodz. Efter pogromen 1946 flydde hon, liksom hennes blivande man, Jerzy Einhorn, till Sverige. Här gjorde de så småningom medicinsk karriär efter att till en början ha försörjt sig som diskare. Jerzy avled år 2000 och Nina 2002.

Nina (Agnieszka Grochowska) tar hand om sin sjuka mamma Fanny (Maria Chwalibog)
Foto: Magda Gorfinska © East of West Film 2005

1999 gjorde Lena Einhorn en intervju med sin mor som är en berättelse om hur slumpen gjorde henne till en av de få personer som överlevde Warszawas getto.
Intervjun utgör ramen i filmen där också Lena Einhorn har gett sig in på det vanskliga projektet att också göra en polsk spelfilm, inspelad i Polen. Det är dock bara att konstatera att detta grepp har lyckats över all förväntan. Inte minst genom huvudrollsinnehavaren, Agnieszka Grochowska som på ett övertygande sätt spelar Nina Rajmic, en vanlig tjej som tvingas leva sitt tonårsliv i Warszawas getto.

Nina hade tillsammans med sin mor, Fanja, rest till New York 1937 för att hälsa på släktingar. Trots orosmolnen i Europa, där Hitler i mars 1938 genomför Anschluss och införlivar Österrike återvänder familjen hem till Polen under 1938.

Tjeckoslovakien blir nästa offer för den tyska expansionen och snart ska sommarens barndomslycka på den polska landsbygden ersättas med instängdheten i gettot i Warszawa.

Den 1 september 1939 anföll Nazityskland Polen och ett par veckor sedan tågade sovjetiska trupper in i östra Polen, enligt den delningsplan Hitler och Stalin hade gjort upp i de hemliga tilläggsprotokollen till sin pakt.

Den 21 september 1939 hålls ett möte i Berlin, under ledning av Reinhard Heinrich, där beslut fattades om att utrota den polska judendomen. I Warszawa tvingar den tyska ockupationsmakten stadens Judiska råd att i april 1940 på egen bekostnad uppföra en mur runt ett mindre område i Warszawa. Snart kommer en tre meter hög ringmur gå runt detta område. Den 15 november 1940 är tvångsförflyttningen av judar avslutad och gettot stängs för omvärlden. Mitt i Warszawa lever nu uppemot en halv miljon judar på en liten yta.

Nina (Agnieszka Grochowska) på tebjudning på andra sidan muren
Foto: Magda Gorfinska © East of West Film 2005

Lena Einhorn lyckas i sin film på ett övertygande sätt visa hur familjen Rajmic gör sitt bästa för att överleva i en svår situation. Ninas bror, Rudek (Pawel Iwanicki) tar jobb i den judiska poliskår som sköter ordningen i gettot och under något år är livet för familjen nästan normalt. Här ges konserter, det spelas teater och det finns fina restauranger. Nyårsafton 1941 är nästan som en vanlig nyårsafton. Vi som sitter med historiens facit i handen får i filmen en förståelse för hur anpassning går till när balansgången mellan liv och död är hårfin.

Den 23 juli 1942 begår Judiska rådets ordförande Adam Czerniakow självmord. Heinrich Himmler hade dagen innan beordrat att hela den judiska befolkningen i det tyskockuperade Polen skulle omlokaliseras före 31 december. Warszawas getto omringas av ukrainska och lettiska SS-soldater. Och det Judiska rådet beordras att varje dag se till att 7 000 judar kommer till Umschlagplatz.
I dagens Warszawa kan besökare gå till ett minnesmärke där Umschlagplatz låg i gettots_ n_orra del. Hit fördes judarna för att inleda den sista resan i överfulla godsvagnar. Dag efter dag gick tågen till Treblinka. Förintelsen hade inletts.

För invånarna i gettot står det nu klart att gettots judar ska skickas österut. De flesta i gettot försöker dock förtränga ryktena om att det inte är arbete, utan döden, som väntar i Treblinka. Rudek lämnar sitt arbete vid den judiska polisen och i familjen Rajmic växer insikten om att det till varje pris gäller att undvika att bli utvald för att gå ombord på godsvagnarna.

Fram till 12 september 1942 beräknas 265 000 judar ha skickats med tågen från Warszawagettot till Treblinka.
Den 18 januari 1943 kom Himmler på besök och beordrade att gettot skulle utplånas. Då var det tomt på gatorna och det beräknas att runt en tiondel av ghettots invånare var kvar.

Nu hade dock den judiska kamporganisationen, ZOB, bestämt sig för att göra motstånd. När de judiska arbetarna vid de tyska fabrikerna inne i gettot i februari och mars beordras att bege sig till tågen som ska föra dem till Treblinka vägrar de.
Den 19 april 1943 inleddes upproret. ZOB:s mål var att ingen av gettots kvarvarande invånare skulle låta sig föras till Treblinka eller kapitulera. I flera veckor lyckades de judiska grupperna göra motstånd men priset är högt. Det beräknas att 7 000 dödades i strid, 6 000 brändes inne i skyddsrum och bunkrar och runt 50 000 personer med våld fördes till Treblinka. När striden är över förvandlades gettot till ett berg av ruiner.

Verklighetens Nina, oktober 1939
© Lena Einhorn

Men även verkligheten har sina mirakel och Nina, Rudek och deras mor lyckas ta sig ut ur gettot till den ariska sidan. Warszawa är förvisso en ockuperad stad, men det finns trots allt ett normalt liv på andra sidan gettots mur.

Och bland polackerna finns både de som tycker det är skönt att tyskarna tar hand om de föraktade judarna och de som riskerar livet för att hjälpa judar. I öster rycker den sovjetiska armén fram och i juni 1944 landstiger de allierade styrkorna i Normandie. Men det ska dröja ännu en lång tid innan ockupationen är över.

Den 1 augusti 1944 gör den nationalistiska motståndsrörelsen Armia Krajowa, AK, uppror för att befria Warszawa före Röda armén. De få överlevande i ZOB ansluter sig, men utan hjälp utifrån är AK dömda att besegras. Efter 61 dagar är upproret krossat och stora delar av huvudstaden i ruiner.

Först den 17 januari 1945, när ryssarna anländer, är drygt fem års fasor över för Nina Rajmic. Hon har tagit studenten i Warszawas getto och upplevt sin tonårstid under de mörkaste åren i Europas moderna historia. Av alla gettots ursprungliga invånare är några hundra kvar i livet när kriget är över.

Lena Einhorns två timmar långa film lyckas väl i kombinationen att ge röst åt en som överlevde Förintelsen och att i spelfilmens form gestalta historien om Warszawas getto. Nya generationer växer upp som inte har sett alla de filmer som tidigare har gjorts om judarna under andra världskriget. Genom att fokus ligger på det personliga ödet hos en tonåring bör ”Ninas resa” förhoppningsvis kunna få en bred publik, inte minst bland ungdomar. Det är den väl värd.

Ulf B Andersson