Avvisade Qendresa drömmer om Sverige

reportage | 2005-10-13

Söndag den 23 oktober visar SVT dokumentären “Hej till hela Sverige” där tittarna får följa med den avvisade familjen Pacolli tillbaka till ett krigshärjat Kosovo. I ett ruckel på sexton kvadrat berättar trettonåriga Qendresa om den hopplösa vardagen och drömmen om att en dag återvända till Sverige.

REPRISTIDER:
SVT2 Torsdag 27 okt 2005 kl 16.30
SVT2 Lördag 29 okt 2005 kl 12.25

För drygt fem år sedan flydde den kosovoalbanska familjen Pacolli till Sverige med drömmen om en trygg framtiden. I ett par år levde föräldrarna och de fyra barnen gömda i Smålands mörka skogar efter att migrationsverket avslagit deras asylansökan. Utlänningsnämndens beslut blev en enorm besvikelse, de gjorde bedömningen att familjen inte hade tillräckliga skäl för att få stanna. En dag kom så polisen och hämtade barnen i skolan och utan en chans att säga farväl till sina nya vänner sattes familjen på ett plan till Kosovo.

Qendresa Pacolli (t.h) med sin familj utanför sitt hem i Pristina. Lillebror Lirim har fått en hundvalp som ska muntra upp honom. (Foto: SVT)

Filmarna Ulrika Widmark och Katarina Johansson har följt familjen Pacolli under deras första år tillbaka i Pristina. I fokus står trettonåriga Qendresa som med en enkel dvd-kamera fått filma familjens hopplösa vardag. Pappa Fadil är arbetslös och utan en fast inkomst räcker hushållskassan knappt till mat och ved. Familjen trängs i ett fallfärdigt hus på sexton kvadratmeter utan vare sig kök eller badrum. I den slitna soffan, husets enda möbel, ligger syskonen och pratar om tiden i Sverige.
- Jag skulle leva gömd i trettio månader till i Sverige för att mina barn ska slippa lida så här, säger mamma Kadrije och gråter.

Redan i gryningen måste barnen promenera till skolan. De får inte komma sent, lärarna är hårda och visar inget tålamod med syskonen Pacolli som nu har svårt att läsa och skriva albanska. Qendresa klarar sig hyfsat, men bröderna hånas ständigt inför sina klasskompisar.
- Människa, jag förstår inte varför du kommer hit, säger musikläraren när storebror Burim misslyckas vid svarta tavlan.
Han blir underkänd och måste gå om flera årskurser, stressen resulterar i svår magkatarr och depression. Lillebror Lirim placeras i en särskola för utvecklingsstörda barn.
- Det är väldigt jobbigt för dem, framför allt för Burim. Han sover för mycket och är vresig mest hela tiden. Han vet att han inte har någon framtid här. Jag vet inte om någon av oss har det, säger Qendresa.

Pedagogen Elisabeth Karlsson och diakon Christina Gustavsson gömde familjen i Småland. (Foto: Emmy Magnusson)

Efter pressvisningen hölls en kort debatt där man diskuterade bristerna i svensk asylpolitik under ledning av moderator Zian Zandi från Lilla Aktuellt. I panelen satt diakonen Christina Gustavsson som gömde familjen Pacolli i sitt hus i Småland.
- Jag klarade helt enkelt inte av att se dem lida. Det var fruktansvärt att se hur rädda barnen var att polisen skulle komma och ta dem, och det är ändå ingenting jämfört med hur dåligt de mår idag, sade hon.
Pedagogen Elisabeth Karlsson som undervisat syskonen har också engagerat sig i fallet:
- När jag hjälpte dem att söka asyl blev det uppenbart att myndighetsanställda saknar utbildning i hur man ska bemöta flyktingar. De använde ett språk som de inte förstod, talade över deras huvud. Det gjorde processen ännu jobbigare.

Zian Zandi frågade Carl Kangas, sakkunnig hos migrationsminister Barbro Holmberg, om det är rätt att gömma flyktingar eller inte.
- För det första tycker jag att ingen ska behöva gömma sig, men det är en svår fråga. Om barnen gömmer sig i Sverige år efter år och sedan utvisas ser vi i filmen att de har svårt att återanpassa sig till hemlandet. Det finns inget självklart svar om vad som är bäst i längden, sade han
Men för riksdagsledamot Gustav Fridolin, mp, var svaret givet:
- Det är en fantastisk insats som Christina Gustavsson och Elisabeth Carlsson gjort för familjen, en familj som egentligen borde få stanna. För mig är det likvärdigt med de insatser som gjordes för att hjälpa flyktingar under andra världskriget.

Kristina Örn, socionom och psykoterapeut, menade att tiden som gömd kan få allvarliga följder även för familjer som får stanna:
- Som gömd bygger flyktingen upp en stark misstro mot myndigheter och instanser. Det blir lätt att denna misstro sitter kvar även när de blivit svenska medborgare och att de fortsätter unvika sjukvården och annan samhällsservice. Det kan få allvarliga följder, framför allt för barnen.

Carl Kangas (t.h), sakkunnig hos migrationsminister Barbra Holmberg, ställdes mot väggen av Gustav Fridolin, mp, och socionomen Kristina Örn. (Foto: Emmy Magnusson)

Som ende representant för utrikesdepartementet fick Carl Kangas många tuffa frågor från både debattdeltagarna och publiken.
- Nu vill jag veta, hur ska regeringen konkret förbättra sin asylpolitik? frågade en åhörare.
- Ett förslag är att bättre stödja familjerna i återvändningsprocessen, kanske erbjuda dem ett visst ekonomiskt stöd till en början, sade Kangas.
Gustav Fridolin tog ordet:
- Problemet hittills har varit att den svenska regeringen prioriterar en reglerad invandring före barnens bästa. Det är inte en acceptabel asylpolitik. Det är på tiden att utlänningsnämnden nu läggs ner och att asylärenden istället ska prövas i tingsrätten. Där får flyktingarna en juridisk företrädare och jag tror att besluten blir mer rättvisa så.

Emmy Magnusson

reportage | 2005-10-13