Sockersöt sorg finner tröst i pompöst anslag

Mike Binder vill i sin nya film ”Black or White” skildra kulturella trösklar men tyvärr blir det alltför ljummet mitt i det sorgliga.

Jillian Estell, Anthony Mackie och Kevin Costner i ”Black or White”. Foto: Scanbox Entertainment

Film: Black or White
Regi: Mike Binder
Manus: Mike Binder
Skådespelare: Kevin Costner, Octavia Spencer, Jillian Estell, Bill Burr, André Holland
Land: USA
Längd: 121 min

”Black or white” är en film vars främsta åstadkommande är ett smått värmande debattinlägg centrerat kring några utav alla de kulturella trösklar som vi människor i klassificerandet av vår omvärld applicerar gentemot varandra. Att filmen på kuppen dock blivit både kastrerad, familjeanpassad och tandlös gör att den i slutändan landar i något som i bästa fall kan beskrivas som ljummet.

Filmen berättar historien om Elliot Anderson (Kevin Costner) och dennes vardagliga kamp för att uppfostra det lillgamla barnbarnet Eloise (Jillian Estell). Men efter det att modern till Eloise dött redan vid födseln och nyligen även mormodern gått bort, så har vardagen genom ett filter av alkohol blivit till en nätt och jämt hoplimmad affär för Elliot.

När så även barnets farmor (Octavia Spencer) under mormoderns begravningsfest kommer in i bilden för att kräva vårdnaden om Eloise blir inte saker och ting lättare. Härigenom bäddas det för sociala frontalkrockar genom farmoderns härstamning från en problemtyngd förort, emedan Elliot själv lever sitt liv välbärgat och tryggt med både pool, hushållerska och chaufför i en städad villaförort. Och Eloise själv placeras naturligtvis mitt uti denna storms öga, som en konsekvens av omgivningens syn på vilken identitet hon bör eller inte bör tillskriva sig. Det är alltså här som filmens titel tillsammans med dess dialog om hudfärg och ursprung träder i kraft genom sin dubbelbottnade fråga; ”Black or White”?

Jillian Estell och Octavia Spencer i ”Black or White”. Foto: Scanbox Entertainment

Regissör Mike Binder har redan sedan tidigare gjort sig känd för vaniljdoftande sorgelandskap genom filmerna ”The upside of anger” (2005) och ”Vänner för livet/Reign over me” (2007). Det är filmer där så gott som allt i berättelserna har blivit tillrättalagt och alla skarpa kanter varsamt har filats ned till barnvänligt runda hörn. Allt för att inte någon filmisk målgrupp ska kunna ta illa vid sig. Detta berättargrepp leder å ena sidan till att filmen konsekvensartat blir uddlös. Men detta leder även till att allt i berättelsen är någorlunda tilltalande och empatiskt på ett nära nog allmängiltigt vis.

För precis såsom de flesta utav oss utan större problem skulle kunna lyckas skapa konsensus kring att glass är någorlunda gott, att kattungar är någorlunda söta och att mord är någorlunda hemskt, så lyckas denna film genom samma premisser vara någorlunda berörande, välspelad och välgjord. Men den kontrast och känsloskapande svärta, som hade kunnat göra denna film till något verkligt minnesvärt, saknas dock helt. Att Eloises fader till exempel är frånvarande på grund utav ett tragiskt och livshotade crack-beroende, är något som filmen med betydande fördel hade kunnat fördjupa sig i.

Men de utav oss som har varit med ett tag är förhoppningsvis inte alltför uppskakade av detta utlåtande efter att ha beskådat filmvärldens motsvarighet till mild ost i (huvud)rollistan; Kevin Costner. Om detta konstaterande sedan i sin tur tilltalar eller avskräcker gemene läsare är sedan en helt annan historia. En historia som vi oss emellan säkerligen skulle kunna bygga egna tyckes-trösklar och murar ikring.

Andreas von Scherling
[email protected]